Medeltid, 1500- och 1600-talen
Under medeltiden var det i första hand kyrkorna som utsmyckades med dekorativt måleri. I kyrkorna var färgprakten stor. Fönstren hade glasmålningar, väggar och tak pryddes av målade bilder och dekorativt måleri. Kyrkorummen dekorerades med kalkfärg i så kallad seccoteknik (målning på torr puts).
Efter reformationen på 1500-talet var det slott och andra högreståndsmiljöer som blev föremål för interiör utsmyckning av landets målarmästare. Alla andra miljöer, både i städerna och på landet, var fortfarande i stort sett omålade.
En viktig nyhet under 1500-talet var att husen försågs med skorstenar, vilket invändigt gjorde husen rök- och sotfria. Därmed blev det vanligare att utsmycka husen invändigt, dock inte hos bönderna, vilka istället smyckade timmerväggarna med textilier vid högtider.
Mot slutet av 1500-talet blev det vanligare med fasta väggmålningar även hos bönderna. Motiven målades direkt på väggarna och imiterade bland annat tygdraperier och träpaneler. På puts målades med kalkfärg och på trä med limfärg, äggtempera eller äggoljetempera. Även trä kunde målas med kalkfärg. Stuckaturen målades med limfärg. Färgpigmenten var mestadels inhemska, så kallade jordpigment, men en del pigment importerades från andra länder.
I Europa eftersträvades i renässansarkitekturen att använda och kombinera vackra naturmaterial i inredningarna. I Sverige hade fanns oftast inte råd med sådant överdåd, utan här imiterades istället dyrbara träslag, sten och marmor. Konsten att marmorera och ådringsmåla spred sig och utvecklades från att från början ha varit rent imiterande till att bli fri från imitationens krav på naturtrogenhet.
På 1600-talet, under stormaktstiden, var det främst adelns och borgarskapets statusbyggnader som erbjöd arbete åt målare.
Målarens uppgift var att dekorera tak, snickerier och spisar. Annars var det liksom tidigare, främst lösa textilier som smyckade husen. Väggar, bord, andra möbler, och ibland även golv, täcktes med tapeter. Det var då fråga om bemålad textil väv, men ibland även gyllenläder.
Adelns “byggnadsfeber” fick ett häftigt slut år 1680 i och med Karl XI:s reduktion; indragning till kronan. Stora delar av adelns rikedomar drogs in till staten och det blev svårt att avlöna målarna. Arbete för målarna gavs då hos köpmän, brukspatroner och i kyrkorna.
Material och teknik som användes
Målning gjordes med äggtempera, äggoljetempera eller limfärg. De pigment som användes var främst jordpigment. Mot slutet av 1500-talet började temperan och limfärgen på den fasta snickeriinredningen ersättas med den dyrare linoljefärgen. Detta fick stora konsekvenser för dekorationsmåleriet. Oljefärgens långa torktid gjorde det lättare att arbeta med skuggverkningar. Så kallad Grisaillemålning, som ersättning för stuckaturarbeten, blev mycket vanligt både i tak och på snickerier. Grisaillemålning är en teknik som användes för att skapa djup i en slät yta, så att målningen uppfattas som en relief. Ofta har tekniken använts för att imitera stuck.
Mer om medeltida måleri
Besök Täby kyrka
Gör en utflykt till Täby och se de vackra målningarna i verkligheten
Till besöksmålet