1700-talet – Rokoko och nyklassicism
I början av 1700-talet blev rödfärgen allt vanligare. Den började framställas på ett mer målinriktat sätt och istället för tjära användes andra bindemedel som tillsammans med pigmentet löstes i vatten och bildade denna slamfärg. Bruket av rödfärg spreds sakta över landet och åtminstone de rikaste av bönderna började rödfärga sina hus.
Under 1700-talets andra hälft blev det allt vanligare att trähusen skulle imitera stenhusen. Fasadfärgerna framför andra var rosa och gult som avsåg att imitera sandsten. Framförallt var det genombrottet för träpanelen efter 1740 som förändrade färgsättningen. Panelen gjorde att man kunde skydda husen mot röta och undvika drag samtidigt som man kunde försköna sitt hus. Panelningen innebar även att linoljefärg började användas till utomhusmåleri. Tidigare hade linoljefärgen främst använts till invändiga snickerier.
Den vanligaste färgsättningen var gult med grå detaljer. Att den gula färgen blev så dominerande berodde på flera saker. Det vanligaste pigmentet var ockra, som visserligen inte var det billigaste, men det kostade mindre än gröna eller dyra blå pigment. Gult förespråkades även av bland annat arkitekten Carl Wijnblad vars mönsterritningar spreds i olika publikationer. En annan orsak var olika kungliga påbud som förespråkade ljusa färger på städernas trähusbebyggelse. Den gula färgen skulle som tidigare nämnts även imitera sandsten.
Rödfärgen användes dock fortfarande. Ibland var endast husens gatufasader i städerna målade i ljus linoljefärg och övriga fasader rödfärgade.
