Tapettryck i olika tider
För riktigt länge sedan trycktes arken ett och ett innan de klistrades ihop. Oftast sattes de ihop till våder före tryckningen. Därför brukar inte skarven i pappret motsvaras av någon skarv i mönstret. Tapeter var dyrbara långt fram i tiden, och den verkliga utbredningen fick tapeterna först en bra bit in på 1800-talet. Det skedde på samma gång som Tyskland konstruerade tapetmaskiner för valstryck, som medförde att tapeter kunde tryckas med fyra färger samtidigt. Vid ungefär samma tid utvecklades också papperstillverkningen till storskalighet, varpå massfabrikationen blev möjlig.
Före limtryckmaskinens genombrott trycktes alla tapeter för hand med tryckstockar i trä. Ibland kan anas skarvar i mönstret mellan rapporterna (själva mönstrets längd). Trycket på en sådan tapet är tämligen grovt eftersom det inte är så lätt att skära intrikata, fina mönsterdetaljer i trä. Ibland kunde distinktare mönster tryckas med hjälp av stift och lister i mässing, som slogs in i tryckstocken, men ofta rörde det sig om enstaka mönsterdetaljer. Även de äldsta maskintryckta tapeterna hade oftast en grövre mönsterkaraktär eftersom valsarna ofta tillverkades i trä. Det sena 1800-talets tapeter däremot hade nästan alltid en mycket distinkt mönsterkaraktär.
Vid mitten av 1800-talet experimenterades det gärna med nya trycktekniker. Satintapeter var särskilt omtyckta. De har en glänsande bottenfärg som avsåg att ge en illusion av siden. Det åstadkoms genom att blanda limfärgen med kalk eller gips före tryckningen. Efteråt bearbetades ytan med borstar för att få upp den rätta glansen. Satinerade bottnar förekom här och var ännu vid sekelskiftet 1900, men sin storhetstid hade tekniken under 1840-, 1850- och 1860-talen.
Ungefär 1860 skedde övergången i Sverige till att trycka med valsar istället för med flata tryckstockar. Den nya tekniken gjorde tapetframställningen mindre kostsam och gjorde att tapeterna blev tillgängliga för alla. Från 1870-talet och framåt började den svenska tapetindustrin att växa. Den nya maskintekniken lade grunden till stora industriföretag, med kapacitet att förse marknaden med allt fler och allt större kollektioner. I och med detta minskade också behovet av att importera tapeter. Efter övergången från lump- till billig träpappersmassa på 1870-talet blev de enklare tapetsorterna en förbrukningsvara som ofta kunde förnyas.
På företaget Handtryckta tapeter i Stockholm används screentryck vid nytryckning av äldre tapeter. Det är en tryckteknik som bygger på användning av schabloner som trycks mot en fin, gles väv som ligger sträckt i en ram. Den utskurna schablonen läggs på nätet, och färg pressas igenom så att en bild framträder på underlaget.
De nytryckta tapeterna tillverkas genom en fotomekanisk metod där väven beläggs med en ljuskänslig emulsion. När emulsionen torkat belyses väven med ultraviolett ljus, med en schablon emellan ljuset och väven, i form av plastark där mönstren är målade med svart. Där ljuset når fram till väven hårdnar emulsionen. Ramen sköljs av med vatten och emulsionen som inte är belyst går att tvätta bort och ett mönster som går att trycka framträder.
Tapeter 1600-tal, barock
På 1600-talet, under stormaktstiden, var det främst adeln och borgerskapet som hade råd att dekorera sina statusbyggnader. Mycket av interiören målades, men det var även vanligt att väggar, bord, andra möbler och ibland även golv (!) täcktes med tapeter. Det var då fråga om bemålad textil väv, men ibland även gyllenläder. Tekniken har funnits sedan 1600-talet och användes i första hand till möbler. Gyllenläder är förstås väldigt exklusivt och den finns främst på slott.
