Järnspisar och kaminer
Järnspisar
Den som vi generellt uppfattar som den traditionella järnspisen, eller vedspisen, lanserades strax före 1890-talet, men det dröjde ytterligare några årtionden innan den förekom allmänt i varje kök. Kostnaden för en järnspis var betydande och dessutom tillkom utgifter för installation och nya, anpassade matlagningskärl.
Spisarna förekom i flera modeller och storlekar – för det lilla hushållet, för bondköket och för det riktigt stora köket med kapacitet för upp till 15 personer. Vanligen är både gjuteriets namn och modellnumret ingjutet i fronten på spisen. Låga nummer anger en tidig tillverkning, medan höga nummer står för senare tillverkning – tresiffriga nummer är mestadels tillverkade efter 1920. De äldre vedspisarna är ofta rikligt dekorerade med bladornament på luckorna. Det kan dock vara vanskligt att datera spisarna utifrån dekoren, eftersom mönstren fortsatte tillverkas även efter sina glansperioder. Jugendmönstrade spisar levde som exempel kvar i decennier efter det att stilen blivit omodern. Under funktionalismen försvann ornamenten och luckorna blev helt släta i rent gjutjärn. Under 1940-talet, den traditionella vedspisens sista decennium, emaljerades spisarna vita eller svarta.
Kaminer
Att installera en kamin är tämligen enkelt och kräver inga större ingrepp. I princip behöver kaminen ansluta till en rökgång i skorstenen eller, om skorsten saknas, ett rökrör av järnplåt dras upp genom taket. En skorstensfejarmästare, sotare, kan ge besked om de brandföreskrifter som finns. Underhållet är också enkelt. Inuti kaminen, för att skydda järnhöljet från att brännas sönder, satt förr vanligtvis ett tunt lager eldfast, böjt specialtegel. Normalt är det teglet borta, men kan i stället ersätta av ett lager eldfast bruk. Detta fästs genom att insidan av kaminen kläs med ett kycklingnät som används som murmatta att fästa bruket på.
