Golvtyper
I trähus har trägolven varit helt dominerande under alla perioder. Konstruktion, virke och utförande har dock skiftat beroende på geografiskt område, typ av bebyggelse och rummens funktion. I högreståndsbyggnader har under vissa perioder även stengolv och tegelgolv förekommit i vissa rum, ibland också i kombination med trägolv.
Plank- och brädgolv
Det obehandlade brädgolvet, skurgolvet, var det vanligaste ända in på 1900-talet.
Golvbrädor tillverkades av både gran och furu. Som byggvirke fälldes förr kraftiga gamla träd; golvbrädorna var därför breda, 30–50 centimeter, och cirka 4–5 centimeter tjocka.
Golvbrädorna lades med kärnsidan uppåt, vilande på ett golvbjälklag. Bjälkarnas riktning avgjorde golvbrädornas läge, på tvärs mot de bärande bjälkarna. Fram till cirka 1850 följde golvbrädorna stockens form; de var bredare vid roten och smalare vid toppen. I enklare byggnader lades därför brädorna växelvis åt var sitt håll och bildade så kallade kilsågade golv. I de enklaste golven fogades brädorna samman med hjälp av trädymlingar (pluggar) eller järndymlingar. I finrum eller finare hus fick brädorna samma bred och senare även spontning på hela längden. Inledningsvis spåntades golvbrädorna med hjälp av lösa lister, så kallad lös fjäder, som fälldes in i kantspår (not). Med införandet av maskinella lösningar följde fast fjäder på ena sidkanten och not på i den andra.
Äldre handhyvlade golv spikades glest med smidd spik. Spikskallarna lämnades synliga och bildade dekorativa rader över golvbrädorna. I äldre hus är det oftast långt mellan golvbjälkarna och därför spikades varje bjälke. I yngre byggnader låg bjälkarna tätare vilket innebar spik i varannan bjälke om spikarna skulle vara synliga. Med de maskinhyvlade golven följde en dold snedspikning i sponten, så kallad skråspikning.
Finare golv försågs med brädor som bildade en fris runt rummet och eldstäderna. I rummens hörn lades brädorna med förskjutna eller gerade fogar. Friser kring brädgolvet kunde också utföras i sten. Friser förekom framförallt i påkostade byggnader. På 1700-talet kom också modet att måla golv; oftast med stenimiterande färger och mönster.
Parkettgolv
Belägg för parkettgolvsutförande finns från 1500-talet, men kan ha förekommit redan under medeltid. Under 1600-talet blev parkettgolven vanligare. De äldsta parkettgolven var lagda med breda golvbräder i stora mönster som fiskbensmönster eller i andra mer komplicerade mönster med användande av olika träslag. Denna typ av parkettgolv är ovanliga i äldre enklare trähus och förekommer i stort sett endast i högreståndsbebyggelse.
Under 1700-talets andra hälft lades ibland ekparkett, vanligen i rutmönster. Under det tidiga 1800-talet lades ibland parkettgolv av furu i rutmönster, men parkettgolvet gick ur modet under denna tid. Efter 1800-talets mitt blev det åter modernt. Parketten tillverkades då på snickerifabrik och levererades i färdiga rutor med olika geometriska mönster. De kunde vara mönstrade med stjärnor, romber eller rutor, ibland i olika träslag. Under senare delen av 1800-talet introducerades också stavparketten, med små ekstavar som spikades på ett underlagsgolv av bräder.
Parkett spikades i äldre tid med smidd spik, med synliga spikskallar. Under 1700-talet spred sig den så kallade skråspikningen; med spik som gjordes osynliga genom att de slogs in i golvbrädernas kant. Metoden kom senare att bli allmänt gällande.
Parkettgolv lades vanligen på ett plant undergolv av enkla granbräder. På 1940-talet infördes metoden att lägga flytande golv, på en sandbädd lagd på betongbjälklaget. På sanden lades sedan lösa träreglar på vilka lamellbrädorna fästes. Metoden användes framförallt i hyreshus.
Massiva parkettgolv har idag ersatts av framförallt lamellgolv och laminatgolv. Lamellgolvet som lanserades på 1930-talet utgörs av tunna stavar limmade på träfaner. Stavarnas faner är av olika träslag; oftast ek, bok eller ask. Lamellgolvet levererades färdigbehandlat och klart att lägga på plats. Faneren är cirka 3 millimeter tjock och tål endast en eller ett par slipningar. Ytterligare en utveckling är laminatgolven, tunna golv med avfotograferat trämönster i en plastlaminatskiva limmat på en träfiberskiva.
Sten- och tegelgolv
Stengolv har alltid varit dyra och förekom framförallt i representativa stenhus. Redan under medeltiden förekom tegel- och stengolv i kyrkliga byggnader och högreståndsbyggnader. Stengolven blev vanligare under 1600- och 1700-talen. Golven var oftast utförda med slipade stenplattor, vanligen av kalksten lagda i kalkbruk. Dessa stengolv förekom först i salar och finare rum men återfanns också i förstugor, trapphus och i matsalar, som då kallades stensalen.
Tegelgolv, ibland lagda i mönster, ristade med dekorativa mönster eller glaserade i brunt, grönt och gult förekommer under hela medeltiden. Murtegelgolv kan också återfinnas i magasins- och källarlokaler på stora gårdar och vid 1800-talets slut blev sådana golv vanliga som brandgolv på vindarna i större stenhus. Tegelplattor, det vi idag kallar terrakottaplattor, gjorda av lera, kan också återfinnas i kök och hallar på slott och herrgårdar fram till 1800-talets mitt.
Kalksten var fram till 1800-talets slut det dominerande stenmaterialet i Sverige. Under sent 1800-tal börjar marmor och andra stensorter importeras. Ofta lades stenplattor på diagonalen med mönsterläggningar som blandade stensorter. Under 1900-talets första årtionden blev användningen av den gröna kolmårdsmarmorn också utbredd.
Linoleummattor
Linoleummattor började tillverkas i England på 1860-talet och blev moderna i Sverige vid 1800-talets slut. Linoleummattor utgörs av en massa, bestående av linolja och pulveriserade korksmulor som valsats på juteväv. De tidigaste mattorna var enfärgade, ofta bruna. Linoleummattor med mönster, ofta inspirerade av äkta mattor eller parkett, började produceras mot slutet av 1800-talet. De tillverkades i två olika typer; med mönstertryckta eller genomgjutna mönster. Linoleummattorna tillverkades fram till 1950-talet, då de kom att ersättas av plastmattor. Tillverkningen av linoleum har dock återupptagits. Materialet erbjuds nu i många färger, mönster och utföranden. Materialet kan beskäras till delar, med olika färger och karaktär, som sedan svetsas samman för att bilda mönster.
Terrazzogolv
Terrazzogolv har förekommit sedan länge på kontinenten, och i Sverige började golvtypen att förekomma, bland annat i entréer till flerbostadshus i städerna, kring 1890-talet. Terrazzogolven plattsätts och materialet innehåller en sammansättning av beståndsdelarna cement och stenkross i olika storlekar. Terrazzon poleras så att ytan får olika karakteristiska uttryck, beroende på vilken eller vilka stensorter som blandas in. Terrazzo görs i många skilda utföranden och färger. Allt från brokiga mönster, till mer enhetliga utseenden och geometriska figurer. Ett terrazzogolv kan tillverkas för att väl efterlikna ett homogent naturstensmaterial.
