Öppna spisar under tidens gång
Köksspisar
Den traditionella köksspisen med murad härd och kupa har funnits sedan medeltiden och levt kvar i varierande former ända fram på 1900-talet. Härden var från början öppen och saknade skorsten, men i och med att den murade kupan infördes kunde röken föras vidare och ut genom skorstenspipan samtidigt som den minskade gnistspridning och risken för antändning. Från början skedde matlagningen med kokkärlet upphängt i en krok eller placerat på en trefot över elden. Ibland hade härden även små fördjupningar, så kallade gruvor, som glödfylldes för matlagning och uppvärmning. Spisen hade många funktioner, den skulle värma, ge ljus och framförallt erbjuda tillräcklig yta för att samtidigt kunna koka, steka, värma mat och dryck. Den var alltså tämligen utrymmeskrävande och placerade därför nästan uteslutande i hörnläge.
Så småningom försågs den murade härden med en gjutjärnshäll och lite senare, under 1800-talets senare del, med en järnspis vilken vanligtvis inpassades i härden.
Bakugnar
Till den öppna spisen i köket hörde ofta också en murad bakugn, där brödet bakades. Den eldades separat inuti själva ugnen men hade normalt inte egen pipa, röken gick istället ut genom ugnsluckan eller genom ett utsläpp ovanför luckan, upp i kåpan och sedan ut. När ugnen efter långt eldande var uppvärmd, rakades glöden åt sidan och rensopades från sot med en fuktad tallrisviska, innan brödet sattes för gräddning.
Ugnsluckorna från före 1800-talets mitt var oftast av smidd järnplåt. Dessa ersattes under senare delen av 1800-talet med gjutna luckor – enkla eller i par. Mot sekelskiftet 1900 blev det vanligt att en liten eldstad för underhållseldning placerades intill bakugnen. När järnspisen slog igenom utkonkurrerades den gamla köksspisen definitivt. Därmed försvann även den murade spiskåpan, men den ersattes vanligen av en i plåt som fångade upp matoset från spisen. Däremot behölls vanligtvis den murade bakugnen, då den var överlägsen järnspisen vid storbak.
Öppna spisar i bostadsrum
Öppna spisar, murade för planvägg eller för hörn, blev vanliga redan på 1600-talet. I många trakter fanns de kvar som värme- och ljuskälla till långt in på 1800-talet då kakelugnarna gjorde sitt intåg i vanliga hem.
Det finns en missvisande inställning idag som beskriver öppna spisar enbart som bränslekrävande och värmeineffektiva. En viss sanning ligger däri, för den har inte samma värmebevarande egenskaper som kakelugnar. Men alla som har öppen spis vet dess suveräna förmåga att snabbt värma upp ett rum och samtidigt absorbera den inträngande fukt som är oundviklig i ett ouppvärmt hus. Och inte minst, vem njuter inte av att sitta framför den öppna spisens brasa och känna dess intensiva strålningsvärme hetta på kinderna?
Det finns en mängd olika typer av öppna spisar, men den äldsta och kanske vanligaste, ämnad för sällskapsrum och inte köket, är kistspisen. Den har fått sitt namn av den rektangulära eldstadsöppningen som kan liknas vid en kista ställd på högkant. Modellen finns både som väggspis, som hörnspis och även infälld i väggen, så kallad nischspis. Några är mer påkostade med listverk runt eldstaden, hylla och påkostat krön, medan andra är enklare med släta, kritade ytor. Detaljutformningen varierar från trakt till trakt och från landsända till landsända. Kistspisarna var vanliga i bostadsrummen, inte i köken.
