1800-talets andra hälft var en expansiv tid. De som styrde i Sverige och i svenska städer såg behov av att reglera byggandet.
1874 utfärdades därför Sveriges första rikstäckande byggnadsförordning. En av de viktigaste kraven i den nya byggnadsstadgan var att alla städer och tätorter skulle ha en stadsplan. Den skulle ligga till grund för stadens utbyggnad. Varje stad hade också sedan länge lokala byggnadsordningar, som även fortsättningsvis gällde. Byggnadsstadgan innehöll också regler om att varje stad skulle ha en byggnadsnämnd. Det skulle också finnas regler som bestämde hur kvarteren och husen skulle utformas.
Stockholms och i viss utsträckning även Sundbybergs och Södertäljes centrala delar från perioden 1870- till 1920-tal karakteriserades av de rektangulära kvarter som byggdes utifrån byggnadsstadgans och de lokala byggnadsordningarnas regler. Husen uppfördes i tomtgräns mot gatan och byggnadshöjden var något högre än gatubredden som vanligtvis var 18 meter. Husdjupet var ofta 15 meter. Vid bredare gator tilläts högre hus och längs de riktigt breda alléerna och boulevarderna planterades träd. Gatufasaderna och entréerna var byggnadernas viktiga delar och bildade ett representativt ansikte mot staden.
Fasadarkitektur, sent 1800-tal
På fasaderna som vetter mot gatan är de olika decenniernas fasadarkitektur tydliga. Gårdarna, däremot, var ofta mer anonyma och helt utan utsmyckningar. Ett kvarter kunde vara byggt under en kort period och spegla de små variationerna inom sin tids arkitekturuttryck. Det kunde också ta längre tid innan kvarteret var fullt utbyggt. Då samsas arkitekturstilar från 1880-talet och 1890-talet med stilarna från sekelskiftet samt 1910- och 1920-talen. Genom att byggnadsstadgan reglerade gatubredder och hushöjder finns ändå en balans mellan enhetlighet och variation.
1870-talet utgjorde en brytningstid. Det var inte bara för att en byggnadsstadga infördes i hela landet. Det är också för att stadsexpansionen verkligen tog fart vid denna tid. Skalan i byggandet ökade, både sett till mängden byggnader som uppfördes och sett till byggnadernas storlek och höjd. 1870-talets fasader innebar slutfasen av en arkitekturutveckling som tagit sin början med den så kallade empiren vid 1800-talets början. Husen utmärks av sina tre våningar och den släta och ljusa putsfasaden med måttlig dekor.
1880-talet
1880-talets kvartersbebyggelse följde riktlinjerna i byggnadsstadgan. Stadens ansikte skulle präglas av ordning och prydlighet. Kvarteren var indelade i flera fastigheter vilka ibland fick egna fasaduttryck, ibland samkomponerades och bildade en uniform helhet. Kvarterens hörn skulle också enligt byggnadsstadgan fasas, skäras av i 45 grader. Det gjordes för att förbättra sikten och framkomligheten.
Nyrenässansens formmönster utmärkte fasaderna. De var symmetriskt uppbyggda med jämna avstånd mellan fönstren och hade en obruten takfot. Fasaderna kunde vara rikt utsmyckade med putsade profilerade lister och pilastrar. Över fönstren sågs ibland triangel- eller segmentformade överstycken. Bottenvåningarna hade ofta en kraftfullare så kallad kvaderindelning i puts som var tänkt att efterlikna huggna stenblock. Väggfälten var i puts eller i tegel. Fasaderna var ljust färgade i gråa eller gula toner.
1890-tal
Under 1890-talet förändrades hyreshusens fasadkaraktär och nya stiluttryck gjorde sig gällande. Inspiration hämtades bland historiska stilar som arkitekterna utforskade under sin utbildning vid den relativt nystartade arkitekturskolan, eller under sina studieresor till kontinenten. Stildrag hämtades från medeltiden och särskilt gotiken, renässansen och barocken. Ibland hämtades inspiration till och med från Mellanöstern. Ett intresse för byggnadsmaterialens färg och formegenskaper kom till uttryck i nakna tegelfasader och detaljer och socklar i natursten, gärna i kombination. Putsade fasader förekom även fortsättningsvis. Den tekniska utvecklingen bidrog också med så kallat förbländertegel som var ett hårdbränt fasadtegel som användes med mycket tunna fogar och därmed kunde ge upphov till en mycket slät, nästan blank, yta. Förbländerteglet pressades till olika former och användes också till utsmyckningar.
