Fönstren utgör en väsentlig del av en byggnads arkitektoniska uttryck. Fönstren är husets ögon mot omvärlden, samtidigt som de inbjuder med sin utblick. Under alla tider har fönstrens utformning styrts dels av rent funktionella krav på ljusinsläpp dels av estetiska ambitioner och traditioner. Fönstrens placering på äldre hus grundar sig alltså på två faktorer; att ge ljus, samt att skänka fasaden harmoni, symmetri och balans.
1930-talsfönster på 1930-talshus. Fotograf: Anna Ulfstrand.
Att byta fönster i ett gammalt hus kan betyda att stora delar av det kulturhistoriska värdet går förlorat. Ändras fönsterstorlekar, spröjsning eller fönsterplacering, påverkar detta hela husets utseende och identitet. När fönster från fel tidsepok placeras i en fasad kan resultatet bli mycket olyckligt för en byggnads arkitektur.
Fönstrets delar
Ett fönster är sammansatt av olika delar. Huvuddelarna är karmen som sitter fast i väggen och bågarna som är hängda i karmen. Det är fönstrets indelning med poster, spröjsar och profilernas utformning som enklast berättar för oss om fönstrets ålder. Även fönsterbeslag och fönsterfoder kan vara till hjälp vid datering.
En båge med glas kallas för en luft. Spröjsarna indelar lufterna i rutor. Lufterna avgränsas av tvär- och mittposter.
Äldre fönsterbågar är sammanfogade i hörnen med pluggar av trä. Lim användes inte och fönsterbågen fick sin stabilitet genom det fastkittade fönsterglaset samt hörnbeslagen.
Äldre fönster har utåtgående bågar och löstagbara inåtgående innanfönster som sätts in under vinterhalvåret. Mossa eller vadd lades mellan bågarna, och springorna mot karmen täcktes med klisterremsor för att minska drag. Senare kopplades bågarna ihop till kopplade bågar.
Fönsterglas
Fönsterglas började användas i finare hus under 1600-talet. Glasen var plant gröna, bruna eller grå och infattades i blyspröjsar. Glaset var under 1700-talet grönfärgat men snart kunde glaset göras klarare och mindre färgat. Vid 1700-talets slut kunde munblåst glas av lite större format framställas. 1700-talsglas var normalt rinnande och blåsigt till sin karaktär och tjockleken kunde variera från hörn till hörn.
Ännu inne i 1800-talet var glaset svagt grönt. Det tidiga 1800-talsglaset var mer jämntjockt än tidigare, men blåsor och ”rinningar” var fortfarande vanliga. Vid 1800-talets mitt blev ofärgat glas vanligt. Blåsorna var normalt borta och ojämnheterna svaga. Allt eftersom glasblåsningstekniken utvecklades blev glasformatet större och vid 1800-talets slut kunde man blåsa glasfönster upp till ett par meter.
Fram till 1913 blåstes allt fönsterglas med i stort sett samma metod som använts sedan 1600-talet och ersattes helt av maskintillverkning först 1933. Munblåst glas hade ett tunt, klart gnistrande glas med ojämnheter som bildats i glasmassan. Idag är kunskapen om blåsningstekniken undanskymd och det är svårt att hitta ett nytt glas som kan jämföras med gammalt glas.
Fönsterglas med ojämnheter från blåsningen. Fotograf: Mattias Ek.
Fönsterbeslag
Så länge fönstren var fasta behövdes egentligen inga beslag. Det var när de gjordes öppningsbara, som fönsterbågarna behövde förstärkas med hörnjärn, förses med gångjärn samt stängnings- och uppställningsbeslag.
Beslagens utseende har varierat genom tiderna och är en viktig del av fönstrets karaktär. Under 1700-talet var gångjärnsbeslagen formrika och hade en dekorativ funktion. De målades i samma färg som bågen. Under 1700-talet förekom fönsterbeslag i de mer påkostade husen. I övriga byggnader var endast något fönster öppningsbart och bruket med igenspikade fönster levde kvar ända in på 1900-talet.
Till en början var fönsterbeslagen smidda och fram till slutet av 1800-talet fastsatta i bågen med smidd spik. Hörnjärnen och gångjärnens övre del var ofta tillverkade i ett stycke.
Vid mitten av 1800-talet kommer hörnjärn som stansats ur plåt. Så småningom introducerades också gjutna och formpressade beslag.
När de kopplade fönstren introducerades medförde detta koppelhakar mellan ytter- och innerbåge.
Spanjolettstången blev mer vanligt förekommande från 1900-talets början, i och med att de kopplade inåtgående fönstren utan mittpost sattes in i allt fler hus.
De gamla stängningsbeslagen var ända in på 1900-talet en hasp och en stjärthake inslagen i karmen. I början av 1900-talet kom en gjuten modell med en ögla på haspen.
Fönster med hasp och stjärthake från 1800-talet. Fotograf: Okänd, Stockholms läns museum.
Fönsterfoder och vattbrädor
Fönsterfoder
Fönsterfodrens har som praktisk funktion att skydda och dölja karmens infästning i väggen, men de har också tillhört utsmyckningen och därmed förändrats med panelmodets växlingar. Fönsterfoder i trä har alltid varit släthyvlade med avsikten att de skulle målas med linoljefärg.
Framställningen av utvändiga fönsterfoder var fönstersnickarens uppgift ända fram till 1900-talet, alltså en annan snickare än den som utförde brädfodringen. Därför var fönsterfodren, liksom fönstren, alltid tillverkade av furu och inte av gran.
Ett typiskt 1700-talsfoder var brett, ofta 6 tum eller mer med profilhyvlade ytterkanter runtom, medan innerkanterna var oprofilerade. Överbrädan rådde över sidobrädorna och fodret var tappat, pluggat och hopsatt i form av en lös ram. Fodret var alltså sammanfogat innan det spikades runt fönstret. Var huset brädfodrat placerades generellt vattbrädor av trä ovanför fodret samt i fönstrets nederkant, mellan karmen och fodret.
Ett typiskt foder från 1800-talets första hälft präglades av nyklassicismens rätvinkliga stenprofiler, och inte längre av de profilhyvlade ytterkanterna. Kvar fanns däremot lösningen med utskjutande karmbottenstycke och hyvlade vattbrädor. Allt fler fönster blev vid denna tid öppningsbara vilket gjorde det nödvändigt med ett urtag ur fodrets överliggare så att fönsterbågarna kunde lyftas av vid behov. Fortfarande hängdes fönsterbågarna normalt i fönstrens mittstolpar alltså inte i karmsidostyckena som senare.
Vattbrädor
Den horisontella vattbrädan, infogad i fasaden har sin särskilda historia och betydelse. Dess primära syfte är att leda bort regnvatten från fasaden, men den har också en estetisk funktion i det att den ger proportion och liv åt fasaden, så den är viktig att behålla vid en renovering. Brädan är vinklad utåt-nedåt från fasaden och återfinns som avslutning nedtill på panelen där den leder vattnet bort från fasaden och utanför grunden (även fotbräda). Men den kan också sitta i fönsterhöjd – både upptill och nedtill på ett fönster – eller i höjd med bjälklaget mellan våningarna. Vattbrädan kan ses som en offerbräda som förutom att föra bort vatten lätt kan bytas ut vid behov. En vattbräda sågas snedställd i ena kanten för att få den rätta vinkeln för att leda bort vatten.
