Här kan du läsa mer om olika typer av kakelugnar.
Äldre kakelugnar
1400-tal (Medeltid)
De äldsta kända kakelugnarna var uppbyggda av lerkärl, så kallade skålkakel, och kallas för skålkakelugnar eller pottkakelugnar. Skålkaklet drejades och trycktes sedan till så att det bildade en fyrkant som sedan murades runt en eldstad. De medeltida skålkakelugnarna hade antingen oglaserade eller blyglaserade kakel. I Norden finns inga skålkakelugnar bevarade.
1500-tal (Renässans)
Formpressade kakel med reliefmönster uppträder i Norden under 1500-talet. Metoden utvecklades i Tyskland och importen skedde vanligen inte av kakel utan utav kakelformar. Kakelugnarna var murade i flera avsatser, avsmalnande uppåt. De formpressade reliefkaklen hade ofta bibliska motiv men furstemotiv var också vanliga. Motiven var genom importen av kakelformar av tyskt ursprung. Kakelugnarnas reliefkakel hade svarta eller mörkt gröna blyglasyrer.
1600-tal (Barock)
Under barocken var kakelugnarna, liksom under renässansen, ofta murade i flera avsatser, avsmalnande uppåt. Kaklen var relativt små och kvadratiska och hade en lägre mönsterrelief än tidigare. Mot slutet av 1600-talet blev det vanligt att kakelugnar placerades i anslutning till öppna spisar, med vilka de hade gemensam rökgång. Tanken var att när elden i spisen slocknat, skulle glöden flyttas över till kakelugnen som skulle ge eftervärme.
1700-talets början (Senbarock)
Kring sekelskiftet 1700 ersattes reliefkaklen av släta kakel. Kaklen var enfärgade eller mönstermålade i koboltblått mot vit botten. Man använde sig av en vit tennglasyr, som sällan var helt vit utan snarare tonad och krackelerad till sin karaktär. Den blev dominerande under hela 1700-talet. Dekoren gjordes ännu vanligen efter tyska förebilder och kunde bestå av blommor, figurscener eller landskap. Varje kakelplatta på kakelugnen var försedd med samma ornament. Tidens enklare kakelugnar var ofta glaserade i en djupt grön färg. Den gröna blyglasyren var vanlig under 1700-talets förra hälft men användes seklet ut. Till formen var kakelugnarna flata eller runda.
Kakelugnar under 1700-talets mitt – Rokoko
Rokokons kakelugnar hade ofta ett förhöjt krön. En skänkhylla blev också vanlig på de flata kakelugnarna. Kaklens format blev större, cirka 32 x 24 centimeter, vilket fortfarande idag är vanligt.
Dekoren var till en början koboltblå men utökades senare med gult, grönt och brunviolett. Först med de nya färgerna var Rörstrandsfabriken, och från 1758 behärskade de alla färger på färgskalan. Men det var samtidigt sällsynt med fler än tre mönsterfärger på samma ugn.
Mariebergsfabriken (1760–1788) utgjorde ett undantag då de i sin tillverkning använde sig av en gulvit fajanslera. Denna medförde att kaklet fick en mer porslinslik karaktär och en yta utan krackelering. Mariebergskaklet var också känt för dekorens klara färger som utfördes genom målning med emaljfärger. Från Mariebergsfabriken finns endast omkring 30 kända kakelugnsexemplar, varav de flesta finns på Sturehovs slott i Sörmland.
Vid 1700-talets mitt var det inte ovanligt att servismönster användes till kakelugnarnas kakel. Kaklen dekorerades med upprepningsmönster där palmkvistar, kinesiska mönster och blomrankor var vanliga motiv. Mönstren målades för hand på varje enskilt kakel, alltid mot vit botten.
Efterhand började svenska arkitekter intressera sig för kakelugnarnas utformning. Verkstäderna kom att utgå från mönsterritningar gjorda av svenska arkitekter istället för att använda sig av utländska förebilder. Kakelugnstillverkningen blev ett inhemskt konsthantverk.
Dessa fina kakelugnar förekom endast på slott, herrgårdar och i förmögna borgarhem. Men även i dessa miljöer sattes de in i de representativa utrymmena, i de enklare rummen sattes billigare och enfärgade kakelugnar in, vanligen i grönt eller gult.
Stänkdekoren uppträdde vid 1700-talets mitt och blev landsortens vanligaste mönster så länge kakelugnar tillverkades hantverksmässigt, det vill säga fram till 1800-talets mitt. Stänkdekoren utfördes som marmorering, stänk eller snedrutmönster av rokokotyp. En betydande tillverkning av enfärgade kakelugnar förekom också; krämgula, gröna och bruna.
Under rokokon hade kakelugnarna en fotställning av järn eller trä utformad i enlighet med möbelmodet. Dessa fotställningar förbjöds i början av 1800-talet. De var eldfarliga och när kakelugnarna murades om ersattes träfoten av en sockelmur med kakelskift.
