Dörrar och garderobsdörrar
Innerdörrens utformning
Medeltid
Under medeltiden var bräddörren den allmänna dörrtypen.
1500–1600-tal
Fyllningsdörrarna började framträda under 1500-talet. Fyllningarnas indelning avslöjar dörrens ålder.
1. De äldsta fyllningsdörrarna hade vanligen två lika stora utanpåliggande fyllningar.
2. Dörrar med fyra utanpåliggande fyllningar förekom på 1600-talet och var vanliga under hela 1700-talet. Dörrtypen tillverkades i enklare sammanhang in på 1800-talet.
3. Dörrtypen med fyra utanpåliggande fyllningar förekom på 1600-talet och var vanlig under hela 1700-talet Teckning: Åsa Lundström.
De äldsta fyllningsdörrarna hade vanligen två lika stora fyllningar. Den vanligaste dörren under perioden hade fyra fyllningar och förekom i enklare sammanhang ända in på 1800-talet. Dessa äldsta dörrar hade vanligen utanpåliggande fyllningar som var kraftiga och hade en isolerande funktion.
I alldagliga miljöer var dörrar med utanpåliggande fyllningar det normala. I påkostade byggnader sattes dörrar med utanpåliggande fyllningar mot kalla utrymmen.
Dörrar med intarsia var mycket exklusiva och representativa för stormaktstidens inredningar i slott och herrgårdar. Intarsiatekniken infördes under 1600-talets första hälft av snickare från Tyskland.
1700-talets mitt
Vid 1700-talets mitt började den liksidiga fyllningsdörren tillverkas. Fyllningarna försågs med ett upphöjt mittparti, en spegel.
1. Så kallad rokokoindelning av dörrens fyllningar, där den översta fyllningen var störst, den nedersta näst störst och den mittersta minst. Dessa förekom från 1700-talets mitt. Dörrar med rokokoindelning tillverkades med liksidiga fyllningar, i enklare sammanhang även med utanpåliggande fyllningar.
2. Dörr med rokokoindelning av fyllningarna och avnupna hörn förekom under sent 1700-tal.
3. Dörrtyp med tre utanpåliggande fyllningar var vanlig under 1700-talet. Teckning: Åsa Lundström
Vanligast var dörren av så kallad halvfransk typ med tre fyllningar. Rokokodörren kännetecknades av fyllningsindelning där den översta fyllningen var störst, den understa näst störst och den mellersta minst. Influenserna kom från Frankrike och sättet att indela dörrarna i tre olika stora fyllningar kom att benämnas som fransk indelning. Ofta utfördes den i en kombination av hel- och halvfranska fyllningar, där de övre och undre fyllningarna var helfranska och den mellersta halvfransk med en enklare profilering. De helfranska dörrarna sattes in i de finare rummen medan det i övriga rum vanligen sattes in halvfranska dörrar.
I enklare miljöer dröjde det till slutet av 1700-talet innan dörrar med den franska indelningen började förekomma. De utfördes då med utanpåliggande fyllningar eller enbart med halvfransk sammanfogning. Denna franska indelning var mycket vanlig och fanns kvar ända fram till mitten av 1800-talet.
Helfransk eller halvfransk dörrtyp
Skillnaden mellan en helfransk och en halvfransk dörr avgörs ganska korrekt genom att titta på listen som omgärdar speglarna. Skillnaden, lite förenklat, kan beskrivas som att den halvfranska dörrens list syns nersjunken, medan den helfranska syns utskjutande. Se också Innerdörrens konstruktion längre ned på sidan.
Pardörrar började tillverkas under sent 1700-tal. Indelningen av fyllningarna utfördes på samma sätt som enkeldörrarna. Rumshöjden avgjorde om de tillverkades med tre eller fyra fyllningar per dörrhalva. Teckning: Åsa Lundström.
Mot slutet av 1700-talet, under den gustavianska tiden, började pardörrar, som tidigare använts enbart som ytterdörrar, användas även inomhus. Detta gällde enbart högreståndsmiljöer. De placerades då oftast vid ytterväggarna i rumsfilerna, så att fri sikt genom rummen erhölls. Dessa pardörrar utfördes på samma sätt som rokokodörrarna. Rumshöjden avgjorde om de utformades med tre eller fyra fyllningar per dörrhalva. Pardörren blev vanlig mot slutet av 1700-talet och användes under hela 1800-talet. I enklare miljöer blev pardörren dock vanlig först under 1800-talets senare del.
