Spåntak
Taktäckning med spån har lång tradition i Sverige. Det är skillnad på stavspån, eller kyrkspån, och stickspån. Stavspån har funnits åtminstone sedan tidig medeltid. Stickspån blev allmänt på landsbygden i mitten av 1800-talet, i samband med att spik började framställas industriellt och fram till omkring 1950-talet. Stavspån läggs kant i kant i sidled, till skillnad från stickspån som läggs omlott i sidled. I lodrätt led läggs bägge varianter omlott. Stavspån är till modellen tjockare och mycket äldre än stickspån. Stavspånen är i genomskärning tjockare nedtill än upptill, som kilar.
Stavspån/Kyrkspån
Det är framför allt kyrkor och herrgårdar som har varit täckta med stavspån. I dag främst kyrkor. Spånen är kraftiga, kilformade av furu eller gran, någon gång ek, ca 2,5 centimeter i den tjockaste delen. Virket skall vara rakvuxet och kvistfritt. Förr spjälkades spånen för hand och täljdes till rätt form. Idag tillverkas de ofta maskinellt med en sågad och en spjälkad yta. Den spjälkade ytan skall vändas uppåt.
Tak av kyrkspån behöver regelbundet tjäras in. Förr blandades ibland falurödfärg eller kimrökspigment i tjäran.
Stickspån
Jordreformernas genomförande i landet under 1800-talet, då många nya byggnader uppfördes, medverkade till den stora spridningen av stickspån. Stickspånen var lätta och billiga och passade därmed bra till lantbrukets stora byggnader. Stickspån har också använts som undertak till tegel- eller betongpannor.
Stickspån har många olika benämningar, till exempel takstickor, spiller eller pärt. De är tunna, 3-7 millimeter tjocka. Längden varierar mellan 40-60 centimeter.
Spånen kan vara späntade, hyvlade eller sågade och man har använt virke av gran, furu eller asp. Virket skall vara rakvuxet och kvistfritt.
Ofta var spåntaket obehandlat men ibland var det behandlat med järnvitriol, struket med falurödfärg eller med tjära för impregneringens skull. Underlaget bör vara väl luftat och huset bör inte ha uppvärmd vind.