Kakelugnar under sent 1700-tal – Gustaviansk tid
Under den gustavianska tiden hade kakelugnarna samma yttre form som tidigare medan den dekorativa utsmyckningen hade ett stramare, mer klassiskt orienterat formspråk. Urnor, festonger, palmettbårder, medaljonger och meanderbårder var vanliga mönster. Huvuddekoren bestod vanligen av girlander och kransar med raka ramverk kring kakelugnens mittfält. Färgskalan var densamma som under rokokon men utökades med sepiabrunt. Kakelugnarna hade ännu vanligen fotställningar. Rokokons kakelugnar hade ofta ett förhöjt krön medan de gustavianska var rakt avslutade.
Under sengustaviansk tid kom den så kallade kolonnkakelugnen med kubisk nedre del. Dekoren bestod av motiv inspirerade av antiken som urnor, allegoriska och mytologiska figurer, sfinxer, gripar och andra fabeldjur. De utfördes också enfärgade; gröna, ljusblåa eller vita.
Kakelugnar under tidigt 1800-tal – Empire
Vid 1800-talets början, under empiren, blir postamentkakelugnen populär. Den når bara halva rumshöjden då den bär skulpturer eller urnor upptill. Den gjordes vanligen helvit med sparsam dekor av reliefgjutna listverk av pärl– och äggstavar, palmett- och akantusrankor.
En annan kakelugn som förkom i högreståndsmiljöernas bostadsrum, borgarhem och på bondgårdar vid tiden, var en stor och rak kakelugn, sällan lägre än tre meter. Kakelugnen var vanligen vit, ibland med dragning åt grått. Dekoren bestod endast av en fotsims i relief och ett arkitektoniskt uppbyggt överstycke. Ibland kunde den ha en luckförsedd nisch och en del ugnar hade en platta i relief med motiv som sfinxar, korslagda facklor eller ymnighetshorn. Napoleontidens glorifiering av kriget satte också spår i dekorationen, med svärd, hjälmar och fanor. Denna typ av kakelugn var vanlig fram till omkring 1860.
Ute i landet tillverkades parallellt lokalt utformade kakelugnar. Dessa kakelugnar följde stilutvecklingen i stort, men hade ofta stänkdekor i olika färger, som brunt och lila. Vid 1800-talets mitt kom en ny färgställning på stänkkakelugnarna; röda stänk mot senapsgul botten.
Kakelugnar under sent 1800-tal – Nystilar
Med den industriella tillverkningen av kakelugnar från mitten av 1800-talet följde en rik flora av kakelugnar med olika utformning. Den nya tillverkningen medförde också ändrade glasyrmetoder. De äldre kakelugnarnas kakelglasyr var vanligen spröd, lite matt och nästan aldrig helt vit. När den ljusare vit- och gulleran började användas kunde kaklet ges en större vithet. Med de nya metoderna gjordes helt vita, porslinsliknande kakel, men en hantverksmässig dimension försvann. Det vita kaklet kunde dekoreras med emaljfärger och förgyllning.
Former från tidigare epoker togs upp. Kakelugnarna anpassades efter högborgerliga ideal där de olika rummen inreddes i olika nystilar. I ett rum inrett i nyrenässans kunde kakelugnen ha reliefmönstrade kakel i olika mörka färger, i ett annat rum inrett i nyrokoko var kakelugnen ljus. Den så kallade majolikan, en kraftigt färgad blyglasyr, vanligen grön men också brun och blå, användes i stor utsträckning till nyrenässanskakelugnar.
De rikt utformade kakelugnarna förekom i representativa utrymmen, i andra rum stod vita, oftast runda kakelugnar. Den enkla standardkakelugnen, vanlig under 1800-talets slut och 1900-talets början, var i regel slät med vit, blank glasyr och en hög krönsims i kraftig relief.
Kakelugnar under 1900-tal
Först mot sekelskiftet 1900 kom kakelugnen in i arbetarhemmen och då i sitt enklaste utförande hittills, helvit. Kakelugnarnas höga krönsims i kraftig relief tonades ned och ersättes med en enkel, slät vulst.
Som reaktion mot stilimitationerna kom jugendstilen. Kakelugnarna gjordes helt vita och blanka med dekor som bestod av reliefer på fris och krön. Relieferna hades mjukt stiliserade växtmotiv tagna från den svenska floran. Även målad dekor förekom, då med stiliserade växter i jugendstil.
I Sverige uppstod också under sent 1800-tal, tidigt 1900-tal en nationalromantisk strömning då kakelugnarna dekorerades med fornnordiska mönster.
Parallellt med dessa kakelugnar nytillverkades kopior av 1700-talskakelugnar i stor omfattning. Likhet med de handgjorda 1700-talskaklen eftersträvades. Kaklen glaserades med tonade tennglasyrer som gavs ett ”defekt” utseende.
Öppen spis
Under 1920-talet infördes centralvärme i städerna och kakelugnarna var inte längre nödvändiga som värmekälla. För trivselns skull blev det nu istället vanligt med öppna spisar.