Det gyllenläder som finns i Sverige är huvudsakligen tapeter av rektangulära stycken, så kallade mönsterrapporter, om cirka 55 x 75 centimeter, vilka sytts samman till hela väggfält med linnetråd. Själva tillverkningen av gyllenläder görs med bladsilver som sedan behandlas med pigmenterad oljefernissa. Mönstren följde barockens mode och utgjordes av blommor, frukter, mytologiska figurer och naturscener. Silverlädertapeter är väggbeklädnader av samma slag som gyllenläder, men med silverytorna isolerade mot korrosion med ofärgad fernissa i stället för gulpigmenterad fernissa. Gulpigmenterad fernissa gör tapeterna gyllene.
Under 1600-talet kom de första svenska tapettillverkarna. De gjorde främst så kallade stofttapeter som sattes upp i herrgårdsmiljöer runt om i Sverige. Tillverkningstekniken som användes var stoftteknik på väv, vilket innebar att man skar ut mönstret i ett träblock/kliché som sedan doppades i linolja. Blocket trycktes därefter mot en linneväv som sedan beströddes med tygludd. Detta gav en velourliknande tapet.
Tapeter 1700-tal, rokoko och gustaviansk tid
Det är oklart när övergången från stofttapeter till papperstapeter skedde. Men troligtvis var detta vid mitten av 1700-talet. Dessa tapeter var tryckta i en färg och där mönstret sedan kolorerades efteråt för hand. Från det tidiga 1700-talet finns flera tapeter och tapetrester bevarade, på flera platser i Sverige, men det är först efter 1700-talets mitt som papperstapeter når spridning över landet. Det första kända privilegiet för en svensk tapetfabrik utfärdades 1730 av Johan Fr. Bader i Stockholm.
Ett vanligt mönster på tapeterna från 1700-talets mitt är stora diagonala rutor med ett ornament i skärningspunkten. De är ofta utförda i en blandteknik av handmålning och tryck eller schablon på en limfärgsmålad botten. Mot slutet av 1700-talet blir randiga tapeter med blomslingor mycket vanliga, nära efterbildande samtida vävda eller tryckta tyger. Särskilt i mer färgrika mönster kompletterades tapettrycket med detaljer målade för hand. En hel provkarta på 1700-talstapeter kan ses i Drottningholms slottsmiljö. Såväl slottet som byggnaderna runt omkring hade rum med målade eller tryckta papperstapeter.
Tapeter tidigt 1800-tal, empir
Under det tidiga 1800-talet i samband med empiren förändrades tapetmodet och det blev modernt med enfärgade väggfält med bårder eller dekorativa detaljer i tryckta former. Ibland vändes den mönstrade omoderna tapeten och baksidan användes för att måla enfärgade fält med limfärg. Ovanpå klistrades urklippta dekorationsdetaljer eller bårder, gärna i form av draperiimitationer eller med antikiserande motiv som sfinxer, gripar och andra fabeldjur. Färgerna var ofta mycket starka och kontrasterade mot de enfärgade väggarnas milda pastelltoner. Ofta syns en kombination av målning och tryck. Bårderna, tryckta eller handmålade, syns bland annat i välbärgade bondgårdar. Ofta klistrades de på den snedställda taklisten, någon gång också i det papp- eller vävspända taket.
Redan under 1850-talet behärskades konsten att trycka tapeter med mönster i guld och silver, men den tekniken nådde sin verkliga popularitet först efter 1870. Innan dess användes gärna ultramarinblå tapeter i storbondgårdarnas festsalar, men i takt med att de blå tapeterna blev vanliga i torparköken övergick storbönderna i stället till tapeter med guldtryck.
En av 1800-talets mest älskade och långlivade mönstertyper är romberna. De syns redan i början av seklet men de blir riktigt populära under 1840-talet och lyckas bibehålla sin popularitet ända till 1890-talet. På grund av den långa populariteten är dessa tapeter väldigt svåra att datera. De flesta mönster är utförda med stående romber, men det finns även liggande. De förekommer i olika storlekar från fem centimeter och våder där det bara ryms två romber. De större mönstren blir särskilt populära på 1850- och 1860-talet.
