Exteriör - Skorstenar

Skorstenar

Husets skorsten har inte bara en praktisk funktion – den är också en betydelsefull del av arkitekturen. Som ett utropstecken avslutar den huset, därför är det inte likgiltigt hur den är utformad.

Under de senaste tvåhundra åren har skorstenen på våra boningshus utvecklats från att vara lång och smal till att bli kort och tjock. Den har också flyttat upp från takfoten till taknocken. Den har varit vitkalkad, svarttjärad och plåtbeslagen.

Skorstenens form och placering

Skorstenen är en relativt sen uppfinning. Det finns belägg för att murade skorstenar har funnits i Sverige före 1000-talet, men de började bli vanliga först på 1500-talet. Innan skorstenen blev en allmän syn på taket leddes röken ut genom ett rökhål i taket. Rökstugorna utvecklades och fanns kvar i Skåne långt in på 1700-talet, de har beskrivits av bland andra Carl von Linné. Sedan rökhålet övergivits i bostäderna levde det kvar i anspråkslösa byggnader som exempelvis i skogskojor.

Äldre skorstensstockar är i första hand avsedda för rökutsug från eldstäder, men har också fungerat som ventilation. Beräkningar visar att en öppen spis under eldning omsätter luften i ett 25 kvadratmeters rum fem gånger i timmen.

Tegeltak med vit skorsten till vänster.
Enkupigt lertegel och hög slank skorsten. Åsöberget Stockholm. Fotograf: Anna Ulfstrand.

Före 1800-talets mitt

Fram till mitten av 1800-talet var skorstenarna vanligen långa och smäckra. Detta berodde på att eldstaden traditionellt var placerad längs ytterväggen och skorstensstocken drogs rakt upp. Skorstenen hamnade då nära takfoten – för att åstadkomma bra drag murades den upp i höjd med taknocken. I stockholmstrakten kan man hitta en del exempel på hus från 1700-talets andra hälft som har eldstaden centralt placerad i huset, men detta byggnadssätt blev vanligt långt senare.

Från 1850 till 1930-talet

Från 1800-talets mitt och framåt började nya husidéal slå igenom på landsbygden. En av dem som propagerade för nya bredare hustyper var arkitekten Charles Emil Löfvenskiöld. Husen på lite större gårdar fick ofta sexdelad plan, med en eldstad i varje rum. Eldstäderna placerades i rummens inre hörn – kring två murstockar som drogs rakt upp genom taknocken. Att placera skorstenen vid taknocken blev ett mode som följdes även av dem som fortfarande hade eldstaden vid ytterväggen. Skorstensstocken måste då dras snett på vinden. Skulle skorstenen placeras mitt på nocken måste kroppåsen – som band samman gavelröstet vid nock i timmerbyggnader – kapas och avväxlas.

Omkring 1870 började man utföra skorstensstockar med separat pipa för varje eldstad. Rökkanalerna skiljdes åt av tunna tegelstenar. Skorstenarna blev kraftigare. Genom tegelindustrins utveckling under 1800-talets andra hälft fick man tillgång till frostbeständigt tegel som inte behövde ytbehandlas eller kläs in. Formtegel kunde då användas för att ge skorstenen karaktär.

I början av 1900-talet, under jugendtiden och nationalromantiken, lade man ner stor möda på skorstenens utformning. Den fick ofta en fantasifull utformning med inspiration från äldre byggnadstraditioner och skorstensbeslagen fick utstuderade former.

En skorsten som håller på att renoveras.
Skorstenar med flera separata rökkanaler blev vanliga från 1870-talet. Fotograf: Anna Ulfstrand.

Från 1930 och framåt

I samband med funktionalismen på 1930-talet förespråkades ett enkelt utförande, varvid skorstenarna utfördes utan krön och andra bearbetade detaljer.

Dagens krav vid nyuppmurning av skorstenar är att varje eldstad skall ha sin egen kanal från eldstaden upp till skorstenskrönet. Skiljeväggarna mellan piporna måste utföras i en tegelstens bredd och detta gör att skorstenen ofta blir utseendemässigt klumpigare idag än förr.

Skorstenens material och utförande

Skorstensmurning

Skorstensmurens grundläggning kunde bestå av en timrad träkista med en plattform för murverket. Under senare delen av 1800-talet gjordes istället stenkistor av huggen sten utan bruk (kallmur). Till skorstensstockarna användes handslaget tegel till långt in på 1800-talet. Tegelindustrin fick sitt genombrott på 1890-talet och det maskinslagna teglet började då konkurrera ut det handslagna. Från 1900-talets början och framåt använde man stortegel med måtten 30 x 14,5 x 7,5 centimeter (omkring 12 x 6 x 3 tum) men lokala format förekom också. Skorstenar och eldstäder murades med lerbruk, som har elastiska egenskaper. Vid sekelskiftet 1900 började man använda kalkbruk och något senare kalkcementbruk.

Ytbehandling, plåtinklädnad

Hela skorstensstocken putsades för att den skulle bli tätare. Den utvändiga skorstenen är utsatt för väta och kyla och det har funnits olika metoder för att skydda den. Fram till 1800-talets mitt var det vanligt med kalkputsade och vitkalkade skorstenar. Att behandla oputsade skorstenar med svarttjära (trätjära blandad med kimrök) eller svart linoljefärg var allmänt förekommande på 1800-talet. Även målning med röd slamfärg förekom. Man kunde också klä in skorstenen helt med falsad skivplåt när järnplåten blev billigare under andra häften av 1800-talet. Mot slutet av seklet fick man tillgång till fabrikstillverkat tegel i frostbeständigare kvalitet och det blev inte längre nödvändigt med ytbehandling eller plåtinklädnad. Men många arkitekter vid 1900-talets början sökte sina förebilder i äldre byggnadstradition. De vitkalkade skorstenarna blev åter moderna, och på 1920-talet kläddes gärna skorstenarna med falsad skivplåt.

Tre skorstenar.
Ett par rökhuvar i plåt med ballerinor eller dansare som vrider sig efter vinden och ger bättre drag. Fotograf: Anna Ulfstrand.

Skorstensöverbeslag

För att skydda skorstenen murades den med en utkragning – en utskjutande krans av tegelstenar längst upp. Krönet täcktes av enkupiga tegelpannor. Under andra hälften av 1800-talet blev istället skorstensöverbeslag av plåt vanliga på alla typer av bebyggelse. Plåtbeslagningen utformades konstfärdigt som ett ”tak” över skorstenens murade krön. Plåtbeslaget bestod av plåtar som sammanfogades till skivor med hakfals. Plåtskivorna fogades i sin tur ihop med ståndfals. Beslaget fästes med långa plåtbleck som spikades fast i murfogarna med klippspik. I början av 1900-talet fick skorstensöverbeslagen ofta dekorativa former och målades i engelskt rött, kromoxidgrönt eller svart.

Illustration av en skorsten.
Överbeslag av plåt på skorsten med utkragat krön. Teckning: Okänd, Stockholms läns museum

Skorstenar med huv

Skorstenar med någon form av huv har varit brukligt på de hus som det inte dagligen eldades i, men som hade funktionen av att behöva eldas när de användes, som smedjor, backstugor och badhus. Skorstenshuven skyddade skorstenen mot regn och snö som annars kunde orsaka frostsprängning. Flera olika typer förekommer; ett så kallat svep av plåt är en variant. En ”ballerina” eller ”dansare” som vrider sig efter vinden sattes också på skorstenen för att få bättre drag.