Gångjärn, beslag och lås
Gångjärn
Riktigt gamla dörrar hade gångjärn med smidda beslag, upphängda på hakar i karmen. Gångjärnens fästblad kunde vara enkla eller rikt utformade.
Bandgångjärn var långa, smala järn som sträckte sig över hela eller delar av dörrens bredd. De är den äldsta typen och användes på bräddörrar förr. De har två funktioner, dels hänga upp dörren i karmen, dels binda samman de stående plankorna. Den vanligaste formen av bandgångjärn från 1700-talet och hela 1800-talet var den med en lökformig avslutning.
När plankdörren ersattes av fyllningsdörren behövdes inte längre de långa järnen. Gångjärnen utvecklades nu till plattgångjärn. Från att i början ha varit sirligt utsmidda blev de under 1800-talet allt enklare.
På 1700-talet togs det så kallade franska gångjärnet fram. Gångjärnet, som med undantag för de smidda knopparna saknade utsmyckning, fälldes in i dörren. Vid 1800-talets början hade smidet förenklats ytterligare och knoppen blivit rund. Vid 1800-talets slut var tillverkningen av gångjärn helt industrialiserad.
Dörrgångjärn
Under medeltiden
De äldsta dörrgångjärnen är de smidda gångjärnsbeslagen. De var långa och smala och hängdes upp på hakar i dörrkarmen. De hängde upp dörren, men bidrog även till att hålla samman dörrens plankstomme.
Under 1500–1600-tal
När den medeltida plankdörren på 1500-talet avlöstes av dörrar med ramverkskonstruktion, ersattes bandgångjärnen av vertikala gångjärn. Gångjärnen kunde vara enkla eller rikt utformade. De tidiga 1500- och 1600-talsgångjärnen hade både en dekorativ och en bärande funktion och återfanns i slott och herresäten. Här fanns två typer, dels så kallade bockhornsbeslag, dels genombrutna, dekorativt utformade rektangulära plattor, så kallade plattgångjärn.
Under 1700-tal
Plattgångjärn från det tidiga 1700-talet hade en pepparkaksliknande form, så kallat pepparkaksbeslag. Under århundradets gång blev plattgångjärnen enklare till sin utformning än tidigare.
Under 1700-talet togs gångjärn i bruk som fälldes in i dörren och fästes i dörrens karm, så kallade stolpgångjärn. 1700-talets stolpgångjärn hade rikt utformade knoppar.
Under 1800-tal
Under 1800-talet fick stolpgångjärnens knoppar en enklare utformning. Vanlig var en modell med en knopp i form av en rund kula. Kring 1860–1870 kom knoppar med konisk form, en modell som fanns kvar långt in på 1900-talet.
Under mitten av 1800-talet inleddes en omfattande fabrikstillverkning av gjutjärnsdetaljer och smidesbeslag. I äldre tider var det naturliga att återanvända och reparera de smidda byggnadsdetaljer som gått sönder. Hantverkskunnandet fanns nära till hands och det var enklare och billigare att laga än att låta nytillverka. Gångjärn före 1800-talets mitt var alltid handsmidda. Med det ökade utbudet av industriellt tillverkade produkter under 1800-talet byttes mycket av det äldre smidet ut.
Till garderober användes enkla ledgångjärn, handsmidda fram till mitten av 1800-talet, därefter maskinellt tillverkade. Efter 1800-talets mitt blev det vanligt att använda samma typ av stolpgångjärn till garderober som till fönster.
Under 1900-tal
Den koniska formen på stolpgångjärnens knoppar fanns kvar in på 1900-talet. Förenkling sker så småningom och stolpgångjärnen tillverkades sedermera utan knopp.
Låstyper
Den enklaste formen av lås, en klinka av järn med vred, återfinns oftast på enkla bräddörrar och ytterdörrar. I enklare bebyggelse var klinkorna den vanligaste låstypen på alla slags dörrar, ända till 1800-talets slut.
Stocklås användes i äldre tid i ekonomibyggnader. De var monterade på insidan av dörrbladet och låstes med nyckel och skjutregel. Låsmekanismen låg i en urgröpt träklump och de var därför stora. Stocklås återfinns sällan i bostadshus.
Under 1700- och 1800-talet var det vanligt med fällbomslås eller smällelås av smidesjärn. Kolven var fjädrande och small igen automatiskt så snart man släppte nyckeln. Låstypen är medeltida, men tillverkades ända in på 1800-talet.
