Interiör - Kakelugnar och rörspisar

Kakelugnar och rörspisar

Kakelugnar

Kakelugnar har alltid utformats som påkostade inredningsföremål i enlighet med tidens mode. Kakelugnen är en betydelsefull del av husets karaktär och ger rummen en trevlig atmosfär och värme. 1700-talets svenska kakelugnskonstruktion är en väl fungerande värmekälla så det finns anledning att behålla kakelugnen, inte enbart som stämningsskapande inredningsföremål.

Förekomst

Kakelugnen förekom först bara på herrgårdar och i förmögnare borgarhus. Under 1830–1840-talen blev det vanligare med kakelugnar också på storbondgårdar. Men till arbetarhemmen kom den först ganska sent under 1800-talet.

Tillverkning

De flesta kakelugnarna tillverkades av lokala kakelugnsmakare. Under 1700-talet började kakelugnar också tillverkas av de stora porslinsfabrikerna i Stockholmstrakten. Rörstrand påbörjade sin tillverkning år 1726 och Mariebergsfabriken var i gång under åren 1760–1788.

I och med industrialiseringen av kakelugnsmakeriet efter 1800-talets mitt förbättrades metoderna förtillverkning och därmed kvalitén. Produktionen av kakelugnar ökade och kakelugnsfabrikerna var många. Många små krukmakerier fortsatte ändå sin tillverkning in på 1900-talet, men den stora produktionen av kakelugnar var förlagd till fabriker.

En kakelugn som står i ett hörn.
Rund vit kakelugn med marmorerad sockel, 1800-tal.  Fotograf: Mattias Ek.

Rörspisar

En enklare variant av kakelugnen är egentligen ingen kakelugn då den saknar kakel, men den kallas ibland för tegelkakelugn. Ugnsmodellen är än mer känd som rörspis eller rörugn. Rörspisen blev vanlig vid tiden för det nya rökgångssystemets införande, under sent 1700-tal, och förekom under hela 1800-talet och 1900-talets första årtionden.

Rörspisen murades av tegel med lerbruk och det invändiga rörsystemet var konstruerat precis som i kakelugnen. Utvändigt hade rörspisen, istället för ett kakelskikt, en slätputsad yta som oftast målades med vit limfärg. Till utformningen var den i regel flat men kunde också vara försedd med en skänk eller en varmhållningsnisch för tvättvatten. Den kunde också ha en profilerad krönsims eller fasade hörn.

I de äldre rörspisarna var eldstaden ibland öppen och ganska stor, men det vanliga var en liten eldstadsöppning försedd med smidda järnluckor.

Kakelugnens konstruktion och delar

Kakelugnens konstruktion

Kakelugnen är uppmurad i tegel med lerbruk och täckt av kakel. Som eldstadstyp är kakelugnen av tyskt ursprung och förekom i Norden från medeltiden. De äldsta kakelugnarna var till sitt inre konstruerade som en öppen spis med endast en rökgång. Vid eldning förbrukade ugnen mycket ved och var inte särskilt värmeeffektiv. Under 1700-talet var de svenska myndigheterna bekymrade över bränsleslöseriet, vilket ledde till undersökningar av besparingsåtgärder. Uppdraget att konstruera en mer effektiv kakelugn gick till Carl Johan Cronstedt och Fabian Wrede. De utvecklade en kakelugn som till sin konstruktion var bränslesnål och mer effektiv som värmekälla.

Bild som visar hur kaklet ser ut på insidan.
Kaklets insida. Fotograf: Mattias Ek.

Uppfinningen presenterades år 1775 i en bok med titeln ”Samling af beskrifningar på åtskilliga eldstäder inrättade til besparing af Wed”. I Cronstedts och Wredes nya konstruktion tas nästan all värme från elden till vara genom att röken från eldstaden leds genom ett långt vertikalt rörsystem murat av tegel. Ugnen magasinerar värmen och fungerar som värmekälla i upp till 10–12 timmar efter eldningen. Med en brasa på morgonen och en på kvällen kunde ett rum hållas uppvärmt dygnet om. Till det yttre skiljde sig den nya kakelugnskonstruktionen från föregångaren genom de vanligen mindre eldstadsöppningarna.

Kakelugnsluckor och spjäll

Kakelugnen hade i regel luckor av järnplåt för eldstadsöppningen. På luckorna fanns små dragluckor. Om kakelugnen hade dubbla luckor var de yttre luckorna oftast av mässing, men även yttre luckor av järn förekom.

Luckor av mässing förekom på finare kakelugnar redan på 1700-talet men blev vanliga först efter 1800-talets mitt. På industritillverkade kakelugnar var mässingsluckorna alltid regel.

Spjäll

Spjället bestod av en järnplatta som löpte i en ram och som sköts ut och in med en stång på kakelugnens ena sida. Efter 1800-talets mitt låg stången ofta i en mässingsskena, en spjälledare, och manövrerades då med så kallade spjällsnören.

Spisar och kakelugnar hade, och har i gamla hus alltjämt, en viktig funktion för husens självdrag. Stäng därför inte spjället helt under vintern om huset står oeldat. För att förbättra ventilationen utan att tända en brasa kan ett brinnande ljus ställas i den tomma eldstaden och spjället stå fullt öppet.

Sotluckor

De äldsta kakelugnarna sotades genom en öppning i vardera sidoväggen inuti eldstaden. Öppningarna var tillslutna med löstagbara stenar som sattes på plats med lerbruk.

Utvändiga, runda sotluckor av mässing blev vanliga under 1800-talets senare del. De placerades dels nedtill på vardera sidan dels mitt fram i översimsen.