Parallellt ställda huslängor förekomm redan under 1920-talet. De fick spridning allteftersom funktionalismen etablerades.
I tävlingar, utredningar och utställningar, inte minst i Stockholmsutställningen 1930, prövades alternativ till den kringbyggda gården. Samtidigt utformade Socialdemokraterna en ny bostadspolitik. Solinfall och väderstreck blev vägledande för husens placering och planering. Snart var kvartersstadens principer ersatta med vad de funktionalistiska arkitekterna och planerarna uppfattade som rationella principer, hämtade från framför allt Tyskland.
Staden skulle befrias, inte bara från smuts och sjukdomar, utan också från fattigdom och misär och sociala stigman. En ny stad och nya bostäder skulle växa fram utanför stadsgränsen, medan den äldre staden sanerades. Den allmänna bostadsräkningen 1933 visade att hela 86 procent av lägenheterna saknade dusch och bad. Den nya staden var vacker, hygienisk och praktisk, menade man.
Den funktionalistiska rörelsen hade utopiska visioner om framtidens samhälle. Det nya planmönstret i form av de parallellt ställda lamellhusen förknippades också med social rättvisa. Till skillnad från i de äldre slutna kvarteren fick alla boende nu lika mycket sol. Det kunde beläggas med matematiskt uträknade soldiagram. Husens höjd bestämdes av avståndet mellan husen. Inget hus fick skugga ett annat. De friliggande husen placerades också efter väderstreck, så att alla bostäder skulle få så goda dagsljusförhållanden som möjligt.
Ljus, luft och grönska blev ledorden. Dagsljusbelysta lägenheter och balkonger med rik tillgång på grönska värderades högt. Husen byggdes fortfarande hantverksmässigt, vilket gjorde det möjligt att anpassa husen till topografin och att spara träd alldeles inpå husknuten.
Funktionalismens fasader
I lika hög utsträckning som de kringbyggda kvarteren diskuterades och kritiserades, debatterades också frågor om husen skulle vara höga eller låga, tjocka eller smala. De olika hustyperna hade olika fördelar.
Gemensamt för funktionalismens olika bostadshus var en enkel och rak grundform med släta fasader i ljus puts eller tegel. Arkitekturen präglades av stora glasytor, ibland i form av så kallade fönsterband eller fönster i husens hörn, samt balkonger med släta fronter. Fönstren var regelbundet placerade och ofta nära liv med fasaden. Trapphusens fönster var förskjutna i höjdled ovanför entréerna vilket gjorde trapploppets placering i fasaden mot entrésidan och gatan avläsbar. Alla fasader gavs lika vikt och husen fick varken egentlig framsida eller baksida.
Tidigare decenniers intresse för ornamentik koncentrerad till huvudfasaden mot gatan hade ersatts med en enkelhetens estetik. Det skulle inte finnas påklistrade dekorationer. Istället fick placeringen av portar, fönster och balkonger bilda mönster. Den tomma ytan sågs som vacker. Entréerna var glasade, i rostfritt stål eller ek. Taken var flacka sadeltak klädda med tegel, plåt eller skiffer. Ibland förekom även flacka pulpettak.
Lägenheternas planlösning och utrustning
Både planlösningar, kökens mått och utrustning studerades liksom bostadsvanorna hos familjer. Målsättningen var att ta fram minimikrav och standarder för lägenheterna. Flera skrifter gavs ut med början redan under 1920-talet i Praktiska och hygieniska bostäder från 1921. 1934 gav Kommittén för standardisering av byggnadsmaterial ut skriften Köket och ekonomiavdelningen i mindre bostadslägenheter. Där fanns förslag på förbättringar av köksinredningarna i lägenhetshusen: Standardisering och fabrikstillverkning.
Lägenheterna skulle vara yteffektiva och lättmöblerade och bostaden delades in i olika funktioner: Vila, samvaro och köksarbete. Var sak skulle vara på sin plats, i både stort och smått. Husmoderns arbete i hemmet stod i centrum för utredningarna. Hennes arbete skulle underlättas och bli effektivt. Lättstädade släta skåpsluckor, rostfria diskbänkar och inte minst kylskåp förbättrade renhållning och hygien. Genomblickar tvärs genom huset, liksom fönster över hörn och fönster utan spröjs, var kvaliteter som eftersträvades för att skapa rymd och luftighet. Balkonger hörde till många lägenheter som ett led i att skapa sundare bostäder.
Djupare hus kunde ha kök med en sekundärbelyst del för matlagning, skild med en glasvägg från ett matrum med fönster. Ett syfte var att förhindra att köket används som sovplats, av hygieniska skäl. Istället kunde matrummet användas som sovrum nattetid. På motsvarande sätt hade smalhusen beredningskök med intilliggande avskilda matplatser. I smalhusen placerades köken i nordligt väderstreck och vardagsrum med balkong åt söder. Lägenheterna hade huvudsakligen kompletta badrum. Det byggdes även flerbostadshus med toalett i lägenheterna och gemensamma badrum i källaren.
