Under 1700-talets senare del började Stockholms borgare att friköpa eller arrendera gårdar och torp vid vattnet i stadens närhet för att skapa egna sommarvillor.
Genom ombyggnad eller nybyggnad anlades mindre herrgårdsliknande anläggningar bestående av huvudbyggnad och flyglar, ofta omgivna av en trädgård. Det var dock under 1800-talets senare del som byggandet av sommarvillor tog fart.
Det som framför allt särskilde en sommarvilla från andra villor var verandan – förmedlaren mellan inomhus och utomhus. Till en början förlades sommarvillorna vid Mälaren där reguljär ångbåtstrafik funnits redan sedan 1830-talet. Vid mitten av 1800-talet började sommarvillorna successivt sprida ut sig i skärgården.
Före sekelskiftet 1900 var det främst borgarklassen som hade råd att låta uppföra eller hyra en sommarvilla i skärgården. Efter det fick allt fler råd att ha sommarboende. De så kallade sommar- eller sportstugorna som introducerades under 1900-talets första decennier var enklare och mindre än 1800-talets sommarvillor.
Inom konsten sammanföll perioden med övergången från ateljémåleri till naturmåleri. Bland de konstnärer och författare som var verksamma vid tiden och hade ateljéer i skärgården fanns August Strindberg, Bruno Liljefors och Gustaf Fröding, alla födda omkring mitten på 1800-talet.
Fördjupningarna här nedanför handlar främst om skärgårdens sommarvillor uppförda efter 1800-talets mitt.
Badhus och lusthus
Till sommarvillan hörde ofta uthusbyggnader som badhus, lusthus och jordkällare. Badhusen låg i anslutning till vattnet och var försedda med en höj- och sänkbar badsump. Det var en inhägnad träbassäng i ett litet kallbadhus, där man kunde bada ostört.
Att uppföra lusthus blev på modet vid 1800-talets slut. Lusthusen förlades ofta på höjder, med utsikt över vattnet.
De flesta sommarvillorna hade matkällare, antingen en fristående jordkällare eller en källare under huset.
Badhus
Varje finare sommarvilla på 1800-talets slut hade sitt eget lilla badhus. Ibland förekom samägda badhus. De flesta var försedda med en höj- och sänkbar badsump i vilken badet kunde ske ostört. Badhusen följde den rådande arkitekturstilen och anpassades till omgivande bebyggelse. Badhusen byggdes där vattnet var lagom djupt, ofta ute på en bryggnock. Badhusen bestod ofta av ett avklädningsrum försett med bänk och krokar för kläderna. Rummet öppnade sig mot en brädväggshägnad badsump. En badstege ledde ner i vattnet. I badsumpen fanns också oftast en öppning ut till sjön, att simma ut genom. Längs sumpen fanns ibland också en badbrygga för solbad.
Många lät uppföra dessa små byggnader vid eller på sina bryggor. Byggnaderna användes som omklädningsrum men kallades i dagligt tal också för badhus. Under den senare delen av 1800-talet var det vanligt att badhusbyggnaderna var arkitektoniskt utformade som slutna anläggningar kringgärdade av plank. Med tiden, framemot 1920-talet, blev badhusens utformning mera öppen och folklig.
Havsbad
Under 1800-talet utvecklades havsbadandet. Till en början rådde delade meningar om huruvida det var nyttigt eller inte med kallbad. En av förespråkarna i Sverige var Carl Curman. Han anlade två av de större badhusen i Stockholm och bedrev praktik som badläkare i Lysekil. Det var endast de mest förmögna i samhället som hade råd att resa till brunns- eller badorter.
Flera av de orter som tidigare varit så kallade brunnsorter utvecklades till badorter. I Sverige utvecklades badortslivet först på västkusten. På ostkusten etablerades den första badanstalten i Norrtälje år 1844. I länet utvecklades även Vaxholm, Södertälje och Nynäshamn till populära badorter. Badinrättningar växte också fram i Furusund, på Dalarö och i Saltsjöbaden.
Badorterna bestod vanligtvis av badhus, societetshus, värdshus och restauranger, omgivna av ett parkområde. Privata sommarvillor uppfördes ofta i anslutning till badorterna.
Placering på tomten
Sommarvillorna placerades ofta högt. Villan skulle vara belägen så att den fick tomtens vackraste utsikt. Förutom utsikt erbjöd placeringen torra grundförhållanden. Dessutom var marken inte odlingsbar just där.
De flesta sommarvillorna placerades med sina huvudfasader mot sjön. Villan fick därmed en representativ framsida, ofta med en veranda åt vattnet. Utsikten mot vattnet var en viktig faktor, medan avståndet till vattnet vanligen var relativt långt. Träd skyddade från sol och kringliggande skog gav vindskydd.
Stilutveckling
På 1860– och 1870-talen förekom i huvudsak tre olika typer av sommarvillor: Den rektangulära villan, Cottagevillan samt Schweizervillan.
Den rektangulära sommarvillan
Den vanligaste typen av sommarvilla i Stockholms skärgård är den rektangulära villan med sexdelad planlösning. Det är genom verandorna och fönstrens utformning som sommarvillorna skiljer sig från villor med samma planlösning längre in i landet.
Planlösningen var vanligen uppbyggd längs en lång axel. I byggnadens mittaxel förlades en öppen veranda i ett eller två plan, ibland med en frontespis ovanför. Ofta byggdes villan även ut bakåt, mot trädgården, så att planen blev korsformig.
