Kakelugnar och rörspisar
Kakelugnar
Kakelugnar har alltid utformats som påkostade inredningsföremål i enlighet med tidens mode. Kakelugnen är en betydelsefull del av husets karaktär och ger rummen en trevlig atmosfär och värme. 1700-talets svenska kakelugnskonstruktion är en väl fungerande värmekälla så det finns anledning att behålla kakelugnen, inte enbart som stämningsskapande inredningsföremål.
Förekomst
Kakelugnen förekom först bara på herrgårdar och i förmögnare borgarhus. Under 1830–1840-talen blev det vanligare med kakelugnar också på storbondgårdar. Men till arbetarhemmen kom den först ganska sent under 1800-talet.
Tillverkning
De flesta kakelugnarna tillverkades av lokala kakelugnsmakare. Under 1700-talet började kakelugnar också tillverkas av de stora porslinsfabrikerna i Stockholmstrakten. Rörstrand påbörjade sin tillverkning år 1726 och Mariebergsfabriken var i gång under åren 1760–1788.
I och med industrialiseringen av kakelugnsmakeriet efter 1800-talets mitt förbättrades metoderna förtillverkning och därmed kvalitén. Produktionen av kakelugnar ökade och kakelugnsfabrikerna var många. Många små krukmakerier fortsatte ändå sin tillverkning in på 1900-talet, men den stora produktionen av kakelugnar var förlagd till fabriker.
Rörspisar
En enklare variant av kakelugnen är egentligen ingen kakelugn då den saknar kakel, men den kallas ibland för tegelkakelugn. Ugnsmodellen är än mer känd som rörspis eller rörugn. Rörspisen blev vanlig vid tiden för det nya rökgångssystemets införande, under sent 1700-tal, och förekom under hela 1800-talet och 1900-talets första årtionden.
Rörspisen murades av tegel med lerbruk och det invändiga rörsystemet var konstruerat precis som i kakelugnen. Utvändigt hade rörspisen, istället för ett kakelskikt, en slätputsad yta som oftast målades med vit limfärg. Till utformningen var den i regel flat men kunde också vara försedd med en skänk eller en varmhållningsnisch för tvättvatten. Den kunde också ha en profilerad krönsims eller fasade hörn.
I de äldre rörspisarna var eldstaden ibland öppen och ganska stor, men det vanliga var en liten eldstadsöppning försedd med smidda järnluckor.
Kakelugnens konstruktion och delar
Kakelugnens konstruktion
Kakelugnen är uppmurad i tegel med lerbruk och täckt av kakel. Som eldstadstyp är kakelugnen av tyskt ursprung och förekom i Norden från medeltiden. De äldsta kakelugnarna var till sitt inre konstruerade som en öppen spis med endast en rökgång. Vid eldning förbrukade ugnen mycket ved och var inte särskilt värmeeffektiv. Under 1700-talet var de svenska myndigheterna bekymrade över bränsleslöseriet, vilket ledde till undersökningar av besparingsåtgärder. Uppdraget att konstruera en mer effektiv kakelugn gick till Carl Johan Cronstedt och Fabian Wrede. De utvecklade en kakelugn som till sin konstruktion var bränslesnål och mer effektiv som värmekälla.
Uppfinningen presenterades år 1775 i en bok med titeln ”Samling af beskrifningar på åtskilliga eldstäder inrättade til besparing af Wed”. I Cronstedts och Wredes nya konstruktion tas nästan all värme från elden till vara genom att röken från eldstaden leds genom ett långt vertikalt rörsystem murat av tegel. Ugnen magasinerar värmen och fungerar som värmekälla i upp till 10–12 timmar efter eldningen. Med en brasa på morgonen och en på kvällen kunde ett rum hållas uppvärmt dygnet om. Till det yttre skiljde sig den nya kakelugnskonstruktionen från föregångaren genom de vanligen mindre eldstadsöppningarna.