Smalhus med genomgående lägenheter
Här ses ett typiskt smalhus från 1930-talet i tre våningar, med två genomgående lägenheter per trapplan. I de låga lamellhusen med max tre våningar behövde man inte bygga hiss. Trapphuset är dagsljusbelyst. Köken vetter mot norr och vardagsrummen mot söder. Gavellägenheterna har balkonger och ljus från tre håll. Intill köken finns ett matrum, som nås från både kök och vardagsrum. Alla lägenheter har dagsljusbelysta små badrum. Kök och badrum ligger i anslutning till varandra för att kunna dela rördragingar.
1940-talets grannskapskvarter
Under 1940-talet ersattes 1930-talets lamellplan med kringbyggda gårdar, ofta med naturmark kvar, som berghällar och tallar. De parallellt ställda huskropparna upplevdes bland annat ge miljöer med svag rumslighet.
Framför allt tillskrevs planeringen nya funktioner. Både bostadsgårdar och de förorter som byggdes efter 1945 förväntades bidra till gemenskap. Den gruppgemenskap som skulle uppstå på bostadsgårdarna, i grannskapskvarteren och i förorterna skulle bidra till ett nytt demokratiskt samhälle. Det menade sociologer, samhällsvetare, politiker och planerare. Stadsdelar och förorter som byggdes efter andra världskriget följde noga utarbetade principer som utgick från att dessa skulle vara självständiga enheter, dock med nära förbindelser till närmaste centralort.
Förutom bostäder skulle här finnas det som kallades för kollektiva bostadskomplement, eller gemensamhetslokaler. Dessa var av kommersiellt slag i form av butiker för de dagliga behoven. I stadsdelarna skulle det också finnas tvättstugor, föreningslokaler, bibliotek, post, vårdcentral, barnomsorg och kyrka. Service för hela livet skulle finnas inom promenadavstånd för att lätta på arbetsbördan hemma och ge barnen positiva sammanhang som utvecklade dem som människor. Övriga boende skulle ha möjlighet till fritidssysselsättning och social samvaro. Det var i första hand kärnfamiljens behov som stod i centrum men även grupper som ensamstående förvärvsarbetande män och kvinnor samt äldre personer var kategorier som det planerades för.
Stadsdelen organiserades efter en gradvis övergång från den privata bostaden och närhetslekplatsen på gården för mindre barn, till mer offentliga sammanhang som den gemensamma parken med plaskdammar och lekytor för större barn och så småningom de gemensamma, kollektiva, anläggningarna som tvättstugor, kvartersbutiker, föreningslokaler samt de centralt belägna torgen.
Bostadshusen vände sina entréer mot gården med lekplatser, piskplatser och anlagda gångvägar i den i övrigt sparade naturmarken med stora träd, buskage och berg. Närmast husen hittades ofta häckar som mjukade upp övergången mellan mark och hus. Här fanns också högre identitetsbildande buskar.
Folkhemmets fasader
Bostadshusen kring gårdarna uppfördes i tre våningar och hade sadeltak i tegel. Trots att kvarteren uppvisade en övergripande enhetlighet fanns stora variationer. Både 1940- och 1950-talets fasader var ofta spritputsade. Färgsättningen var ofta mättad, med kraftfulla mättade kulörer som gick i grönt, rött, brunt och gult. Slätputsade fasader förekom, liksom tegelfasader. Inte sällan hittades slätputsade fönster- och portomfattningar samt hörnmarkeringar.
Fönsterbanden försvann och ibland fick fönstren lekfulla former, runda eller med sex- eller åtta kanter. Oftast bestod de av två lufter med vitmålade bågar och fönsterkarmar. Balkongerna hade fint sinuskorrigerade plåtfronter och fina smidesräcken. Ibland hade fronterna också dekorativa inslag av smide. Portarna hade omfattningar i sten eller tegel och dörrarna var ofta i ek. Dörrbladen hade stora glasade partier i mångsidiga former. Ibland hittades detaljer på husen som hade tydlig traditionell prägel, som friser under takfoten.
Planlösning och utrustning
Generellt hade 1940- och 1950-talets bostäder god standard. Lägenheternas storlek ökade, både sett till antalet kvadratmeter och antalet rum. Bland andra HSB bidrog till att utveckla praktiska lösningar och köksinredningar redan på 1920-talet. Under 1930-talet ökade intensiteten i funktionsstudier. Flera organisationer, bland andra Svenska slöjdföreningen och Svenska Arkitekters Riksförbund, genomförde möbleringsstudier, bostadsvaneundersökningar och mått- och materialanalyser. 1954 gavs den första normsamlingen ut. Den hette God Bostad och skulle komma att revideras och ges ut vid flera tillfällen under 1950- till 1970-talen.