Ur smällelåset utvecklades kammarlåset. De tidiga kammarlåsen var stora, tjocka, rektangulära lås med platta vred. Efterhand gjordes låskistorna tunnare och mindre och vreden äggformade. Mot slutet av 1800-talet kom fler maskintillverkade kammarlås. Dessa lås var mindre. Denna låstyp var vanlig till långt in på 1900-talet.
Det infällda låset förekom redan på 1700-talet men blev vanligt strax efter 1800-talets mitt. Tryckena av mässing kunde vara av så kallad posthornstyp eller spolformiga. Under 1900-talet ersatte de infällda låsen allt oftare kammarlåsen.
Lås
Fällbomslås/smällelås
Under 1700- och 1800-talet var det vanligt med fällbomslås eller smällelås av smidesjärn. Kolven var fjädrande och smällde igen automatiskt så snart nyckeln släpptes. Låstypen är medeltida, men tillverkades ända in på 1800-talet.
Klinka
Klinkan var den enklaste typen av lås. En klinka av järn med vred, återfinns idag oftast på enkla bräddörrar och ytterdörrar. I bondstugorna var klinkorna den vanligaste låstypen på alla slags dörrar ända till 1800-talets slut, då de ersattes med de dyrare kammarlåsen.
Kammarlås
Ur de tidigare låstyperna utvecklades kammarlåset. Med kammarlåset kunde låskonstruktionen döljas och låset göras nättare. Kammarlåset är i huvudsak ett inbyggt fällbomslås där regeln döljs av ett låshus och manövreras med ett vred. Utanpåliggande kammarlås sitter i princip alltid på insidan av dörren, så att det går att låsa om sig inifrån ett rum.
Låsen var ända fram till 1800-talets mitt vanligen utanpåliggande kammarlås försedda med vred och nyckel. De förekom redan på 1700-talet och de äldsta typerna var oftast stora, rektangulära och försedda med platta vred. Med tiden gjordes låshusen mindre och vreden äggformade. Det sena 1800-talets och 1900-talets fabrikstillverkade kammarlås var mindre än tidigare, kvadratiska och hade ofta en invändig regel med ett litet vred. Vid sekelskiftet 1900 försvann efterhand vreden och ersattes av trycken, oftast i mässing. Kammarlåsen var vanliga långt in på 1900-talet men ersattes efterhand alltmer av infällda lås, så kallade instickslås.
Infällda lås eller instickslås
De infällda låsen förekom redan på 1700-talet men blev vanliga strax efter 1800-talets mitt. De infällda låsen användes först i pardörrar som då utrustades med gjutna mässingstrycken med posthornsform, posthornstrycken. Senare tillverkades spolformiga trycken med trycken av mässing eller trä och mässing. Under 1800-talets sista decennier förekom en rad olika typer, ofta med trähölje. I enkeldörrar blev infällda lås vanliga först i början av 1900-talet.
Vred och trycken tillverkades av järn eller mässing. Mässingsbeslag ansågs mer exklusiva och förekom framförallt i finare miljöer under 1700- och 1800-talets första hälft. Vid 1800-talets slut slog mässingstrycken igenom även i enklare hem, både på infällda lås och kammarlås. Under 1930-talet introducerades de svarta eller vita bakelittryckena med förnicklade detaljer.
Trycken och så kallade långskyltar i bucklig smidd stil blev vanliga i början av 1900-talet och tillverkas ännu.
Nyckelskyltar
Låsen hade fram till 1800-talets mitt separata nyckelskyltar av järn. Ibland hade nyckelskyltarna en svängbar kläpp som förhindrade insyn och drag. Utformningen av nyckelskyltar varierade, men de vanligaste formerna var de ovala, spetsovala och fyrkantsovala. I mitten av 1800-talet när de fabrikstillverkade kammarlåsen kom, fortsatte tillverkningen av nyckelskyltar i samma modeller, men de gjordes slätare och tunnare.
Vid 1900-talets början blev trycken med långskyltar, istället för separata nyckelskyltar, vanliga.
Nyckelskylten är en karaktärsskapande detalj. Om den saknas kan dock märken i dörren avslöja hur den sett ut. Titta på andra ställen i huset eller i hus från samma tid på orten. Några modeller finns i nytillverkning.
