Vattennära, tätt och högt utmärker det nya sekelskiftets bostadsområden, fortfarande med inslag hämtade från den traditionella kvartersstaden. Äldre industri- och hamnområden togs i anspråk för bostadsbebyggelse.
Ny bostadsbebyggelse förlades också på parkeringsplatser och parkmark. Sjukhus- och institutionsområden byggdes om och centrumområden förtätades. Målsättningen var många gånger att befintlig infrastruktur, kollektivtrafik och service skulle kunna användas. Både enstaka flerfamiljshus uppfördes, såväl som mindre och större områden med flerfamiljshus.
1990-talets nymodernism
Arkitekturstilar som 1920-talsklassicismen och 1930-talsfunkisen var tydliga inspirationskällor till 1990-talets fasadarkitektur. Putsade fasader och stora balkonger var vanliga. Husen var friliggande, eller i delvis sluten kvartersbebyggelse.
2000-2010
Ny bebyggelse uppfördes på centralt belägen mark som tidigare använts till andra ändamål. Arkitekturen uppvisade en ny tolkning av modernismen. Husen hade släta fasader, stora fönster och balkonger samt låglutande tak. Fönster och balkonger var gärna asymmetriskt placerade.
2010-talet
Det var vanligt med kompletteringsbebyggelse som var högre än omgivningen, ofta med en hög byggnad som accent. Arkitekturen varierade i material, uttryck eller färgsättning. Husen kunde ha plana tak eller branta takfall med flera bostadsvåningar. Många hus hade balkonger längs hela fasaden.
