Bland arkitekter och planerare rådde vid 1960-talets början ett starkt intresse för monumentalitet.
Den stora skalan upplevdes i sig som något eftersträvansvärt och något som hade egna skönhetsvärden. Husen grupperades och placerades rytmiskt för att kunna upplevas på avstånd. De stora byggnadsvolymerna sågs som stora skulpturer i landskapet och skulle upplevas från bilen eller flygplanet. De nya höga hastigheterna motiverade den stora skalan, de svepande linjerna och långa perspektiven. Volymerna fick gärna framhäva landskapets nivåskillnader med höga hus på höjdpartier och lägre hus i dalgångarna. Byggnadernas gestaltning och planlösningar präglades mycket av de industrialiserade byggmetoderna.
Högkonjunktur rådde. Både administrativa och ekonomiska reformer förberedde för den storskaliga bostadsproduktion som så småningom skulle komma att utmärka miljonprogrammet. Skalan, sett till både mängden bostäder och bostadsområdenas antal och storlek, ökade.
För att inte ta arbetskraft från exportindustrin var målsättningen att industrialisera byggprocessen. Fortfarande i början av 1950-talet hade byggprocessen varit traditionell och arbetsintensiv. och. Elementfabriker började anläggas för att tillverka byggnadselement i både trä och betong. Vid 1950-talets slut fanns ett 20-tal företag som tillverkade stomsystem och fasadelement. Flera typer av stomsystem utvecklades, vissa med bärande mellanväggar, den så kallade bokhyllestommen, andra med bärande fasadelement. Byggnadselement transporterades med tåg och lastbil till byggarbetsplatserna för att där monteras.
Miljonprogrammet beslutades av riksdagen 1965, efter förslag av Socialdemokraternas partikongress. Vill du veta mer om miljonprogrammet kan du läsa här.
Miljonprogrammet 1965-1974
Svensk 1900-tals-historia kantades av bostadspolitiska program varav miljonprogrammet sannolikt är det mest välkända. Uttrycket kommer från riksdagens beslut 1965 att bygga “en miljon bostäder” på tio år.
“Hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenliga bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader”, stod det att läsa i propositionen om riktlinjer för bostadspolitiken från 1967.
Miljonprogrammet hade sitt ursprung i en bostadssocial utredning som tillsattes redan på 1930-talet och var slutbetänkande hade publicerats 1945. Målsättningen var att skapa goda levnadsvillkor. Sverige skulle bli världens modernaste land. Det rådde dock sedan länge inte bara bostadsbrist, utan också dålig standard, i det befintliga bostadsbeståndet. I Stockholms län stod vid 1960-talets början 100.000 personer i bostadskön. Stora barnkullar och inflyttning från landsbygden stod för befolkningsökningen.
Miljonprogrammet accelererade 1950-talets och det tidiga 1960-talets bostadsproduktion med hjälp av en samordning av olika juridiska, administrativa och ekonomiska styrmedel. Ökningen skedde från den redan höga produktionstakten på 80.000 lägenheter per år 1961 till 100.000 under miljonprogrammet. Metoder som produktionsanpassad projektering, elementbyggeri och totalentreprenad användes för att snabbt skapa billiga bostäder. Sedan tidigare fanns kommunens planmonopol och generalplaneinstitutet som gav kommunerna möjligheter att styra markanvändningen. Sedan 1920-talet hade standarder och normer utvecklats för lägenheternas utrustning och planlösning. På 1950-talets knöts normerna till de statliga lånen och räntesubventionerna som finansierade bostadsproduktionen. Normsamlingen God Bostad gavs ut i flera utgåvor från 1950 och utgjorde ett villkor för lånen. Framför allt allmännyttan fick fördelaktiga ekonomiska villkor.
Bostadsproduktion var riktad till alla grupper i samhället och det byggdes såväl flerfamiljshus som enfamiljshus. Gemensamt är standardmåtten, elementbyggandet, prefabriceringen och fabrikstillverkningen samt de trafikseparerade stadsplanerna.
Högt, lågt och mittemellan
Bebyggelsen som uppfördes under 1960- och 1970-talen var varierad. Den präglades av de industriella metoderna men hade stora skillnader ifråga om skala, material, fasadutformning och detaljer. Huvudsakligen fyra typer av flerbostadshus förekom under perioden: Lamellhus, skivhus och punkthus samt loftgångshus. Dessutom uppfördes en stor mängd småhus i form av villor, radhus, parhus, kedjehus och atriumhus. Vill du läsa mer om dessa kan du gå in på vår sida om villor och småhusbebyggelse i vår Bebyggelseguide, eller klicka här. Ofta samlades de olika typerna i separata grupper kring ett centrum med affärer och service med avtagande exploateringsgrad från centrum och utåt.
Upprepningens estetik
Fasadarkitekturen präglades ofta av upprepning och enkelhet med regelbunden fönstersättning och ibland, beroende av material och konstruktion, tydlig fogbild med synliga skarvar mellan byggnadselementen. Mönster och material återkom från fasad till fasad och upprepningen drevs av såväl de industriella metoderna som av estetisk medvetenhet.
