Interiör - Lister och foder

Golvlister, socklar och bröstpaneler

Golvlisten täcker skarven mellan golv och vägg. Golvlisten benämns beroende på hur hög den är som sockel eller fotsockel, fotpanel eller sockelpanel, bröstpanel eller högre panel. Golvlisternas profiler var utformade i sammanhang med dörr- och fönsterfoder och följer sin tids karaktäristiska utseende.

Under 1600-talet

I de äldsta, enklaste miljöerna utgjordes golvlisterna av släta, handhyvlade socklar som ibland hade en liten profil längs med den övre kanten. I finare miljöer var det inte ovanligt med en låg sockelpanel med en rundad list upptill.

Under 1700-talet

Den vanligaste sockeln, från och med 1700-talet, var en slät bräda med en karnisprofil. Denna typ av sockel utfördes i princip ända fram till 1930-talet då helt släta socklar blev moderna.

Från 1700-talets mitt blev det vanligt med bröstpanel. En bröstpanel gick upp till fönsterbänkshöjd och var utförd som ett ramverk med fyllningar av trä. Fyllningarna hade olika utseende, beroende på tidsepok. Ibland ersattes fyllningarna av en slät panel.

Den släta panelen tillsammans med en golvlist nedtill, och upptill avslutad med en så kallad mittelbandslist utgjorde en förenkling av bröstpanelen. Den släta panelen, mellan mittelbandslisten och sockeln, bestod vanligen av liggande, målade brädor. Den släta panelen kunde också vara pappersklistrad och målad som ersättning för finare paneler. Ytterligare en förenkling var att, över golvlisten, måla en bröstpanel.

Hela väggpaneler av trä, så kallade boaseringar, förekom i mycket påkostade miljöer under rokokon (1700-talets mitt) och blev sedan allt vanligare vid 1700-talets slut.

Dörrfoder och fönsterfoder

Springan mellan karm och vägg täcks med en list, ett så kallat dörr- eller fönsterfoder. Denna förhindrar drag och gör övergången mellan vägg och fönster mjuk.

Under 1600-tal (barock)

Den äldsta, enklaste typen av foder gjordes av handhyvlade, släta brädor med en liten profil längs med båda kanterna. Denna typ av foder var allmänt förekommande under 1600-talet och levde kvar under hela 1700-talet.

I mer påkostade sammanhang hade denna enkla typ av foder redan under 1600-talet övergivits för mer svulstiga profiler. De djupa barockformerna förekom fram till de första årtiondena av 1700-talet.

Under 1700-tal (Rokoko)

Vid 1700-talets mitt övergick barockformerna till rokokons mindre svulstiga former.

Under sent 1700-tal (Gustaviansk tid)

Det sena 1700-talets, den gustavianska tidens profiler såg ut ungefär som rokokoprofilerna, fast stramare.

Under 1800-tal (Empire)

Det tidiga 1800-talets, empirens, foder hade kantiga, låga profiler, ofta med en platt yta omgiven av en karnisprofil. Ibland hade de en stor hålkälsprofil.

Under sent 1800-tal (Nystilar)

Vid 1800-talets mitt när lister började tillverkas maskinellt, spred sig foder av standardtyper. Den vanligaste typen av foder var det så kallade franska fodret.

Under 1900-tal (Jugend)

I och med jugendstilens inträde förekom nya typer av profiler, ibland med tunna räfflingar eller med en enkel profilering.

Under 1920-tal (20-talsklassicism)

1920-talets foder hade ofta en lätt rokokoform.

Under 1930-tal (Funktionalism)

När funktionalismen trädde in under 1930-talet förenklades formspråket och fodren gjordes smala och släta.

Illustratör: Åsa Lundström.

Fodersocklar

Där dörrfoder och golvlist möts utfördes fram till 1920-talet nästan alltid en fodersockel, även kallad skursockel. Fodersockeln förlängde diagonalen av dörrfodret, ner till golvet. Dörrfodret stod på fodersockeln som mestadels var slät med en fasad kant. Fodersockeln var vanligen av samma höjd eller något högre än golvlisten. Vid skador behövde bara fodersockeln bytas ut istället för att hela golvlisten eller dörrfodret behövde bytas ut.

Fodersockeln är en viktig detalj för helheten. Studera fodersocklarnas profiler och utseende innan du låter tillverka nya, och tillverka gärna efter originalen.