Exteriör - Plåttak

Plåttak

På de flesta byggnader finns plåtarbeten i någon form, såsom taktäckning, fönsterbleck, eller överbeslag på skorstenar. Fortfarande utförs plåtarbeten till största delen med traditionella hantverksmetoder. Utöver järn- eller stålplåt förekommer även koppar-, bly- och zinkplåt.

Plåt är ett smidigt material som erbjuder stora möjligheter. Fördelarna är att det ger lätta konstruktioner och är lätt att forma både till täckning och till ståndrännor och stuprör med mera.

Denna text handlar framförallt om plåtarbeten utförda i järnplåt, då det oftast varit järnplåt som förekommit på byggnader vid sidan av kyrkor, slott och herresäten.

Bly- och järnplåt

Taktäckning med plåt förekom redan på 1500- och 1600-talen, men i begränsad omfattning. Fortfarande under 1700-talet var det endast mer påkostade byggnaders tak som täcktes med plåt. Som taktäckningsmaterial till högreståndsbyggnader uppskattades kopparplåten. Av kostnadsskäl valdes ibland dock bly- eller järnplåt. Den järnplåt som förekom var smidd svartplåt. Plåten smiddes med vattendrivna hammare. Blyplåten göts.

Plåtens användning var till en början oftast begränsad till vinkel- och fotrännor, listavtäckningar och dylikt. När de brutna taken, mansardtaken, blev moderna på 1700-talet täcktes ofta det övre takfallet med järnplåt och det undre med tegel.

Närbild på ett plåttak.
Erik Dahlbergs gravkor i Turinge kyrka med nytt koppartak. Fotograf: Anna Ulfstrand.

Under 1800-talets första hälft blev taktäckning med plåt allt vanligare. Nya metoder att valsa ut plåten gjorde den billigare. Materialet lämpade sig även väl för empirens flacka taklutningar och gav lätta konstruktioner. Det var framförallt i städerna som plåten blev ett vanligt taktäckningsmaterial, men även på villor och herrgårdsliknande manbyggnader utanför städerna.

Runt sekelskiftet 1900 fick plåttaken ett uppsving. Skälet var att materialet lämpade sig väl för de villor som uppfördes i snickarglädjestil, med tillbyggda verandor, burspråk och torn.

Plåt användes även flitigt som taktäckningsmaterial till funktionalismens byggnader med dess flacka, ibland helt plana tak.

Förzinkad plåt och galvad stålplåt

Den förzinkade plåten blev vanlig under 1800-talets andra hälft. Förzinkningen var ett sätt att göra plåten mer beständig mot rost. Till en början doppades järnplåtarna ner i ett zinkbad vilket gjorde zinkskiktet ganska tjockt. Mot slutet av 1800-talet utvecklades metoden att galvanisera plåt med hjälp av elektrolytisk utfällning av zink på järn, vilket gav ett tunnare zinkskikt. Plåt av massiv zink förekom även. Zinkplåt användes framförallt till garnityr.

Vid sekelskiftet började galvad stålplåt användas, som ju har andra egenskaper än den gamla järnplåten. Idag används på många håll plåt av titanzink, på mer exklusiva byggnader.

En man håller i en plåtbit.
Plåtslagaren visar en titanzinkplåt. Fotograf: Elisabeth Boogh.

Sinuskorrugerad plåt

Sinuskorrugerad plåt förekom från 1860-talet, men började bli vanlig som taktäckning först i början av 1900-talet.  Plåten som nästan alltid är förzinkad spikas fast i underlaget med överlappande skarvar. Materialet lämpar sig väl för taktäckning av industri- och ekonomibyggnader.

Genom korrugeringen blir materialet självbärande och takkonstruktionen kan göras billig med hjälp av glest sittande läkt. Dessutom krävs ingen hantverksskicklighet vid läggandet, som går mycket fort.

Illustration på plåtbitar.
Trapetskorrugerad plåt, sinuskorrugerad plåt och pannplåt.  Teckning Mats Vänehem.

Pannplåt

Pannplåten blev vanlig som taktäckning ungefär samtidigt med den sinuskorrugerade plåten. Plåtarna användes på samma sätt, det vill säga spikades fast i underlaget med överlappande skarvar. Oftast var plåtarna förzinkade.

Närbild på ett hus.
Svart tegelmönstrad plåt, eller plegel, på uthus. Fotograf: Anna Ulfstrand.

Trapetskorrugerad plåt och tegelmönstrad plåt

Under 1900-talets senare del introducerades trapetskorrugerad plåt och tegelmönstrad plåt, också kallad plegel. Materialen är ofta färdigmålade på fabrik och säljs i olika färger.

Takets utformning utgör en viktig del av helheten som därför är värdefullt att bevara. Ibland ersätts äldre falsade plåttak med korrugerad plåt, pannplåt eller tegelmönstrad plåt. Anledningen är att dessa material är billigare eftersom de är lättare att lägga själv. Pannplåt och sinuskorrugerad plåt har ungefär 50 år längre tradition än trapetskorrugerad- och tegelmönstrad plåt. Av det skälet föredrar antikvarier ofta pannplåt och sinuskorrugerad plåt framför trapetskorrugerad- och tegelmönstrad plåt. Åtminstone när det gäller taktäckning av äldre byggnader.

Korrugerad plåt kan ibland fungera som en tillfällig lösning vid akuta problem. Icke att förglömma har materialet räddat många överloppslador på landsbygden från totalt förfall.