Tapeter sent 1800-tal, nystilar
Nystilarna hade sin popularitet under 1800-talets andra hälft. Nystilarna kopierar inte exakt av äldre tiders mönster, utan rör sig i en ny mönstervärld. Med inspiration och drag från till exempel gotik, rokoko och renässans, men där mönstren sattes ihop självständigt och med stor konstnärlig medvetenhet. 1800-talets människor hade ett brett utbud av stilar att välja mellan. De var aktuella samtidigt och kunde användas för att frammana olika känslor och stämningar. I de borgerliga hemmen, under senare delen av 1800-talet var tapetmönstren anpassade för skilda rumstyper. I hallen användes tapeter med ekådring eller murimitation, i matsalen imitationer av gyllenläder eller nyrenässansmönster, i salongen mönster i nyrokoko, gärna textilimiterande och i herrummet tapeter i orientalisk stil. Alla utförda i många och tunga färger, i anslutning till de tunga ombonade textilierna som då var högsta mode. Kökstapeterna, som kunde ha geometriska mönster, var ofta fernissade.
En särskild typ av så kallade gobelängtapet hade mönster med ytfyllande blommor i många färger, med ett väv- eller stramaljimiterande tryck i svart. Mönstret var vanligt ända fram till 1930-talet.
Tapeter sekelskiftet 1900
Kring sekelskiftet började en ny stil- och smakriktning göra sig gällande. Kulturpersoner propagerade för ljus och luft i hemmen, där bland annat Ellen Key kom med ett radikalt förslag där hon rekommenderade heminredare att köpa de billigaste tapeterna och sätta dem med mönstret in mot väggen, med den ljusa baksidan utåt. På så sätt skulle en ljus och harmonisk miljö skapas. Det var dock inte många som var mogna för en sådan lösning, men tapeternas färger blev överlag nu ljusare.
Den stora Hemutställningen på Liljevalchs konsthall anordnades 1917. Till utställningen hörde kompletta rum, som var inredda av tidens unga arkitekter. Väggarna hade tapeter som tryckts upp inför utställningen, ritade av bland annat Uno Åhrén, Carl Malmsten och Alf Munthe. Mönstren hade enkla blom- och rankmotiv med tydlig inspiration av svenskt 1700-tal. Flera mönster tog till exempel upp rokokons diagonalrutor med inströdda blommor.
Tapeter Jugend
Jugendstilens slanka blomrankor, följda av strikta mönster i sen- eller Wienerjugend kom snart att dominera tapetmodet. Jämsides med dessa lätta inredningsideal levde det kvar en tung, konservativ representationsstil av 1800-talstyp. Uppdelningen med olika tapeter för skilda rumstyper och en mörk färgskala upprätthölls därför. Den tapet som blev mest populär var den så kallade gobelängtapeten som var textilimiterande och med motiv av lövverk, blommor eller frukter, gärna med eklöv för herrummet och vindruvsklasar för matsalen.
Tapeter Art deco
Det samarbete mellan formgivare och tillverkare som etablerats i samband med Liljevalchsutställningen utvecklades sedan vidare. Bland annat ordnade Svenska Slöjdföreningen pristävlingar, och genom de konstnärer som deltog i dessa, Einar Forseth, Knut Hallgren och andra, kom den internationella art déco-stilen att få sitt tidigaste svenska uttryck just inom tapetkonsten.
Svensk Art déco kännetecknades av en spröd elegans, och kom senare att gå under beteckningen Swedish grace. Tapetmönstren var ofta tecknade i guld och svart mot ljust gråbrun eller varmgul botten, eller i blågrå och grågröna toner mot en grund av matt silver. Ofta med mönster med japaninspirerade blommor tillsammans med nonfigurativa streckmönster på en botten av oblekt papper. Tapeten kunde vara fernissad, en metod som började förekomma kring 1900 för utrymmen där det ansågs bra om tapeterna var tvättbara. Det flesta svenska hem höll sig dock till de traditionella mönstren och hade fortfarande blommiga tapeter.
Tapeter Funktionalism
I och med 1930-års Stockholmsutställning kom funktionalismen att slå igenom, som ställde både praktiska och sociala krav på bostadens utformning. Funktionalismen förespråkade enfärgade tapeter i mycket ljusa nyanser. Det enda som accepterades i mönsterväg var en prägling som gav putskaraktär åt väggen och papperskvaliteterna blev också nu betydligt kraftigare. Ljusgul, ljusgrå och beige blev på modet och tapeterna blev mycket vanliga i de svenska hemmen. Byggnadens kulörer blev under ett par decennier universalkulörer, som återfanns både in- och utvändigt i bostaden. I och med funktionalismen försvann uppdelningen med speciella tapetmönster för olika rumstyper för gott.
