1960-talets monumentalitet och miljonprogram
Bland arkitekter och planerare råder vid 1960-talets början ett starkt intresse för monumentalitet. Den stora skalan upplevdes i sig som något eftersträvansvärt och något som hade egna skönhetsvärden. Husen grupperades och placerades rytmiskt för att kunna upplevas på avstånd. De stora byggnadsvolymerna sågs som stora skulpturer i landskapet och skulle upplevas från bilen eller flygplanet. De nya höga hastigheterna motiverade den stora skalan, de svepande linjerna och långa perspektiven. Volymerna fick gärna framhäva landskapets nivåskillnader med höga hus på höjdpartier och lägre hus i dalgångarna. Byggnadernas gestaltning och planlösningar präglades mycket av de industrialiserade byggmetoderna.
Det råder högkonjunktur och både administrativa och ekonomiska reformer förbereder den storskaliga bostadsproduktionen som så småningom skulle komma att utmärka miljonprogrammet. Skalan, sett till både mängden bostäder och bostadsområdenas antal och storlek, ökar.
För att inte ta arbetskraft från exportindustrin var målsättningen att industrialisera byggprocessen. Fortfarande i början av 1950-talet hade byggprocessen varit traditionell och arbetsintensivt och elementfabriker börjar anläggas för att tillverka byggnadselement i både trä och betong. Vid 1950-talets slut finns ett 20-tal företag som tillverkar stomsystem och fasadelement. Flera typer av stomsystem utvecklas, vissa med bärande mellanväggar, den så kallade bokhyllestommen, andra med bärande fasadelement. Byggnadselement transporterades med tåg och lastbil till byggarbetsplatserna för att där monteras.
Miljonprogrammet beslutas av riksdagen 1965 efter förslag av Socialdemokraternas partikongress. Vill du veta mer om miljonprogrammet kan du läsa här.
Högt, lågt och mittemellan
Bebyggelsen som uppförs under 1960- och 1970-talen är varierad. Den präglas övergripande av de industriella metoderna men har stora skillnader både ifråga om skala, material, fasadutformning och detaljer. Huvudsakligen fyra typer av flerbostadshus förekommer under perioden: lamellhus, skivhus och punkthus samt loftgångshus. Dessutom uppförs en stor mängd småhus i form av villor, radhus, parhus, kedjehus och atriumhus. Vill du läsa mer om dessa kan du gå in på vår sida om villor och småhusbebyggelse i vår Bebyggelseguide, eller klicka här. Ofta samlas de olika typerna i separata grupper kring ett centrum med affärer och service med avtagande exploateringsgrad från centrum och utåt.
Upprepningens estetik
Fasadarkitekturen präglas ofta av upprepning och enkelhet med regelbunden fönstersättning och ibland, beroende av material och konstruktion, tydlig fogbild med synliga skarvar mellan byggnadselementen. Mönster och material återkommer från fasad till fasad och upprepningen drivs av såväl de industriella metoderna som av estetisk medvetenhet.
Släta väggytor i puts med en inblandning av glimmer kan kontrasteras mot ytor med avvikande mönster och material, som tegel, plåt eller betong och betongelement i olika utförande: rå, krattad, platsgjuten i träform, formgjuten i matriser med mönster, med frilagd ballast (det vill säga betongens bulkmaterial som binds ihop av cementpastan) som sjösten i olika gula och bruna nyanser eller vit kalksten i olika storlek. Tegel var vanligt, nu mer som fasadmaterial än stommaterial, och en ny typ av fasadtegel, kalksandstegel, det vill säga mexitegel, utvecklades. Färgskalan är under 1960-talet nedtonad för att under 1970-talet bli bitvis färgglad med starka färger på delar av fasaden, som balkongerna.
Balkongerna kan vara indragna eller utanpåliggande med fronter i betongelement, eternit, aluminium eller plåt. Balkongerna användes ofta på ett estetiskt medvetet sett för att skapa mönster på fasaden.
Entréer lyfts fram genom portar och paneler i trä, ofta ek, och trapphus får ofta väggar i tegel, glaserat tegel, eller klinker eller marmor medan golv och trappor gjuts i terrazzo. Terrazzo är en antik teknik där betongen blankslipas och ballasten blir synlig och står i kontrast till cementpastan.
Lamellhus i tre våningar
Lamellhuset i tre våningar utan hiss är periodens allra vanligaste hustyp och placeras antingen i vinkel mot varandra kring en gård eller parallellt med varandra. Lamellhus i både två och fyra våningar förekom dock. Varje länga har ofta två till fyra entréer med trapphus som betjänar två till fyra lägenheter per trapplan. I början av 1960-talet var sadeltak och putsfasader vanliga medan 1970-talets lamellhus ofta har flacka motfallstak och fasader av betongelement.
Husen är ofta 12 meter djupa. Det ytsnåla trapphuset med svängd trappa ger möjlighet till bostadsrum mot båda fasaderna. Alla rum nås från en centralt belägen hall. En extra toalett krävs i bostäder på 4 rum och kök och större, men finns ofta också i 3 rum och kök. Det är vanligt med tvåspännare (flerbostadshus med två lägenheter per trapplan, dvs en lägenhet på ömse sidor trapploppet på varje våningsplan) med lägenheter på 2–4 rum och kök, ofta spegelvända med parvis grupperade balkonger. De låga lamellhusen som har två till fyra våningar utan hiss är djupare än tidigare. I den mörka zonen placeras trapphus samt hall och badrum. Köken har rymlig matplats och balkong finns till varje lägenhet. Kök, badrum och vardagsrum utgör ett block som återkommer i alla lägenheter oavsett antal rum och till detta kopplas, ett till tre sovrum. Badrum och wc finns i huset kärna.