Släta väggytor i puts med en inblandning av glimmer kunde kontrasteras mot ytor med avvikande mönster och material. Det kunde vara tegel, plåt eller betong och betongelement i olika utförande: Rå, krattad, platsgjuten i träform, formgjuten i matriser med mönster, med frilagd ballast (det vill säga betongens bulkmaterial som binds ihop av cementpastan) som sjösten i olika gula och bruna nyanser eller vit kalksten i olika storlek. Tegel var vanligt, nu mer som fasadmaterial än stommaterial, och en ny typ av fasadtegel, kalksandstegel, det vill säga mexitegel, utvecklades. Färgskalan var under 1960-talet nedtonad för att under 1970-talet bli bitvis färgglad med starka färger på delar av fasaden, som balkongerna.
Balkongerna kunde vara indragna eller utanpåliggande med fronter i betongelement, eternit, aluminium eller plåt. Balkongerna användes ofta på ett estetiskt medvetet sätt för att skapa mönster på fasaden.
Entréer lyftes fram genom portar och paneler i trä, ofta ek. Trapphus fick ofta väggar i tegel, glaserat tegel, eller klinker eller marmor medan golv och trappor göts i terrazzo. Terrazzo är en antik teknik där betongen blankslipas och ballasten blir synlig och står i kontrast till cementpastan.
Lamellhus i tre våningar
Lamellhuset i tre våningar utan hiss var periodens allra vanligaste hustyp och placerades antingen i vinkel mot varandra kring en gård eller parallellt med varandra. Lamellhus i både två och fyra våningar förekom dock. Varje länga hade ofta två till fyra entréer med trapphus som betjänade två till fyra lägenheter per trapplan. I början av 1960-talet var sadeltak och putsfasader vanliga medan 1970-talets lamellhus ofta hade flacka motfallstak och fasader av betongelement.
Husen var ofta 12 meter djupa. Det ytsnåla trapphuset med svängd trappa gav möjlighet till bostadsrum mot båda fasaderna. Alla rum nåddes från en centralt belägen hall. En extra toalett krävdes i bostäder på fyra rum och kök och större, men fanns ofta också i tre rum och kök. Det var vanligt med tvåspännare (flerbostadshus med två lägenheter per trapplan, alltså en lägenhet på ömse sidor trapploppet på varje våningsplan) med lägenheter på två till fyra rum och kök, ofta spegelvända med parvis grupperade balkonger. De låga lamellhusen som hade två till fyra våningar utan hiss var djupare än tidigare. I den mörka zonen placerades trapphus samt hall och badrum. Köken hade rymlig matplats och balkong fanns till varje lägenhet. Kök, badrum och vardagsrum utgjorde ett block som återkom i alla lägenheter oavsett antal rum och till detta kopplas ett till tre sovrum. Badrum och wc fanns i huset kärna.
Skivhus i nio våningar
Skivhuset introducerades i slutet av 1950-talet. De var ofta åtta till nio våningar och behövde bara en hiss per trapphus. Vid högre höjder krävdes två hissar och särskild isolering av brandskyddsskäl. Skivhusen är egentligen höga, fritt liggande, lamellhus med minst två trapphus per byggnad. Skivhusen inom ett område orienterades ofta i samma väderstreck och med stora avstånd mellan husen för att släppa ned solljuset till den nedersta våningen. Ibland fick de en böjd form, ibland ställdes de på pelare eller på en soutterängvåning. Utformningen kunde variera, men höjden bestod. Under 1970-talet, då kritiken mot höga hus växte, minskade antalet våningar och husen placerades närmare varandra och ibland i vinkel.
Arkitekturen var enkel och repetitiv med balkonger i gynnsamt väderstreck. Fasaderna var i puts, tegel alternativt betongelement. Balkongerna var utanpåliggande med sidostycken i betong och fronter i plåt och smide. Det mindre badrumsfönstret var tydligt urskiljbart bland övriga fönster. Taken var flacka sadeltak eller motfallstak klädda med tegel, betongpannor eller papp. Hisshuset med maskineriet syntes tydligt på det flacka taket. Det första bostadsplanet är nära marknivå och har indragna entréer.
I skivhusen blandades lägenheter på två, tre och fyra rum och kök. Lägenheten i gavelläge hade ofta fönster åt tre håll. Trapphusen hade en stor möbelhiss och mindre, smala, trapplopp.
Mer varierat på 1970-talet
Byggandet efter rationella planer från 1960-talet fortsatte under 1970-talet. Samtidigt ökade intresset för en mer varierad arkitektur, sannolikt som ett svar på den omfattande kritiken mot miljonprogrammets storskaliga och, vad man uppfattade det, enformiga bostadsområden. Rekordårens högkonjunktur avlöstes vid 1970-talets mitt av oljekris, arbetslöshet och lågkonjunktur.