1800-tal
2. Fyllningsindelning vanlig vid 1800-talets mitt.
3. Fyllningsindelning med stor mittfyllning och mindre övre och undre fyllningar förekom under 1800-talets andra hälft.
4. Pardörrar med rombiska fyllningar förekom under empiretiden, tidigt 1800-tal. Teckning: Åsa Lundström.
Dörrar med utanpåliggande fyllningar blev omoderna under första hälften av 1800-talet, även i enkla miljöer. Vid 1800-talets mitt började dörrar tillverkas hos snickerifabriker. Genom den maskinella tillverkningen blev dörrarna mer standardutformade än tidigare. Trefyllningsdörrarna tillverkades ännu vid denna tid men var något tunnare än tidigare.
3. Fyllningsindelning vanlig kring sekelskiftet 1900. Teckning: Åsa Lundström.
Mot 1800-talets slut hade dörrarna ofta flera fyllningar och djupare profilering. Tre- och femfyllningsdörrar var de vanligaste modellerna.
1900-tal
Dörrar med fem halvfranska fyllningar var karakteristiskt för sekelskiftet 1900 och de följande årtiondena.
Under 1920-talet förenklades dörrarna och ibland användes plywood i fyllningarna istället för träspeglar. Kvartsstavsprofiler hörde också till förenklingarna. Pardörrarna var ej längre vanliga och enkeldörrarna dominerade.
På 1930-talet blev fyllningsdörrarna omoderna och släta ytor efter funktionalistiska ideal föredrogs. I många bostäder spikades de gamla fyllningsdörrarna över med masonitskivor.
Innerdörrens konstruktion
Dörrens konstruktion har varierat genom tiderna. Men dörrar har tillverkats i två huvudtyper; bräddörrar eller fyllningsdörrar.
Bräddörrar
Bräddörren var enkel och bestod av stående plankor sammanfogade med två tvärslåar på baksidan, så kallade naror, som spikades tvärs över de stående plankorna. Bräddörren var ofta försedd med smidda bandgångjärn som hjälpte till att hålla ihop konstruktionen. Bräddörren förekom mest som ytterdörr, och var då oftast klädd med profilerad panel, men den var också vanlig i uthus. I interiörer fanns bräddörrar på vindar och till garderober.
Fyllningsdörrar
Fyllningsdörren bestod av ett ramverk med en eller flera träfyllningar. Fyllningarna infogades i spår i dörrens ramverk. Fyllningarna limmades inte fast eftersom de måste kunna röra sig när de svällde och krympte med ändrad luftfuktighet. De äldsta dörrarna var vanligen dörrar med utanpåliggande fyllningar. Då hade både dörrens fyllning och ram skåror i vilka delarna sattes samman. Detta fick till följd att fyllningen på ena sidan av dörren sköt utanför ramen så att fyllningen blev utanpåliggande.
Helfransk och halvfransk
Vid mitten av 1700-talet började nya typer av dörrar tillverkas. Det blev vanligt med tre olika stora fyllningar med ett upphöjt mittparti, en spegel. Fyllningen gjordes avsmalnande utåt och sköts in i en skåra, så kallad not, i ramen. Denna konstruktion kallades halvfransk fyllning och såg lika ut på båda sidorna. En helfransk fyllning hade en utskjutande list placerad mellan ramen och fyllningen.
Allmänt kan sägas att rumsdörrarna ofta var breda och låga under 1700-talet än vad de senare blev. Dörrarnas storlek varierade också beroende på typ av social miljö. I enklare hem var dörrarna, liksom rumshöjden, vanligen lägre och i förmögna hem, högre.
Garderobsdörrar
Garderobsdörrar och förrådsdörrar gjordes enklare än rumsdörrar. Under 1700-talet och 1800-talets första hälft var smygdörren vanligast, det vill säga en dörr som avslöjade sig genom några springor i väggen och ett nyckelhål med nyckel. Den utfördes oftast som en paneldörr, en rektangulär ursågning ur en panelvägg, vanlig i anspråkslösa utrymmen. I fina rum med tapeter kläddes också dörren med tapet för att smälta in i väggen.
Under andra hälften av 1800-talet började riktiga garderober bli vanliga. Garderobsdörrarna utformades som övriga rumsdörrar fast mindre och oftast med tre fyllningar. Från 1800-talets slut då pärlsponten gjort sitt inträde, blev förrådsdörrar klädda med pärlspontpanel vanliga.
