Interiör - Lister och foder

Golvlister, socklar och bröstpaneler

Golvlisten täcker skarven mellan golv och vägg. Golvlisten benämns beroende på hur hög den är som sockel eller fotsockel, fotpanel eller sockelpanel, bröstpanel eller högre panel. Golvlisternas profiler var utformade i sammanhang med dörr- och fönsterfoder och följer sin tids karaktäristiska utseende.

En målad planka.
Bröstpaneler utfördes bland annat som ramverk med fyllningar av trä i olika utseende beroende på tidsperiod. Fotograf: Mattias Ek.

Under 1600-talet

I de äldsta, enklaste miljöerna utgjordes golvlisterna av släta, handhyvlade socklar som ibland hade en liten profil längs med den övre kanten. I finare miljöer var det inte ovanligt med en låg sockelpanel med en rundad list upptill.

Under 1700-talet

Den vanligaste sockeln, från och med 1700-talet, var en slät bräda med en karnisprofil. Denna typ av sockel utfördes i princip ända fram till 1930-talet då helt släta socklar blev moderna.

Från 1700-talets mitt blev det vanligt med bröstpanel. En bröstpanel gick upp till fönsterbänkshöjd och var utförd som ett ramverk med fyllningar av trä. Fyllningarna hade olika utseende, beroende på tidsepok. Ibland ersattes fyllningarna av en slät panel.

Den släta panelen tillsammans med en golvlist nedtill, och upptill avslutad med en så kallad mittelbandslist utgjorde en förenkling av bröstpanelen. Den släta panelen, mellan mittelbandslisten och sockeln, bestod vanligen av liggande, målade brädor. Den släta panelen kunde också vara pappersklistrad och målad som ersättning för finare paneler. Ytterligare en förenkling var att, över golvlisten, måla en bröstpanel.

Hela väggpaneler av trä, så kallade boaseringar, förekom i mycket påkostade miljöer under rokokon (1700-talets mitt) och blev sedan allt vanligare vid 1700-talets slut.

Exempel på golvlister, sockel- och bröstpanel från 1700-talet. Teckning: Åsa Lundström
Snickerier sekelskifte 1800-1900-tal
Snickeriprofiler. Teckning: Åsa Lundström
Golvlister, sockel- och bröstpanel
Golvlister, 1900-talets början. teckning: Åsa Lundström

Dörrfoder och fönsterfoder

Springan mellan karm och vägg täcks med en list, ett så kallat dörr- eller fönsterfoder. Denna förhindrar drag och gör övergången mellan vägg och fönster mjuk.

Länna prästgård
Fönsterfoder, 1700-tal. Länna prästgård. Foto: Mattias Ek

Under 1600-tal (barock)

Den äldsta, enklaste typen av foder gjordes av handhyvlade, släta brädor med en liten profil längs med båda kanterna. Denna typ av foder var allmänt förekommande under 1600-talet och levde kvar under hela 1700-talet.

I mer påkostade sammanhang hade denna enkla typ av foder redan under 1600-talet övergivits för mer svulstiga profiler. De djupa barockformerna förekom fram till de första årtiondena av 1700-talet.

Illustrationer som visar lister från 1600-talet
Illustration av fyra listers profiler under 1600-tal.

Under 1700-tal (Rokoko)

Vid 1700-talets mitt övergick barockformerna till rokokons mindre svulstiga former.

Illustration av lister
Illustration av två listers profiler under 1700-tal.

Under sent 1700-tal (Gustaviansk tid)

Det sena 1700-talets, den gustavianska tidens profiler såg ut ungefär som rokokoprofilerna, fast stramare.

Illustration av lister från sent 1700-tal
Illustration på två listers profiler under sent 1700-tal.

Under 1800-tal (Empire)

Det tidiga 1800-talets, empirens, foder hade kantiga, låga profiler, ofta med en platt yta omgiven av en karnisprofil. Ibland hade de en stor hålkälsprofil.

En linje.
Illustration på en lists profil under sent 1800-tal.

Under sent 1800-tal (Nystilar)

Vid 1800-talets mitt när lister började tillverkas maskinellt, spred sig foder av standardtyper. Den vanligaste typen av foder var det så kallade franska fodret.

Illustration av lister
Illustration av två listers profiler under sent 1800-tal.

Under 1900-tal (Jugend)

I och med jugendstilens inträde förekom nya typer av profiler, ibland med tunna räfflingar eller med en enkel profilering.

Under 1920-tal (20-talsklassicism)

1920-talets foder hade ofta en lätt rokokoform.

Ritade linjer.
Illustration på en lists profil under 1920-tal.

Under 1930-tal (Funktionalism)

När funktionalismen trädde in under 1930-talet förenklades formspråket och fodren gjordes smala och släta.

Illustratör: Åsa Lundström.

Fodersocklar

Där dörrfoder och golvlist möts utfördes fram till 1920-talet nästan alltid en fodersockel, även kallad skursockel. Fodersockeln förlängde diagonalen av dörrfodret, ner till golvet. Dörrfodret stod på fodersockeln som mestadels var slät med en fasad kant. Fodersockeln var vanligen av samma höjd eller något högre än golvlisten. Vid skador behövde bara fodersockeln bytas ut istället för att hela golvlisten eller dörrfodret behövde bytas ut.

Fodersockeln är en viktig detalj för helheten. Studera fodersocklarnas profiler och utseende innan du låter tillverka nya, och tillverka gärna efter originalen.

En omålad vägg.
Dörrfoder med fodersockel och låg golvlist. Fotograf: Mattias Ek.

Trösklar

Trösklarna var i äldre hus vanligen rejält tilltagna, oftast 10–15 centimeter höga. De hindrade golvdrag mellan rummen. Ibland bestod trösklarna av löst virke som ingick i karmen och ibland ingick de som en del av en stock och hade på så sätt betydelse för husets konstruktion. Under 1800-talet gjordes trösklarna lägre och istället ökades dörrarnas höjd.

Nötningen på trösklarna är för det mesta bara ett trevligt inslag och utgör inte tillräckligt skäl för ett byte.

Ett hörn av ett rum med två dörrar, varav en är öppen.
I äldre hus var trösklarna höga. Fotograf: Ridde Johansson.

Taklister av trä

Taklisterna har liksom fodren ändrat utseende genom tiderna. Den snedställda brädan var den enklaste taklistvarianten. I andra fall dominerade hålkäls- eller karnissvängda former.

Under 1700-talet var det vanligt med kraftigt hålkälsprofilerade taklister. Vid 1800-talets början utfördes taklisterna ofta av enkla snedställda brädor, men kunde också vara rikare utformade. Under den senare delen av 1800-talet blev taklisterna åter kraftigare. De utformades vanligen rikare i representativa rum. Vid 1900-talets början var hålskälsprofilen vanlig. Om väggar och tak var putsade var mötet vanligen utformat som en hålkäl. Under 1930-talet, vid funktionalismens inträde, kunde taklisten helt utelämnas.

En målad taklist.
Taklist med kraftig hålkäl, 1700-tal. Fotograf: Mattias Ek.
Närbild på ett tak.
Enkel taklist med profilerad nedre kant vanlig under 1700- och 1800-talen. Fotograf: Mattias Ek.

WordPress databasfel: [The MySQL server is running with the --read-only option so it cannot execute this statement]
UPDATE `wp_options` SET `option_value` = '1721079547' WHERE `option_name` = '_transient_timeout_2__2951165530'