Interiör - Tapetfärger

Tapetfärger

Limfärger är de tapetfärger som har den längsta traditionen och som hade sin höjdpunkt på 1950-talet. Tidiga blocktryckta tapeter bereddes med limfärg av animaliska limmer: hudllim, hornlim eller pärllim. Limfärger kunde också tillverkas med hjälp av lokalt producerade stärkelselimmer. I Sverige användes vanligen potatismjöl som huvudstärkelse. Under en kort tid från mitten av 1800-talet fanns anilinfärger, och från 1950- och 1960-talen användes i stället för limfärger syntetiska bindemedel och pigment. För att få dagens tapeter tvättbara, ett krav från 1950-talet, beläggs de med ett ytskikt av akrylplast.

En tapet med palmer och hyddor i en skog.
Barnkammartapet, Afrika, från 1950-talet. Fotograf: Elisabeth Boogh.

Färger åldras olika fort. Oorganiska pigment, som förr var de enda som fanns tillgång till, förutom växtfärger, bevarar sina färger länge, och de har hög ljusäkthet. Den gröna kromoxiden och det ultramarinblå hör till de mest resistenta pigmenten, medan de gula, bruna och röda ockrorna och umbrorna åldras sämre.

Ända fram till 1970-talet trycktes de flesta tapeter enligt traditionella metoder med manuellt blandad limfärg, vilket gav små nyansvariationer vid olika tryckningar av samma mönster. För att skydda den ömtåliga limfärgsytan ströks ytan under senare tid med en tunn fernissa av plast. Tidigare fanns, som ovan nämnts, fernissade tapeter men även vattenfasta tapeter tryckta i oljefärg. Numera har dessvärre alla de stora svenska tillverkarna övergått till tryckning i plastfärger, vilket gör att nytryck av gamla mönster tyvärr ofta skiljer sig markant från originalet.

Giftig arsenik i färgen

Den vanligaste märkningen under slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal var stämpeln “Arsenikfri”. Detta föregicks av att tyskarna vid 1800-talets början hade framställt en klart lysande grön färg kallad kejsargrönt eller Schweinfurtergrönt. Fördelen var att den var tjusig och blektes inte av solljuset. Ganska snart började emellertid samband sättas mellan förgiftningsfall och användandet av denna färg i tapeter. I Sverige tog sig justitiekanslern an ärendet och lät utreda frågan om tapetfärgens giftighet. Den visade sig innehålla en mycket giftig förening av kopparoxid, ättiksyra och arsenik, vilket 1876 ledde till ett totalförbud mot all handel med arsenikhaltiga tapeter. Sedan dröjde det inte länge förrän tapeterna försågs med stämpeln ”Arsenikfri”. Giftfriheten blev ett starkt försäljningsargument.