God Bostad från 1954 visar med måttstudier hur kök och rum borde inredas och möbleras. Här fanns minimimått för varje rum och för diskbänkens och arbetsytans längd i köket. En familjebostad ansågs omfatta tre rum och kök och skulle exempelvis innehålla minst sex garderobskåp, varav ett skulle finnas i hallen. God Bostad gavs ut av Bostadsstyrelsen och gjordes i flera upplagor fram till slutet av 1970-talet. Normsamlingen var resultatet av flera års utredningar och funktionsstudier för att utveckla en lättmöblerad, praktiskt, hygienisk och vacker bostad.
De låga lamellhusen i tre till fyra våningar utan hiss var något djupare än tidigare och ofta placerade kring gemensamma öppna gårdar. Trapphuset hade dagsljus och på varje plan fanns två genomgående lägenheter, eventuellt även en liten enkelsidig bostad. Köken vette mot norr och hade plats för matbord. Lägenheterna var välplanerade.
Tillsammans med Svensk slöjdförening och Svenska Arkitekternas Riksförbund, SAR, bidrog Hemmens forskningsinstitut, HFI, till att höja standarden i bostäderna. HFI var en statligt finansierad verksamhet men bildades på initiativ av husmodersföreningarna och Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Syftet var att hushållsarbetet, som oftast utfördes av kvinnorna, skulle rationaliseras och göras enklare och effektivare. Det oavlönade hemarbetet skulle, genom att undersökas och därmed synliggöras, ges högre status och erkännas som ett arbete likt det som utfördes i fabrik eller kontor.
Här testades hushållsapparater, arbetsredskap, material och olika arbetsmoment med vetenskapliga systematiska metoder. Rörelsemönster, tidsåtgång, frekvens och fysisk ansträngning analyserades för att köksinredning och köksutrustning skulle utvecklas till det bättre. Ordningen på och i skåp och lådor samt placeringen av spis, diskbänk och kylskåp skulle vara organiserad så att arbetet med disk och matlagning underlättades. Undersökningarna av arbetsmomenten, förflyttningarna och höjden på bänkskivorna dokumenterades noggrant och resulterade i diagram och statistik. Minimimått på kök, köksinredning, diskbänk och arbetsbänk togs fram liksom utrymmet för bord och stolar. Viktigast i köket var diskbänkens placering och mått. HFI:s arbete kom att ligga till grund för de standarder och normer som användes vid produktionen av de kök som kom att byggas.
Resultaten publicerades i skrifter som Undersökningar av småredskap: stekspadar, potatisskalare, konservöppnare (1947), Mor och barn från morgon till kväll: en studie av 80 barns miljö (1949), Kök, planering och inredning (1952) och Familj och bostad: en redovisning av fem fältstudier i moderna svenska familjebostäder 1951-1954 (1955). Titlarna visar att studierna också inkluderade bostadsvanor och bostadsvillkor för inte minst barnfamiljerna. Ingen fråga var för lite eller stor att undersökas.
1957 ombildades HFI och blev Statens institut för konsumentfrågor, det vill säga dagens Konsumentverket.
Lågt lamellhus med genomgående lägenheter
Här ses ett lamellhus i tre våningar med lägenheter på tre rum och kök vid dagsljusbelysta trapphus. Några trerumslägenheter har uthyrningsrum med egen entré. I gavellägena är lägenheterna på fyra rum och kök. Vardagsrummen har utgång till balkong mot söder. Badrummen har fönster. Lägenheterna på fyra rum och kök samt lägenheterna med uthyrningsrum har utöver badrum en extra toalett. Sopnedkastet nås från vilplanet. Burspråk livar upp både vardagsrum och gavelfasad.
Lågt punkthus med lägenheter över hörn
Lägre punkthus i fem våningar förekom ofta i 1940-talets stadsdelar. De placerades ofta i grupp eller längs en gata.
Här ses ett punkthus med trapphus och hiss mitt i huset. På varje våning finns fem lägenheter, från enkelrum till tre rum och kök. Samtliga lägenheter har balkong. Intill köken finns matplats eller matrum som nås från kök och vardagsrum. Balkongerna utgör en förlängning av vinkelställda burspråk som ger ljus i lägenheten. Enkelrummet har en dagsljusbelyst kokvrå vid balkongen. Alla lägenheter har yteffektiva badrum.