1890-talets kvarter hade ofta hörnhus med torn och spetsiga smidesdetaljer. Fasaderna hade en friare gestaltning som bröt mot de tidigare så symmetriska och regelbundna fasaderna från 1870- och 1880-talen. Fönstersättningen var varierad. Fönstren grupperades och anpassades mer till husets planlösning. Vägglivet bröts av med balkonger och burspråk och portar försköts åt ena sidan vilket gav byggnaden ett mer livfullt utseende. Ovanför takfoten stack så kallade frontespiser upp, det vill säga gavelpartier som utgör en fortsättning på vägglivet. Taken var gjorda av falsad svart plåt eller skiffer.
Sekelskiftet 1900
Sekelskiftets fasader bröt, likt 1890-talets, mot klassicismens principer om regelbundenhet. Ett nytt formspråk utvecklades. Stilen som i Sverige kallas Jugend-stilen, på kontinenten Art Nouveau, var ett medvetet försök att hitta en arkitektonisk form som passade den moderna tid som man uppfattade att man levde i. Stilen tog sig flera uttryck och karaktäriseras ofta av antingen slingrande växtformer eller geometriska mönster. Ornamenten som tidigare hämtats från klassicismens formförråd ersattes med växt- och djurmotiv eller strama kvadrater eller andra raka former. Klassicismens runda bågar ersattes med mer konstruktivt motiverade tryckta bågar och parabelbågar vilka tog formen av en uppochnedvänd fritt hängande kedja.
Fasaderna var ofta slätputsade i ljusa färger. Ibland förekom spritputsade partier som kontrast till slätputsen. De ofta småspröjsade fönstren grupperades efter planlösningen och rundade burspråk och hörntorn mjukade upp fasadlivet. Sockeln och ibland även dekorationer var utförda i natursten. De balkonger som förekom var gjorda i smidesjärn i slingrande former. Taken hade ofta röd-, svart- eller grönmålad falsad plåt.
Många bostäder hade kakelugnar som värmekälla. Planlösningarna liknade tidigare epokers med större lägenheter som hade representativa rum i fil mot gatan. En nymodighet mot slutet av decenniet var vattenklosetten som likt torrklosetterna placerades nära entrén. Det var dock fortfarande vanligt med torrklosett.
Gårdsbebyggelsen
Bebyggelsen på gårdarna var ofta en våning lägre och innehöll smålägenheter. Dessa var ofta enkelsidiga med ett rum och kök med fönster. Gårdsbebyggelsen reglerades i yta, höjd och avstånd till gathuset men det fanns ingen reglerad samordning mellan gårdsbebyggelsen inom kvarteret. Gårdsytan kunde bli mycket liten.
På gårdarna rymdes en en blandning av byggnader. Där fanns bostadshus, verkstäder, stallar och vedförråd samt dasslängor med ett dass per lägenhet.
Inuti lägenheterna
Det fanns stora skillnader mellan lägenheternas storlek och standard i gathusen respektive gårdshusen. I gathusen fanns de större och finare lägenheterna. Traditionellt fanns den mest påkostade våningen – piano nobile – två trappor upp, med rikliga inredningsdetaljer och ibland även högre rumshöjd. Den översta våningen kunde ha lägre rumshöjd än de övriga. När hissen sakta introducerades på 1890-talet, främst i påkostade gathus på fashionabla adresser, blev istället det översta våningsplanet. Gårdsflyglar och kökstrappor hade inte hiss.
De dagsljusbelysta trapphusen som vette mot gården var utgångspunkten för bostädernas disposition. Köken låg i anslutning till trapphusen och hade fönster mot gården. Sällskapsrummen låg i fil mot gatan medan sovrummen låg mot gården. Utsmyckningarna följde rummens användning och status. I riktigt stora lägenheter kunde man hitta rum med specifika funktioner: Hall, kök med serveringsgång, herrum, salong, matsal, sängkammare, barnkammare och jungfrukammare. Bostäderna hade också två entréer, en större för familjen och besökare och en enklare till köket, för bud och tjänstefolk.
Under 1890-talet försågs gathusen med flygelbyggnader mot gårdarna. För att få dagsljus till trapphus och bostadsrum var fasaden mot gården ofta oregelbunden, med flera vinklar och inskärningar. Glasade lägenhetsdörrar släppte in lite dagsljus från trapphuset till hallen.
Den fasta inredningen i köken var begränsad och bestod av en bänk med utslagsvask, underskåp och öppna hyllor samt möjligen kallskafferi med friskluftsventil mot gården samt serveringsskåp. Köken utrustades också med en gjutjärnsspis. Större lägenheter försågs med serveringsgång med förvaringsskåp. I mer bemedlade familjer anställdes tjänstefolk som kokerska, hushållerska, jungfru och piga. De tog hand om matlagning, städning och barnpassning.
