Torvtak
Fram till 1700-talets början var torv det vanligaste taktäckningsmaterialet på timrade bostadshus. Idag är det mest små hus på hembygdsgårdar som har torvtak. Vid mitten av 1800-talet var torvtak vanligt förekommande på landsbygden och i början av 1900-talet, under nationalromantiken fick torvtaken ett uppsving, dock främst på uthusen.
Ett torvtak kräver relativt flack taklutning, tyngden gör att torven kan hasa ned om den ligger för brant. Äldre byggnadstraditioner är påverkade av torvtakets konstruktion, dess lutning och dess breda vindskivor.
Det underliggande vattentäta skiktet i torvtaket har traditionellt bestått av björknäver. Halm och vass har också använts. I modern tid har material som eternit och grundisoleringsmatta, så kallad Platonmatta, prövats som underlag till torven. Anledningen till detta är främst att björknävern är både svår och dyr att få tag på.