1950-talets hus i park
Utbyggnaden av städerna från 1930-talet och framåt skedde ofta på naturmark angränsande till befintlig stadsbebyggelse. Natur- och parkmark kom att bli viktiga inslag i bebyggelsemiljöerna under efterkrigstiden och principen om hus i park utvecklades till en egen skola, karaktäristisk för många förortsmiljöer under 1940- och 1950-talen. Ursprunget står att finna i trädgårdsstadsrörelsens idé om att använda grönstråk för att å ena sidan skilja bebyggelseområden åt, å andra sidan skapa närhet till natur och rekreationsmöjlighet. Grönskan i form av parker och trädgårdar blev också viktiga gestaltningsinslag i planeringen. Sammanhängande grönområden band ihop stadsdelar och bebyggelseområden genom parkvägar.
Karaktäristiskt för stadsbyggnadsprincipen om hus i park är att tomtgränserna mellan husen var osynlig och att naturmarken bevarades. Ibland förädlades den med inplanterade lövträd. Träden stod ofta direkt intill bostadshusen och utgjorde visuellt bärande element.
Där terrängen var kuperad var det svårt att foga in lamellhus. Istället byggdes små grupper av punkthus med likartad utformning. Punkthusen lät sig enkelt inpassas genom sin i jämförelse med lamellhusen koncentrerade yta och varje huskropp placerades på var sin lämpliga nivå, ibland som en ring kring toppen på ett höjdparti. Även för punkthusen var väderstrecken vägledande för husens placering, och de vreds så att varje bostad gavs bästa möjliga ljusinfall. Alternativt formades husen som stjärnhus med en lägenhet i varje “arm” vilket medgav utblickar åt tre håll.
Punkthus byggdes ofta högre än tre våningar och försågs därför med hiss. Ibland kunde de vara lägre och knubbigare, ibland högre och slankare. Trapphuset och hissen placerades mitt i huset. På varje våning finns fyra till fem lägenheter, större lägenheter i hörnen med fönster åt två håll, och mindre lägenheter emellan. De större lägenheterna har balkong. Dessa kunde vara delvis indragna eller helt utanpåliggande.
Lägenheternas planlösning och utrustning
1954 publicerar Bostadsstyrelsen normsamlingen God Bostad. Riktlinjerna i publikationen var resultatet av flera decenniers funktionsstudier och bostadsvaneundersökningar och kom att bli starkt styrande för lägenheternas planlösningar och standard. För att få statliga bostadslån som bekostade uppförandet av bostadshusen var det nödvändigt att följa riktlinjerna. God Bostad bestämmer minimimåtten både på rum och fast inredning som köksbänkar och köksskåp, hur rummen ska organiseras och utrustas. 2 rum och kök ansågs vara gott nog för en familj med två barn. 3 rum och kök börjar dock bli en vanlig lägenhetsstorlek. Lägenheterna skulle vara ljusa, lättstädade och enkla att möblera. God bostad kommer ut i flera utgåvor och styr bostadsstandarden ända in på 1990-talet.
Köken byggs efter standardiserade mått och förvaringens omfattning anpassas efter lägenhetens storlek. Uppställningen av de olika köksskåpen är reglerat och målsättningen är att effektivisera köksarbetet genom att bland annat minska antalet steg mellan olika skåp. Arbetsytorna får en ordning som synliggör en vad man uppfattade som en logisk arbetsgång med en arbets- eller beredningsbänk mellan spis och diskbänk. Skåpen går ända upp i tak för att inte samla damm. Skafferiet är placerat vid yttervägg för att ta in uteluft genom en ventil. Bänkar och skåp kunde antingen placeras längs med kökets ena vägg eller i en vinkel. Luckorna kan få ljusa glada färger på ljusa stommar. I köken fanns utrymme för en matplats vid fönstret.
Köksmaskiner blir vanligare i takt med att hembiträdena försvinner till andra jobb och det görs utrymme i köksskåp och städskåp för hushållsassistent och dammsugare. Samtidigt som maskiner gör hushållsarbetet enklare ökar dock förväntningarna på trivsel och hygien i hemmet och hemmafrun är hemmets givna huvudperson. Också badrummen skulle vara praktiska. De följer 1940-talets mönster med kakel upp till 150 cm på väggen, klinker på golven, dagsljusbelysning och obligatoriskt badkar. De större lägenheterna har också en separat toalett.
Punkthus i åtta våningar
Ett punkthus med två lägenheter på 3 rum och kök, två 2 rum och kök och ett enkelrum på varje våningsplan. Alla rum nås från en centralt belägen hall. En öppning mellan kök och vardagsrum ger rundgång i lägenheten. Alla lägenheter har balkong. Badrummen finns i husets kärna och saknar dagsljus. Balkongerna är placerade och vinklade mot gynnsamt väderstreck.