Rummen värmdes upp med kakelugnar av olika modell. Kakelugnarnas utformning varierade och följde ofta rummens funktion och lägenheternas storlek. Släta kakelugnar fanns i enkla rum och mindre lägenheter. Mer påkostade kakelugnar fanns i de finare salarna och de större lägenheterna. Läs mer i avsnittet om uppvärmning och kakelugnar. Det hittar du här.
Gathus med friliggande gårdshus, 1880-tal
Här ses en ritning av en fastighet bebyggd med ett genomgående gathus i fem våningar och ett enkelsidigt gårdshus. Trapphusen vette mot gården och köken fanns i anslutning till trapphuset. Gathuset hade två lika stora lägenheter, om tre rum och kök, på varje våningsplan. Bostäderna hade två entréer. Gårdshuset var en våning lägre och innehöll enkelsidiga lägenheter på ett rum och kök.
Gathus från 1890-talet med stora lägenheter och små i gårdsflygel
Ett hus i fem våningar, mitt i kvarteret med en enkelsidig gårdsflygel i fyra våningar. Gathusets båda lägenheter, på fyra respektive två rum och kök, var genomgående. Flygelbyggnaden nåddes över gården och hade eget trapphus. Här fanns två små lägenheter per trapplan. Alla kök vette mot gården och var enkelt utrustade med vedspis och en utslagsvask i bänken under fönstret. I större lägenheter intogs måltiderna i salen. I passagen mellan kök och sal fanns serveringsskåp. Alla lägenheter hade torrklosett i bostaden.
Kringbyggd gård från sekelskiftet
I det sex våningar höga gathuset mot en bred gata fanns här två genomgående lägenheter på tre rum och kök med såväl entré för de boende som separat köksentré. Gårdsflygeln rymde två mindre enkelsidiga lägenheter på ett rum och kök respektive två rum och kök. Alla kök vette mot gården. De större lägenheterna hade matsal med serveringsrum mot köket. Torrklosetter fanns inne i lägenheterna, intill trapphusen.
Friare former under tidigt 1900-tal
Rutnätsstaden fortsatte att bebyggas fastighet för fastighet, kvarter för kvarter. Decennierna kring sekelskiftet 1900 innebar dock en nyorientering inte enbart i fasadarkitekturen, utan också i hur kvarteren skulle organiseras. De rätvinkliga rutnätskvarteren med sina trånga gårdar med avträden och sopkärl kritiserades. De överges så småningom till förmån för mer varierade gatunät, med kvartersformer anpassade till topografin.
Staden började uppfattas som en helhet som skulle gestaltas utifrån ett konstnärligt perspektiv. Den österrikiske arkitekten Camillo Sittes bok Stadsbyggnad och dess konstnärliga grundsatser publicerades i Wien 1889. Den introducerades i Sverige av arkitekten Per Hallman under 1890-talet och kom att få genomslag i kvarterens utformning.
Stadsplanelagen från 1907 gav möjligheter att reglera bebyggelsen på gårdarna. Stadsplanerna blev rättsligt bindande vilket gav staden möjligheter att markera gårdsmark som inte fick bebyggas. Eventuell bostadsbebyggelse i kvarterens inre utformades allt oftare som skänklar eller utbyggnader av gathuset. De friliggande gårdshusen försvann och gårdsrummen blev luftigare. Teknikens utveckling med wc och senare sopnedkast frigjorde gårdarna från dasslängor och soptunnor. Istället kunde gårdarna planteras och användas för rekreation. Utvecklingen fortsatte mot storgårdskvarteret, där en byggherre uppförde ett helt kvarter kring en gemensam planerad gård. Husens entréer nåddes från gården.
Fasadarkitektur på tidigt 1900-tal
Sekelskiftet och 1900-talets första decennier utmärktes av flera stilar som hittades sida vid sida. Det var en stilexperimentens tid. Antalet högskoleutbildade arkitekter var få, men aktiva i sökandet efter en professionell identitet. De sökte också stiluttryck som passade samtiden, som upplevdes som modern och i förändring. Antalet byggmästare var desto fler och byggde vidare på den traditionella murverkskonstruktionen med bärande ytterväggar och hjärtmur. Fasaderna, däremot, fick nya och moderna former.
Under 1920-talet blev huskropparna djupare för att göra byggandet billigare och minska bostadsbristen. Nu ökade också intresset för ett mer rationellt bostadsbyggande.
