Liksom de övriga husen på gårdarna bestod vanligen ladugårdarna i äldre tid av låga, omålade, timrade hus med små och få öppningar. Det fanns lokala variationer i konstruktionerna. Husen kunde bestå av korsvirke, skiftesverk, timmer eller natursten.
Djuren värmde byggnaderna med sina kroppar och gick lösa på stampade jordgolv med båspall av trä eller sten. Gödselränna saknades länge och djurstallen påverkades mycket av djururinen och den fukt som djuren utsöndrade. Golvkonstruktionen gjordes därav åtskild från stommen för att göra reparationer enklare. Ofta fick man byta ut de nedre stockarna i stockvarvet. De gamla byggnaderna ersattes med nya då de inte längre gick att använda.
Byggnadsskalan
Under slutet av 1700-talet inleddes en förnyelse av den traditionella ladugården. Man strävade efter att samla de olika ekonomibyggnadernas verksamhet under ett och samma tak. Före 1800-talet var det vanligt att fähuset var en friliggande byggnad. Därefter började allt fler funktioner samlas i en och samma ladugårdslänga. Indelningen var något oregelbunden men stall, fähus, lada och loge byggdes ofta samman.
Efter skiftesreformerna tog utvecklingen fart och vid 1800-talets mitt inleddes en mekanisering av redskapen inom jordbruket. Den mer intensiva och specialiserade driften krävde större byggnader för djurstallar. För att bemöta behoven inom den tilltagande intensiva boskapsskötseln uppfördes väldiga ladugårdar, sammanbyggda med andra funktioner. De nya byggnaderna uppfördes oftast i en överväldigande storlek med loge, höskulle, magasin, foderberedning, häststall och svinstall sammanförda i en enda huskropp. Det är dessa ladugårdsbyggnader som än idag sätter sin prägel på odlingslandskapet. Ladugårdar från 1900-talet placerades många gånger i ett nytt läge en bit från den gamla gårdsplanen, ibland som en vinkelbyggnad.
Till 1800-talets nymodigheter hör den så kallade höskullen som förlades på vindar över stallar och ladugårdar. Tidigare hade fähusen varit byggda i en våning och fodret i stället placerat i en separat lada, till exempel mellan fähusväggen och logen. Förändringen medförde att ladugårdarna blev större. Luckor till höskullen, ovanför ladugården, placerades på husets långsida där man lastade in hö.
Samtidigt med 1800-talets byggnadsutveckling kom nya hanteringsmetoder där lassen kunde köras in direkt. Det innebar att man slapp tunga lyft i arbetet. Luckorna i skullarnas långväggar ersattes med stora portar i skullarnas gavlar, eller på långsidan. Portarna kunde nås via en körbro, av trä eller sten på jordvall, på ladugårdens ena kortsida.
Materialen
De nya ekonomibyggnaderna utfördes ofta med en bottenvåning i sten med material från trakten. Det kunde vara gråsten, tegel eller slaggsten vid bruken. Överbyggnaderna utfördes som en regelkonstruktion klädd med panel. Vid sekelskiftet 1900 blev stickspåntak populära. Vanligast på de större ekonomibyggnaderna blev så småningom lertegel. Sinuskorrigerad plåt introducerades kring mitten av 1800-talet, men blev inte vanligt förekommande på uthus förrän vid 1940-talet, då även eterniten slog igenom som takmaterial.
Arkitekturen och djuren
Från 1800-talets mitt och fram till efterkrigstiden ägnades djuren alltmer omsorg. Ladugården fick fönster och ordentlig ventilation. Parallellt blev även fasadutformningen på ladugårdsbyggnaderna föremål för omsorgsfull arkitektonisk utformning och utsmyckning, i likhet med andra representativa byggnader. Det var ett resultat av typritningar för ”ändamålsenligare och vackrare byggnadssätt på landet”.
Sekelskiftets ladugårdar uppfördes i så kallad nationalromantik med smårutiga, oftast liggande, fönster. Brutna tak blev vanliga. Kännetecknande var även överljusfönster över portar samt halvmånefönster i gavelspetsarna. Dessa stora ladugårdar kallas ibland Graménlador efter ingenjör Gramén som anlitades som typritningsarkitekt. Ladugårdens form har därefter efterhand förenklats och byggts med allt högre skullväggar.
På 1960-talet infördes nya specialiserade typer av anläggningar, för till exempel mjölkdjur och köttdjur. De nya ladugårdarna har oftast en stålstomme med plåttäckning. Dagens ladugård är en låg byggnad utan utrymme för foderförvaring.