Tapeter Efterkrigstiden
På 1940-talet följde en uppmjukning av funktionalismens stränga ideal, men den mjuka och ljusa stilen kvarstod och samtidigt fördes mer mönster in i tapeterna, gärna med naturalistiska motiv som blommor, insekter och fåglar. Vanligen var det fråga om mycket lätta och diskreta konturteckningar mot pastellfärgad botten. Formgivare var bland andra Carl-Axel Acking, Sven Hesselgren och Sigurd Lewerentz.
På 1950-talet utvecklades idén med tapet på en utvald fondvägg i rummet eller som en enkel panel. Dessa fondtapeter, med bland annat mönster av Matisse och Miró blev väldigt populära. Ett typiskt mönster från den här tiden var de så kallade molekylstrukturerna.
Tapeter Miljonprogrammet
De så kallade Byggtapeterna, också kända som Kommunalgrå, förknippas starkt med 1960-talet. Byggtapeterna kom ut på marknaden under 1950-talet, under en period då det byggdes kraftigt i Sverige. Den största mängden Byggtapeter såldes i samband med Miljonprogrammet under åren 1965–1974. Avsikten med Byggtapeterna, rent estetiskt, var att de skulle synas så lite som möjligt, och att så många som möjligt därför skulle kunna använda dem oavsett smak och möblemang. Dessutom var dessa tapeter billiga. Byggtapeten bestod av en enfärgad ljus bottenfärg i en skala från ljust grå till ljust beige. Mönstren, i vitt, som var tryckta ovanpå, var enkla och abstrakta som till exempel lutande streck, rutor, punkter eller liknande.
På grund av den intensiva byggboomen efter andra världskriget och fram till början av 1970-talet är Byggtapeten förmodligen den till volymen största tapettyp som någonsin tillverkats i Sverige.
Tapeter 1960-tal
På 1960-talet svängde modet efter ett tag, och inte bara gråskalan var modesättande, utan även andra kulörer tillkom. Den stora nyheten under 1960-talets var vinyltapeten som var tålig vad gäller tvätt- och hållbarhet. Detta förändrade marknaden. Ytan var så stark att den kunde rengöras med skurborste och tapeten var praktisk i kök och badrum, men användes i alla slags utrymmen även i vardagsrummen. Med vinyl kunde tweed, silke, linne, träådring, sten, murmönster med mera imiteras, men även nya psykedeliska mönster i häftiga färger, såsom storfigursblommor i orange med kontraster i brunt eller gult togs upp i produktion.
Tapeter 1970-tal
1970-talets väggar karaktäriserades av en tillbakagång till små mönster. Medaljongmönster från 1800-talet blev vanliga och tapeterna matchades gärna med tyger. Under 1970-talet satsade tapetförteget Duro på unga formgivare och bland annat den nystartade 10-gruppen. 10-gruppen använde sig av klara och rena färger, ibland hårda mönster, stiliserade och lite naiva. De flesta av 10-gruppens mönster var dock gjorda för tygtryck. Även vävtapeter dök upp på 1970-talet.
Tapeter 1980-tal
Under 1980-talet kom den mönsterlösa tapeten som kunde passa in i alla slags rum, till och med kök. Dessa var i motsats till 10-gruppens mönster mer användbara för allmänheten. Till de mönsterlösa tapeterna fanns också bårder som fick en stor genomslagskraft och blev ett signum för 1980-talet. Bården placerades inte nödvändigtvis längst upp vid taklisten utan kunde även användas som en bröstningslist mellan två olika mönstrade tapeter. Vanligt under 1980-talet var strukturtapeter och de ljusa pastellfärgerna. Vävtapeter förekom redan från tidigt 1970-tal, i något grövre tappning än på 1980-talet, då de blev lite elegantare. Det kallades stråtapeter och sjögrästapeter med mera och fanns i flera olika tappningar. Glasfibertapeten kom också och skulle användas att måla på och vara extra tålig och hållbar och motverka sprickor. Som en kontrast till färgklickarna från tidigare år blev, liksom 30 år tidigare, återhållsamhet med färger och mönster signumet.
