Grundläggning
Grundens utformning har stor betydelse för husets arkitektur. Men grunden är också ett vanligt problemområde och många husägare får problem med fukt, mögel och röta.
Om du misstänker att det föreligger problem med fukt i grunden – tag kontakt med en byggnadsteknisk expert.
Grundens utformning har varierat beroende på vad huset har haft för funktion och konstruktion samt markens karaktär.
Husets placering
Förr placerades ofta husen på höjder i terrängen. Där var det torrt och placeringen konkurrerade inte med odlingsbar mark. Gick berget i dagen placerades huset helst här.
Eftersom marken var torr räckte det med en ganska enkel grundläggning. Vid laga skiftet, när många gårdar flyttades ut till odlingsmarken, var marken ibland av en annan karaktär, fuktig och med risk för tjälskjutning. Då ställdes större krav på grundläggningen.
Grunden är en del av arkitekturen
Många av de tidiga anlagda villastäderna anlades i starkt kuperad terräng. Hos ledande arkitekter fanns tankar om att huset skulle ses som en del av naturen. Stora tunga naturstensgrunder skulle uppfattas som en fortsättning på urberget. Ett exempel är Villa Thulin i Saltsjöbaden, ritad 1903 av Carl Westman. Där har grunden givits en medveten arkitektonisk gestaltning. Men grundens utformning har betydelse för alla hus. I ett gammalt timmerhus är grundmuren alltid bredare än väggen.
I moderna hus låter man ofta väggen skjuta utanför muren – för vattenavrinningens skull. Förr löstes problemet med vattenavrinning istället genom att placera en lutande bräda, fotbräda, eller droppbräda som avslutning på panelen.
Att flytta ut vägglivet på en befintlig byggnad förändrar husets karaktär. En naturstensgrund hör samman med ett äldre trähus, den bör varken cementputsas eller ersättas med en betonggrund. 1900-talets villor har däremot ofta en hög cementputsad betonggrund. Panelen ligger något utanför grunden. En låg betongplatta direkt på markern blev ett vanligt grundsläggningssätt från och med förra seklets senare hälft.
Hus i träkonstruktion
Hus i träkonstruktion (timmer, skiftesverk, korsvirke) grundlades i äldre tider endast punktvis, med en stor sten under de belastade punkterna i konstruktionen. Hörnstenarna är grävdes ner i marken. Ofta är grundläggningsdjupet ganska litet i äldre grunder, långt ifrån frostfritt. Grundstenarna kan röra på sig på grund av tjälen. I vissa fall har det dock grävts ner till frostfritt djup och gropen har fyllts med stora stenar. Ibland staplades flera stenar på varandra för att få upp huset en bit över marken. Härbren, lador och andra uthus hade ofta endast hörnstenar ända till långt fram i tiden. Här följer några exempel på traditionell grundläggning.
Grundläggningsmetoder
Bjälklag direkt på mark
Bjälklaget i äldre timmerhus kunde bestå av ett antal bjälkar som låg direkt på marken. Ovanpå bjälkarna låg golvbrädorna. Bjälkarna var inte fästa i stommen, detta gjorde det lättare att byta dem om de blev rötskadade. Under husets knutar låg flata stenar nedgrävda. Bottenbjälklaget kunde fyllas med en blandning av sand, grus och aska för att isolera mot golvdrag. Man kunde också blanda i kalk som ansågs förhindra angrepp av skadedjur.
Mullbänk
Ett annat traditionellt sätt att värmeisolera grunden och bottenbjälklaget var med en så kallad mullbänk. På insidan av syllen eller grunden skottades ett lager upp av jord, torv eller sand så att konstruktionen hölls tät. Grund med mullbänk var vanligt till och med 1800-talet.
Torpargrund
Med tiden lyftes timmerhuset upp från marken och ställdes på högre hörnstenar, en anledning kan ha varit att försöka efterlikna herrgårdar och stadsbebyggelse på höga stengrunder.
Det är bara hörnstenarna som har bärande funktion. Bärande stenar finns även under korsande mellanväggar. Mellan hörnstenarna har vanligtvis staplats upp natursten, för att täta mot drag, oftast utan bruk men ibland sammanfogade med kalkbruk. Grunden är inte fylld utan under huset fanns ett ventilerat utrymme. Bjälklaget kan vara upplagt på grundmurens innerkant eller inlaxat mellan första och andra stockvarvet. Bottenbjälklaget är isolerat med till exempel torvmull, och på 1900-talet användes ofta sågspån. Torpargrunden var vanlig under 1800-talet och finns än idag i många bostadshus på landsbygden.
Grund på rustbädd
Om underlaget var dåligt kunde grunden läggas på en rustbädd av trä, ris eller pålar. Grundvattnet måste nå över konstruktionen. Om grundvattnet sänktes ruttnade det vattendränkta virket snabbt, med sättningar som följd.
Stenhusets grund
Stenhusets grund fungerar på ett annat sätt. Här ska hela grunden klara att bära den tunga stenkonstruktionen. Stenhus är känsliga för sättningar. Om grunden sjunker på något ställe kan muren få stora skador.