Målning av väggar – historia
Målning av väggytor har gjorts i olika skeden av historien. På 1500-talet blev det vanligt med fasta väggmålningar i form av imiterade tygdraperier och paneler. På puts målades med kalkfärg och på trä med lim-, kalk-, eller emulsionsfärg. Under medeltiden och på 1500-talet, var det vanligt att väggarna smyckades med textila bonader. Textilierna hade också en isolerande effekt.
Vid slutet av 1700-talet var det modernt med vävspända väggar. Väven spändes mellan bröstpanel och andra snickerier och målades med dekorativa motiv. Parallellt dekorerades putsväggar inomhus med limfärgsmålning.
Enfärgade väggar förekom också, antingen i form av kalkputsade väggar som var avfärgade med kalkfärg, eller pappklistrade väggar med limfärgsmålning. Ibland avslutades väggytan uppåt av en tryckt bård.
I bondgårdarnas manbyggnader växte ett folkligt måleri fram. Det folkliga måleriet blev som störst under 1800-talet. Direkt på timmerväggarna, på lerklining eller på papp gjordes schablon- och stänkmålningar. Marmorering av väggytor var också vanligt och utvecklades till en konstart i sig.
Under funktionalismen på 1930-talet var enfärgade väggytor vanligt förekommande i interiörerna. Det var framförallt köks- och badrumsväggar som målades med en ljus och blank oljefärg. Modet att ha målade väggytor fortsatte på 1940-talet.
Under 1900-talets andra hälft har målning av väggytor i interiörerna blivit allt vanligare. Målning har gjorts antingen på glasfiberväv eller direkt på tidigare tapeter som har spacklats i skarvarna. Idag målas väggarna direkt efter bredspackling och slätspackling.
Tapetsering av väggar
Vävtapeter med dekorativa motiv förekom i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Vid mitten av 1700-talet blev papperstapeter vanliga i Sverige. Tapeterna, som var i små format, trycktes eller målades till en början för hand. Tapeter beskrivs under rubriken väggar och tapeter.