Målning av snickerier – historia
Under renässansen och barocken var mörkt kimröksgrått och mörkt grönt de vanligaste snickerikulörerna. Allt trä målades med limfärg, äggtempera eller äggoljetempera.
Under 1700-talet kom linoljefärgen att bli mer och mer vanlig. 1700-talets vanligaste snickerikulör var ljusgrått, men ockragult förekom också.
De släta ytorna, som varken avslöjade underliggande träådring eller penseldragen, var ett ideal som växte fram under 1800-talets slut. Resultatet uppnåddes med hjälp av spackelfärg (oljespackel), grundfärg och oljefärg. Mellan de olika lagren slipades ytan jämn.
Snickeriernas färgskala blev rikare på 1800-talet. Grått var fortfarande vanligt på paneler och foder, men dörrbladen kunde vara gula, med obränd terra eller guldockra som pigment, eller mahognyfärgade med engelskt rött eller bränd terra som pigment. Ek- eller mahognyimitationer blev vanliga under 1800-talets andra hälft. Det var då inte bara dörrbladen som ådringsmålades, utan även foder, paneler och tak. Imitationsmåleriet var tänkt att efterlikna dyra och ädla träslag.
Mahognyfärg och berlinerblått var vanliga snickerikulörer inom det folkliga måleriet under 1800-talets första hälft. Under 1800-talets andra hälft förekom det att snickerier schablonmålades.
Jugendtidens interiörer, i början av 1900-talet, hade ofta vita snickerier, men även röda snickerier förekom. Röd lasyr på gul botten var populärt. Under nationalromantiken, på 1910-talet, var det vanligt att snickerierna betsades eller laserades med pigment för att se äldre ut. Ibland var det dock endast dörrbladen som fick en enkel träådring i ljust gråa eller gröna nyanser, medan snickerierna i övrigt var exempelvis gråa eller gröna. På 1920-talet blev det återigen modernt med vita snickerier, och bruket att måla snickerierna vita har i stort sett hållit i sig sedan dess.
Taklister har historiskt sett målats med samma färgtyp som taket i övrigt, med andra ord med limfärg. Snickerier i övrigt målades med linoljefärg.