Under 1880-talet blev den rektangulära villan med verandor och frontespiser den i särklass vanligaste villaformen i innerskärgården. Villatypen kunde varieras, allt efter byggherrens ekonomi och behov, men grundtypen är alltid urskiljbar. Oftast uppfördes villorna i ett och ett halvt plan, men ibland var de större och då ofta uppförda som två- eller flerfamiljshus.
Under 1890-talet uppfördes en del mycket stora enfamiljshus i skärgården. De stora husen ersatte ibland tidigare, mindre, byggnader. Tornbyggnader började förekomma på skärgårdshusen. Byggandet av enfamiljsvillor i skärgården fortsatte under 1900-talets början och den röda stugan med vita knutar under brutet tak blev vanlig. Den traditionella rektangulära villatypen förekom långt in på 1900-talet.
Cottagevillan
Den engelska cottagestilen slog igenom i Stockholms skärgård runt 1870. Cottagevillan karaktäriseras av en mer oregelbunden eller asymmetrisk planform med genomgångsrum och verandor i vinklarna mellan byggnadsdelarna. Cottagevillorna i skärgården utgör en liten grupp, men de är betydligt fler än Schweizervillorna.
Schweizervillan
Schweizervillan karaktäriseras av ett stort, tungt, utkragat tak, öppna verandor, balkonger, omsorgsfullt lagd panel samt schweizerdekorer, så kallad snickarglädje. Planlösningen var uppbyggd kring en kort axel. I Sverige uppfördes mycket få renodlade Schweizervillor. Stilen kom dock att inspirera byggandet och många sommarvillor under 1870- och 1880-talen försågs med snickarglädje.
Konstruktion och material
Det var vanligt att de bofasta skärgårdsborna byggde för att hyra ut till sommargäster. Många äldre hus som hade tillhört skärgårdens bofasta befolkning byggdes även om och till, i enlighet med de rådande stilidealen. Äldre bostadshus eller olika typer av uthus försågs med verandor. Nya byggnader uppfördes, ibland av rivningsvirke och med återanvända snickerier.
Det förekom att sommarvillor som uppfördes i skärgården under 1870- och 1880-talen var förtillverkade på snickerifabriker. Precis som med kataloghusen levererades hela väggelement från verkstäderna och sattes ihop på plats.
Stommen utfördes av antingen stående plank eller som ett regelverk, och kläddes med papp och panel. Det var inte ovanligt att man återanvände virke vid uppförandet av sommarvillor i skärgården. Hålrummet som bildades mellan ytter- och innervägg fylldes ibland med sågspån, som fungerade som isolering.
Under 1860- och 1870-talen var en stor del av villornas dekorer, alltså snickarglädje, tillverkade för hand. Därefter blev det vanligare med försågade dekorer från snickerifabrikerna. Efter sekelskiftet 1900 blev dekorer mindre vanligt.
Under 1800-talets senare hälft var det modernt att framhäva träet i färgsättningen. Med hjälp av färger som liknade trä målades fasader och ornament. Ljusa pastelltoner var också på modet. Vid 1800-talets slut var det även vanligt med färgsättningar i starka kontrasterande färger.
Interiörer
Interiörerna i sommarvillorna var omsorgsfullt utformade. Sommarbostadens standard skulle inte vara enklare den i stan. Det viktigaste rummet i alla typer av sommarvillor var salen. Salen placerades ofta mot norr, innanför en veranda. Salen användes som matsal och samlingsrum. Orienteringen medförde att husets viktigaste rum inte låg i direkt solljus. Likaså sängkamrarna placerades helst mot norr, gärna med utsikt mot vattnet.
Runt 1900 blev det vanligt med dagligrum, eller storstuga. Rummet var avsett för samvaro och måltider. De flesta större sommarvillorna hade dock fortfarande sal och sällskapsrum åtskilda.
Utbredning i skärgården
Till en början var det främst ägare till herrgårdar nära staden som styckade av och sålde sin mark till sommargäster. De allra första sommarvillorna uppfördes i Stockholmstrakten redan i slutet av 1700-talet.
På 1860-talet kom ångbåtstrafiken igång i skärgården, en av förutsättningarna för den stora expansionen av sommarvillor. Med hjälp av de många ångbåtslinjerna kunde stockholmarna på ett enkelt och bekvämt sätt nå sina sommarnöjen. Sommarbebyggelsen spred sig därefter gradvis längre ut.
På 1860- och 1870-talen togs den inre delen av skärgården i anspråk för byggandet av sommarnöjen. Längs farleden från Stockholm förbi Vaxholm genom Lindalssundet och likaså utmed södra leden genom Skurusundet, Lännerstasundet ut till Baggensfjärden, byggdes sommarvillor med stora verandor ut mot vattnet. Ibland kom lokaliseringen av sommarvillorna att följas av järnvägslinjerna, till exempel till Nynäshamn och Österskär.
Under den senare delen av 1800-talet förändrades Furusund, Dalarö och Sandhamn från att ha varit lotssamhällen och tullstationer till att bli sommarorter med havsbad och sommarvillor. De stora sommarvillorna blev nya inslag i de äldre skärgårdssamhällena.
Under 1900-talets första decennier började sommargästerna söka sig till den tidigare relativt orörda naturen i ytterskärgården, som en följd av det allt större intresset för hälsa och friluftsliv.
Läs mer
Film: Sommarvillor
Se bebyggelseantikvarien berätta om sommarvillorna i Nacka Strand
Se filmen på YouTube