Från idealet med raka huslängor i enhetlig höjd och likadana lägenheter ovanpå varandra var det nu en större variation som eftersträvades. Det gällde såväl husens arkitektur som planering och placering. Statliga lån styrde fortfarande rummens minimistorlekar. Fortfarande påverkade också byggindustrins produktionsmetoder utformningen, även om större variation eftersträvades i byggnadsvolymer och i fasadernas utformning.
Decenniet speglade både miljonprogramsarkitektur och bebyggelse med medvetet vald variation i volymer, kulör och fasadutformning. Fasader gjordes i puts, tegel, kalksandsten eller betong. Taksiluetten kunde variera. Det kunde finnas tak med plåt, betongpannor eller papp. Mönster och materialkontraster bildade dekorativa inslag på fasaderna.
Loftgångshus
Ett loftgångshus är en typ av lamellhus med olika våningsantal där varje lägenhet har sin entré mot en utanpåliggande öppen korridor. Lägenheterna är dubbelsidiga med fönster mot loftgång och mot motsatt sida. Köken ligger mot loftgången och sovrummen på motsatt sida för att undvika insyn. Liksom lamell- och skivhus placerades dessa hus parallellt med varandra, eller kring gårdar.
Loftgångshuset tillkom som ett svar på ekonomisk rationalisering eftersom varje loftgång kan betjäna fler lägenheter än ett traditionellt trapphus. Loftgångarna ansågs också kunna öka gemenskapen i bostadshuset och den långa balkongen var också tänkt att användas för umgänge.
Den nygamla kvartersstaden
Under 1970-talets början avtog planeringen av nya bostadsenklaver utanför den egentliga staden. Blickarna riktades mot attraktiva områden inne i staden. Dessa skulle vara möjliga att exploatera samtidigt som man kunde dra nytta av redan gjorda infrastrukturinvesteringar. Stenstadens kvarter får också tjäna som inspirationskälla. Historisk kontinuitet förespråkades och den gamla kvartersstadens trädplanterade gaturum, med en tydlig offentlig karaktär, lyftes fram. Modernismens funktionsseparerade stadsdelar med centrum, bostadsområde och arbetsplatsområde som separerades av bilvägar och grönområden kritiserades hårt. Begreppet stadsmässighet lanserades som nytt ideal.
Planeringen präglades åter av relativt slutna kvarter, nu av storgårdskaraktär med kringbyggda gårdar – ofta uppförda av en byggherre. År 1977 infördes krav på hiss i nybyggda hus över två våningars höjd. Ofta kombinerades hus i två våningar utan hiss med hissbetjänade hus i fyra till fem våningar.
1980-talets fasader
1970-talets nyvunna intresse för variation övergick till formglädje på 1980-talet. Arkitekturen karaktäriserades av historiskt präglade dekorationer, klassisk symmetri, burspråk, markerade hörnpartier och ibland livliga taklandskap med takfönster. Husen kunde ha markerad bottenvåning och en indragen översta våning. Fasaderna putsades i ljusa pastelltoner av betongelement eller tegelklädda. Taken täcktes med plåt eller betongpannor.
1970-talets energikris hade bidragit till nya krav på värmeisolering och energihushållning. Fönsterytorna minskade och treglasfönster blev vanligt medan rumshöjden minskade.
1980-talets kvartershus
Här ses ett exempel från ett kvarter i sex-åtta våningars höjd med tidstypiska trespännare, två genomgående lägenheter på fyra rum och kök samt en enkelsidig och utskjutande lägenhet på två rum och mot gården. De större bostäderna har kök och vardagsrum mitt för varandra med skjutdörr emellan. Den lilla bostaden har vardagsrum och balkong i fonden, samt sovrum och kök på ömse sidor. Badrummen finns i husets mitt. Från de mindre sovrummen nås en extra toalett utan att man behöver passera vardagsrummet.
Balkonger placeras huvudsakligen mot gårdssidan. Nära samband eller öppningar mellan kök och vardagsrum är vanligt. Badrummen placeras mestadels i husets kärna.
Inuti lägenheterna
God Bostad gav ut i ny utgåva 1960 och 1964. Lånevillkoren var desamma som under 1950-talet. Placeringen av stammarna i husen gjorde att lägenheternas kök och bad låg spegelvända mot varandra. Alla rum nåddes från hallen. Tre rum och kök blev den vanligaste lägenhetsstorleken. Konserver och djupfryst mat förändrade köksinredningen såtillvida att frysskåp och frysboxar blev vanliga medan kallskafferriet ersattes med ett torrskafferi. Utformningen av köken påminde starkt om 1950-talets, men med en något ändrad färgsskala. 1960 lanserades perstorpsplattan med mönstret Virrvarr.
Bostadsräkningen 1965 visade att en tredjedel av Sveriges bostäder trots moderniseringar och nybyggnation fortfarande saknade badrum. God Bostad 1964 angav att bostäder större än tre rum och kök skulle ha ett badrum på minst tre kvadratmeter samt en separat wc. Någon av dem skulle dessutom vara tillgänglig från hallen. Det gavs också utrymme för tvättmaskin. Bidén ingick i standardutrustningen.
