Förstukvistar och verandor

Förstukvistar börjar uppträda på 1830-talet men blev vanligare först mot slutet av 1800-talet. I början var de i allmänhet öppna med kontursågade stöd och svarvade stolpar för taket. Den enklaste varianten kan sägas vara ett pulpet- eller sadeltak lagt på konsoler över entrédörren, ett så kallat skärmtak.

Under 1880-talet började man i större utsträckning glasa in åtminstone delar av verandan. Detta kan ha varit rent praktiskt betingat. Golvet och andra byggnadsdetaljer blir mycket utsatta för fukt och det kan även har varit ett önskemål att få ett klimatskyddat utrymme. Glasverandan kan finnas som både envånings- och flervåningsveranda.

Snickarglädjeverandor med lövsågerier blev vanligt vid mitten av 1800-talet i och med schweizerstilens intåg. Mönsterböcker innehållande ritningar på hus med rikt utsmyckade verandor spreds och blev moderna. Charles Emil Löfvenskiöld var en av tidens mest betydande arkitekter. Hans ritningar trycktes i enkla häften och såldes som tidskrifter. Ritningarna kunde sedan användas fritt för alla som ville. Ofta kopierade byggmästarna hela uppsättningar av hus eller delar som de glasade verandorna direkt ur böckerna. Verandorna fick därför en likartad utformning över hela landet.

En hus som döljs av buskar. — Glasad veranda i två våningar från det sena 1800-talet.  Fotograf: Johan Stigholt.

Den byggnadsdel som gjorde en villa till en sommarvilla var framförallt verandan – en förmedlare mellan ute och inne. Det var det utrymme som gjorde det möjligt att vistas utomhus under skydd. I Stockholms skärgård uppfördes under sent 1800-tal många sommarvillor med rikt utformade glasverandor.

Skärmtaken och förstukvistarna försvann inte bara för att snickarglädjen bredde ut sig. De anpassade sig till rådande stilar och det finns skärmtak och förstukvistar i både fornnordisk stil och i jugendstil från tidigt 1900-tal. Efter sekelskiftet 1900 blev det också vanligt med envånings, oftast inbyggda, verandor.

Glasverandor

Mönstrat glas, så kallat muslinglas, var vanligt i verandor och entrédörrar. Det mönstrade glaset utfördes genom att etsa handblåst ofärgat fönsterglas i syrabad. Numera blästras muslinmönstren fram på vanligt planglas, vilket gör att det handgjorda, levande intrycket försvunnit.

Många glasverandor har rikt småspröjsade enkelbågar. Färgat glas användes ofta i dekorativt syfte runt kanterna på verandafönster under andra hälften av 1800-talet. Ofta kombinerades färgat glas och muslinglas. Rött, blått och gult glas var vanliga kulörer och glaset var genomfärgat, inte bemålat.

Utbyte av skadat glas bör ske med glas av liknande sort. Ett modernt planglas stämmer inte så bra in utseendemässigt.