Takformer och takmaterial

Det viktigaste för att ett hus skall bestå är att taket är tätt. För att vattnet skall rinna av läggs taket oftast lutande med ett eller flera takfall.

Utformningen har i alla tider påverkats av konstruktion, taktäckning och taklutning, och influerats av olika arkitektoniska stilar.

Taktäckningsmaterialet styrdes i äldre tider av lokala naturförutsättningar. Torv- och halmtak var vanliga i jordbruksbygden och vasstak i sanka och sjönära områden. I skogsbygden var taken ofta täckta med kluvna stockar, bräder och stickspån. I områden med lättbrutna stenarter såsom kalksten och skiffer var stenflistak vanliga. I Stockholms län har tegeltak varit mycket vanliga, då det funnits många lokala tegelbruk.

Den lokala materialtraditionen är idag sällsynt, medan tegeltak sedan 1800-talets andra hälft blivit utbrett vanligt, även som taktäckning på den enklare allmogebebyggelsen. Ofta lades tegelpannor på bärläkt som fästes i det befintliga underlaget. På äldre byggnader kan det därför ibland skymtas ett äldre taktäckningsmaterial under teglet.

Takformer

Takutformningen är av stor betydelse vid anpassning av nya hus till äldre bebyggelse. Taklutningen har i äldre tider anpassats till det taktäckningsmaterial som var vanligt i trakten. Takets vinkel hör därför till det som är mest karaktäristiskt för ett gammalt hus. Ändras takvinkeln så förändras hela husets karaktär.

Under 1900-talets andra hälft var det vanligt med plana tak eller med en ytterst liten lutning. Vattenavrinningen löstes ibland med inbyggda rännor.

Sadeltaket

Sadeltaket är den vanligaste takformen i Sverige genom tiderna. Två släta takfall möter varandra i form av en toppig sadel. Sadeltakets vinkel beror på vilket taktäckningsmaterial huset hade när det uppfördes.

Ett hus som döljs av buskar. — Sadeltak, Miklagård i Täby kyrkby. Fotograf: Albin Uller.

Mansardtaket (brutna sadeltaket)

Mansardtaket, eller det brutna sadeltaket, är uppkallat efter den franska 1600-talsarkitekten Francois Mansart. Formen var vanlig under 1600- och 1700-talen på högreståndsbebyggelsen. Den stora höga vinden under taket inreddes ofta till en mansardvåning. Mansardtaket förekommer även med halvt- eller helt avvalmade gavelspetsar, det vill säga att taktäckning går ner även över gaveln, antingen till takfot eller till hälften. Mansardtaken blev återigen vanliga under Nationalromantiken, i början av 1900-talet.

Ett hus i en grönskande trädgård. — Mansardtak eller brutet tak, Östra Flygeln Horns säteri, Överenhörna, Södertälje. Fotograf: Alf Nordström.

Valmtaket

Valmtaket är ett sadel-, mansard- eller pulpettak, som på vardera kortsidan slutar med ett triangulärt takfall (valmsida) i stället för ett vertikalt gavelfasadparti. Varianter av valmtak är halv- och nockvalmtak, där valmningen endast är genomförd till en del av avståndet mellan taknock och takfot.

Ett stort hus. — Valmat mansardtak, Frösvik Vaxholm. Fotograf: Alf Nordström.

Säteritaket

Säteritaket är en karakteristisk takform för den svenska stormaktstidens slotts- och herrgårdsarkitektur och är ett kännetecken för adelns säterier. Säteritaket är valmat och brutet av ett lågt vertikalt parti (italian), ibland försett med fönster. Det lodräta avbrottet bildar ett mellanparti mellan takets nederdel och dess fortsättning efter avbrottet.

Tälttaket

Tälttaket är ett pyramidformigt yttertak som vanligen består av fyra triangulära takfall som möts upptill i en spets. Formen var vanlig under 1600- och 1700-talet, speciellt på flyglar och magasin tillhörande större gods och herrgårdar och återkom under tidigt 1900-tal.

Ett litet hus med platt tak. — Tälttak på en kyrkogård, Norrtälje. Fotograf: Alf Nordström.

Pulpettaket

Pulpettaket är ett halvt sadeltak. Ett klassiskt skjul- och dasstak med endast ett takfall. Takformen blev vanlig på bostadshus under senare delen av 1900-talet.

