Målning under 1800-tal
Från omkring 1830 vaknade intresset för historien och de så kallade nystilarna. Industrialismens utveckling ledde till att beställare från en ny samhällsklass växte fram, de högt uppsatta inom industrin. Allt fler hade råd att dekorera sina bostäder.
I takt med industrialismens utveckling växte idealet med perfekta, släta ytor på invändiga snickerier. Snickerier hade maskintillverkats sedan mitten av 1800-talet och den nya måleritekniken med spackling och slipning gav det önskade resultatet.
Teknik och material
De gamla beprövade färgtyperna, kalkfärg, limfärg och linoljefärg användes alltjämt. I samband med industrialismens intåg i slutet av 1800-talet, förändrades dock idealen. Tidigare hade linoljefärgen strukits på i tunna lager vilket avslöjat träets struktur. Nu skulle ytorna vara släta, blanka och inte avslöja underlaget. Resultatet uppnåddes genom att spackling och slipning tillkom som nya moment för målaren. En arbetsgång kunde bestå av slipning, schellackering, grundning, spackling, slipning, mellanstrykning, spackling, slipning och en eller två färdigstrykningar.
Det oljespackel som användes kallades för spackelfärg. Spackelfärgen återfinns ofta under färglagren på snickerier från slutet av 1800-talet fram till runt mitten av 1900-talet.
Imitationsmåleriet drevs under 1800-talets slut till en perfektion som aldrig tidigare förekommit. Med målning efterliknades ädla material. Ådringsmålning av snickerier och pärlspont var vanligt. De målades för att efterlikna dyrare träslag som björk, ek och mahogny.
Snickerier målades under slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet i ljusa kulörer, dock ej vita. Kulörerna kunde vara beigea, men även röda, grågröna och ljusgula.
Nya pigment
1800-talets industriella utveckling ledde till att nya färgpigment tillkom på marknaden. Vissa av dem fick stor betydelse inom yrkesmåleriet där de ersatte äldre och dyrare, eller giftiga pigment. De giftiga gula blyfärgerna försvann nästan helt. Många av de nya pigmenten var gula, och genom att blanda dem med berlinerblått erhölls grönt. De kunde dock inte användas i kalk eftersom berlinerblått inte var kalkäkta (ej hållbart i kalk).
Jordfärger som ockra, umbra och terra kompletterades med syntetiska järnoxidfärger, som engelskt rött.
Blyvitt, som hittills varit det viktigaste vita pigmentet till ljusa färger, ersattes på grund av dess giftighet mer och mer av zinkvitt som både var billigare och mindre giftigt. År 1860 förbjöds blyvitt för invändigt bruk.
Tekniker som användes
Under 1800-talet spred sig imitationsmåleriet till alla typer av miljöer och blev under seklet mycket vanligt. En gren av imitationsmåleriet var marmoreringarna som ofta var väldigt fantasifulla på landsbygden. Till en början kan det ha berott på att en del målare aldrig själva hade sett äkta marmor. Mängden av fantasifulla marmoreringar tyder på att marmoreringen därefter blev en konstart i sig, och inte längre behövde efterlikna marmor.
Stänkmålning var ursprungligen, liksom marmorering, ett sätt att imitera stenmaterial.
Ådringsmåleri av snickerier var en gren av imitationsmåleriet som blev mycket vanlig under 1800-talet. Den vanligaste imitationen på snickerier var ekådring men även mahogny och valnöt var vanliga träslag som imiterades. Schablonmålning var en teknik som främst var vanlig i enklare bebyggelse, som imitation av de tryckta tapeterna. Inom schablonmåleriet utvecklades en enorm mönsterrikedom.
Allmogemåleriet blomstrade i delar av landet fram till ungefär 1850-talet.