Exteriör - Gångjärn och lås

Gångjärn och lås

Gångjärn

Riktigt gamla dörrar hade gångjärn med smidda beslag, upphängda på hakar i karmen. Gångjärnens fästblad kunde vara enkla eller rikt utformade.

Bandgångjärn var långa, smala järn som sträckte sig över hela eller delar av dörrens bredd. De är den äldsta typen och användes på bräddörrar förr. De har två funktioner, dels hänga upp dörren i karmen, dels binda samman de stående plankorna. Den vanligaste formen av bandgångjärn från 1700-talet och hela 1800-talet var den med en lökformig avslutning. 

När plankdörren ersattes av fyllningsdörren behövdes inte längre de långa järnen. Gångjärnen utvecklades nu till plattgångjärn. Från att i början ha varit sirligt utsmidda blev de under 1800-talet allt enklare.

På 1700-talet togs det så kallade franska gångjärnet fram. Gångjärnet, som med undantag för de smidda knopparna saknade utsmyckning, fälldes in i dörren. Vid 1800-talets början hade smidet förenklats ytterligare och knoppen blivit rund. Vid 1800-talets slut var tillverkningen av gångjärn helt industrialiserad.

Närbild på en dörr.
Stallänga med bräddörr försedd med handsmidda bandgångjärn. Fotograf: Okäns, Stockholms läns museum.
Närbild på en dörr.
Plattgångjärn på fyllningsdörr. Utanpåliggande kammarlås med ova. Fotograf: Theresia Bråkenheim.
Närbild på ett gångjärn som sitter på en dörr.
Dörrgångjärn med kulformig knopp, tidig 1800-talstyp. Fotograf: Anna Ulfstrand.

Låstyper

Den enklaste formen av lås, en klinka av järn med vred, återfinns oftast på enkla bräddörrar och ytterdörrar. I enklare bebyggelse var klinkorna den vanligaste låstypen på alla slags dörrar, ända till 1800-talets slut.

Stocklås användes i äldre tid i ekonomibyggnader. De var monterade på insidan av dörrbladet och låstes med nyckel och skjutregel. Låsmekanismen låg i en urgröpt träklump och de var därför stora. Stocklås återfinns sällan i bostadshus.

Under 1700- och 1800-talet var det vanligt med fällbomslås eller smällelås av smidesjärn. Kolven var fjädrande och small igen automatiskt så snart man släppte nyckeln. Låstypen är medeltida, men tillverkades ända in på 1800-talet.

Ur smällelåset utvecklades kammarlåset. De tidiga kammarlåsen var stora, tjocka, rektangulära lås med platta vred. Efterhand gjordes låskistorna tunnare och mindre och vreden äggformade. Mot slutet av 1800-talet kom fler maskintillverkade kammarlås. Dessa lås var mindre. Denna låstyp var vanlig till långt in på 1900-talet.

Det infällda låset förekom redan på 1700-talet men blev vanligt strax efter 1800-talets mitt. Tryckena av mässing kunde vara av så kallad posthornstyp eller spolformiga. Under 1900-talet ersatte de infällda låsen allt oftare kammarlåsen.

Närbild på ett lås.
Utanpåliggande kammarlås med ovalt vred.  Fotograf: Anna Ulfstrand.

Nyckelskyltar

Nyckelskylten är en karaktärsskapande detalj. Om den saknas kan dock märken i dörren avslöja hur den sett ut. Titta på andra ställen i huset eller i hus från samma tid på orten. Några modeller finns i nytillverkning.

Närbild på en dörr med vred och nyckelskylt.
Nyckelskylt. Fotograf: Theresia Bråkenheim.