Takets konstruktion (taklaget)

Åstak

Den äldsta och enklaste takkonstruktionen är åstaket. Principen är att kraftiga stockar, en mittås och två eller flera sidoåsar, vilar på gavlarna och på eventuella timrade mellanväggar. På äldre hus är åsarna inknutade i gavelröstet, på senare byggnader är de inlaxade. Konstruktionen hör traditionellt till knuttimrade hus.

En cylinderformad träbit. — Frilagd takås. Fotograf: Anna Ulfstrand.

Takstolar

Takstolar har funnits sedan medeltiden men blev vanliga först efter 1850. Takstolen möjliggjorde brantare takfall, stora takutsprång och placering av skorstenar mitt på nocken. En enklare form av denna konstruktion kallas sparrtak. Namnet sparre avser den sågade eller bilade virkesdelen som bär taket, även kallad högben.

Om takstolarna är utförda av sågat virke har de troligen tillkommit under 1900-talet. I äldre takstolar är virket bilat.

Yttertakets konstruktiva stomme och bärningen för taktäckningen, som panel eller läkt, kallas med ett gemensamt namn för taklag.

Illustrationer på tak. — Åstak och tak med takstolar. Teckning: Mats Vänehem.

Plankor som byggts ihop. — Takstolar som delvis renoverats. Stora smedjan i Vira bruk. Fotograf: Karin Myhrberg.

Takfot

Takfoten är en viktig detalj och en del av husets arkitektur. Utformningen av takfoten beror på huset i övrigt. Ett murat hus kan ha en murad takfotslist och ett trähus en utskjutande takfot. Det vanliga på villor, uthus och smalhus från 1930-, 1940- och 1950-talen är att takfoten är uppbyggd av trä och försedd med en utanpåliggande hängränna.

Närbild på ett tak. — Takfot med profilerad takfotlist, 1925. Fotograf: Anna Ulfstrand.

Takvinkel/ taklutning

I norra och mellersta Sverige har den äldre bebyggelsen ofta relativt flacka takfall, medan de vanligtvis är brantare i södra Sverige. Variationerna beror dels på lokal tradition, dels på att taklutningarna anpassades till det material som trakten hade tillgång till. Torv kräver relativt flacka tak, den är tung och kan inte ligga för brant, för då hasar den ned. Vedtak är lättare och kan med fördel göras brantare. Halm- och vasstaken kräver en ordentlig lutning – de är lätta, men känsliga för genomvätning.

Tegeltaken är mer anpassningsbara. De klarar både torvtakets lutning och de branta halmtakens, även om alltför flackt och alltför brant är olämpligt. En taklutning som understiger 20 grader bör helst undvikas. Papptak och plåttak tillåter de flackaste taklutningarna. Empirtidens flacka tak möjliggjordes genom plåt som taktäckning. Emellanåt samsades flera material på ett och samma tak. 1700-talets brutna tak försågs ofta med tegel på det brantare nedre takfallet och med plåt på det övre flackare takfallet.

Taklutningen är något av de mest karakteristiska på en byggnad. Förändras den, förändras samtidigt hela byggnadens uttryck.

Takets form kunde också berätta om ägarens sociala status. Mot slutet av 1600-talet och under 1700-talet kunde ibland takformen avgöra i vilka hus det bodde högreståndspersoner – säteritak är ett sådant exempel. Förbehållet sätesgårdarna och adeln.

Hängrännor och stuprör

De första hängrännorna var tillverkade av en halv, urholkad trästam och förekom endast ovanför ingångsdörren. I övrigt fick vattnet droppa fritt.

På äldre hus är takrännorna ofta utförda som ståndrännor, inte som hängrännor. Stuprören är utförda i zinkplåt med vinklade, falsade krökar, inte pressade runda som i moderna stuprör. Vinklarna är skarpa och tratten profilerad. Hängrännor och stuprör målades med linoljefärg i underlagets kulör.

Sedan 1970-talet prefabriceras stuprör med svängda krökar, och säljs färdigmålade i svart, rött eller vitt.

Idag tillverkas traditionella stuprör med skarpa vinklar i galvaniserad zinkplåt. Dessa målas efter 3–5 år med ren linoljefärg i underlagets kulör.