Nationalromantiken
1890-talets nyorientering i arkitekturen utmynnar i ett intresse för den svenska arkitekturhistorien – Vasaborgar och 1600-talets barockpalats. Kopplat med ett intresse för de så kallade äkta materialen – natursten, tegel och trä, utvecklas en för tiden ny stil som vi idag kallar nationalromantik. Arkitekterna tog också starka intryck av Arts and Crafts-rörelsen.
Nationalromantikens hus har tunga slutna fasader och höga branta, ofta brutna tak. Vinden kan vara inredd vilket syns på fönstren som är placerade i takfallet. Kantiga burspråk är vanliga, liksom gavelfält ovanför takfoten. Precis som under 1890-talet placeras fönstren gruppvis och asymmetriskt i fasaden med utgångspunkt i planlösning snarare än principer om symmetri och regelbundenhet. Fönstren är småspröjsade och målas ofta i vitt eller brunt. Fasader är av tegel eller tunn puts och sockeln av råhuggen natursten. Vanligt förekommande tegel även i Stockholms län är det så kallade Helsingborgsteglet som producerades vid Helsingborgs ångtegelbruk. Granit och gnejs blir vanligare då ny teknik gör det enklare att hugga och forma dessa hårda bergarter. På taken ligger lertegel.
1920-tals klassicismen
Intresset för den svenska arkitekturhistorien tar sig också i uttryck i 1920-talets återuppväckta klassicism. Slätputsade fasader med sparsam dekor hämtade från klassicismens formförråd i form av lister, pilastrar och medaljonger. Fönstren är placerade med jämna avstånd och ofta sexdelade. Portiker leder till det inre av kvarteren och de stora gemensamma gårdarna.
Lägenheternas planlösningar och utrustning 1900- till 1920-tal
Under 1910- och 1920-talen såg den svenska bostadspolitiken sitt första ljus. Insatser gjordes för att höja bostadsstandarden för allt fler människor. För de dem med högre inkomster byggdes stora exklusiva lägenheter, där en bostad kunde ta upp ett helt våningsplan. Välutrustade serveringsrum med höga platsbyggda skåp länkade samman kök och matsal medan de representativa rummen låg i fil mot gatan. Det var fortfarande standard att köket låg mot gården.
Kravet på dagsljus i trapphusen levde vidare och liksom tidigare placerades de mot kvarterets inre. Hiss blev allt vanligare i de högre husen. Under 1920-talet anpassades planlösningarna till den klassicistiska fasadarkitekturens jämna avstånd mellan fönsteraxlarna. Varje rum fick oftast dagsljus från endast ett fönster, oavsett rummets storlek och funktion. Nu byggdes också många enkelrum och dubbletter med en liten kokvrå i husets mitt. I de större lägenheterna rymde husets mörkare kärna ofta en stor hall, gärna försedd med öppen spis och använd som bibliotek eller matsal.
Centralvärme började installeras i nya hus under 1910-talet. Hiss blev allt vanligare i gathusen, medan gårdsflyglarnas trapphus var hisslösa. Wc installerades i både större och enklare bostäder. HSB, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening, bildad 1923, var drivande i utvecklingen av bra och billiga bostäder åt alla. HSB försåg sina lägenheter med varmvatten, gasspis och sopnedkast.
1910-talets gatu- och gårdshus
Här är ett exempel: Ett hus i fem våningar plus inredd vind sträcker sig tvärs genom ett smalt kvarter. Två gathus sammanbinds med en enkelsidig gårdsflygel som nås från innergården. Alla trapphus har fönster och är vända mot gården. Hiss finns i gathusen.
Mot huvudgatan finns två större genomgående lägenheter på fem rum och kök med jungfrukammare och tre rum och kök med köksalkov. Mot den smalare gatan finns tre lägenheter på två rum och kök. Gårdsflygeln innehåller två enkelsidiga lägenheter på ett rum och kök. Alla lägenheter med fasad mot gården har också kök mot gården. Här finns wc och centralvärme.
Wc byggs i snart sagt alla bostäder. Toalettrummet kan innehålla både wc och dusch. Det byggs också små kompletta badrum med badkar, handfat och toalettstol.
1920-talets smålägenheter
Ett hus i fem våningar plus en indragen översta våning. Här finns fyra enkelsidiga lägenheter på ett rum och kök med sovalkov per våningsplan. Dessutom finns ett enkelrum mot gatan. Lägenheterna mot gården har som brukligt köken mot trapphuset, medan de enkelsidiga bostäderna mot gatan också har kök mot gatan. Till enkelrummet hör en kokvrå utan dagsljus. Alla lägenheter, inklusive enkelrummet, har toalett med dusch.