Skivhus i nio våningar
Skivhuset introducerades i slutet av 1950-talet. De är ofta åtta till nio våningar och behöver bara en hiss per trapphus. Vid högre höjder krävdes två hissar och särskild isolering av brandskyddsskäl. Skivhusen är egentligen höga fritt liggande lamellhus med minst två trapphus per byggnad. Skivhusen inom ett område orienteras ofta i samma väderstreck och med stora avstånd mellan husen för att släppa ned solljuset till nedersta våningen. Ibland fick de en böjd form, ibland ställdes de på pelare eller på en soutterängvåning. Utformningen kunde variera med höjden bestod. Under 1970-talet då kritiken mot höga hus växte sänktes antalet våningar och husen placerades närmare varandra och ibland i vinkel.
Arkitekturen är enkel och repetitiv med balkonger i gynnsamt väderstreck. Fasaderna är i puts, tegel alternativt betongelement. Balkongerna är utanpåliggande med sidostycken i betong och fronter i plåt och smide. Det mindre badrumsfönstret är tydligt urskiljbart bland övriga fönster. Taken är flacka sadeltak eller motfallstak klädda med tegel, betongpannor eller papp. Hisshuset med maskineriet syns tydligt på det flacka taket. Första bostadsplanet är nära marknivå och har indragna entréer.
I skivhusen blandas lägenheter på 2, 3 och 4 rum och kök. Lägenheten i gavelläge har ofta fönster åt tre håll. Trapphusen har en stor möbelhiss och mindre, smala trapplopp.
1970-talets variationsrikedom
Byggandet efter rationella planer från 1960-talet fortsätter under 1970-talet. Samtidigt ökar intresset för en mer varierad arkitektur, sannolikt som ett svar på den omfattande kritiken mot miljonprogrammets storskaliga och vad man uppfattade det, enformiga bostadsområden. Rekordårens högkonjunktur avlöses av oljekris arbetslöshet och lågkonjunktur vid 1970-talets mitt.
Från idealet med raka huslängor i enhetlig höjd och likadana lägenheter ovanpå varandra är det nu en större variation som eftersträvas, såväl i husens arkitektur som planering och placering. Statliga lån styr fortfarande rummens minimistorlekar och fortfarande påverkar byggindustrins produktionsmetoder utformningen även om större variation eftersträvas i byggnadsvolymer och fasadernas utformning.
Decenniet speglar både miljonprogramsarkitektur och bebyggelse med medvetet vald variation i volymer, kulör och fasadutformning. Fasader i puts, tegel, kalksandsten eller betong. Varierad taksiluett, tak med plåt, betongpannor eller papp. Mönster och materialkontraster bildar dekorativa inslag på fasaderna.
Loftgångshus
Ett loftgångshus är en typ av lamellhus med olika våningsantal där varje lägenhet har entrén mot en utanpåliggande öppen korridor. Lägenheterna är dubbelsidiga med fönster mot loftgång och motsatt sida. Köken placeras mot loftgången medan sovrummen på motsatta sida för att undvika insyn. Liksom lamell- och skivhus placeras de parallellt med varandra eller kring gårdar.
Loftgångshuset tillkommer som ett svar på ekonomisk rationalisering eftersom varje loftgång kan betjäna fler lägenheter än ett traditionellt trapphus. Loftgångarna anses också kunna öka gemenskapen i bostadshuset och den långa balkongen är också tänkt att användas för umgänge.
Den nygamla kvartersstaden
Under 1970-talets början avtar planeringen av nya bostadsenklaver utanför den egentliga staden. Blickarna riktas mot attraktiva områden inne i staden som är möjliga att exploatera samtidigt som man kan dra nytta av redan gjorda infrastrukturinvesteringar. Stenstadens kvarter får också tjäna som inspirationskälla. Historisk kontinuitet förespråkades och den gamla kvartersstadens trädplanterade gaturum med en tydlig offentlig karaktär lyftes fram. Modernismens funktionsseparerade stadsdelar med centrum, bostadsområde och arbetsplatsområde separerade av bilvägar och grönområden kritiserades hårt och begreppet stadsmässighet lanserades som nytt ideal.
Planeringen präglas åter av relativt slutna kvarter, nu av storgårdskaraktär med kringbyggda gårdar – ofta uppförda av en byggherre. År 1977 införs successivt krav på hiss i nybyggda hus över två våningars höjd. Ofta kombineras hus i två våningar utan hiss med hissbetjänade hus i fyra till fem våningar.
1980-talets fasader
1970-talets nyvunna intresse för variation övergår till formglädje och 1980-talets arkitektur karaktäriseras av historiskt präglade dekorationer, klassisk symmetri, burspråk, markerade hörnpartier och ibland livligt taklandskap med takfönster. Husen kan ha markerad bottenvåning och indragen översta våning. Fasaderna är putsade i ljusa pastelltoner av betongelement eller tegelklädda. Taken är täckta med plåt eller betongpannor.
1970-talets energikris bidrar till nya krav på värmeisolering och energihushållning 1978. Fönsterytorna minskar och treglasfönster blir vanligt medan rumshöjden minskar.
80-talets kvartershus
Ett kvarter i 6-8 våningars höjd med tidstypiska trespännare, två genomgående lägenheter på 4 rok samt en enkelsidig och utskjutande lägenhet på 2 rok mot gården. De större bostäderna har kök och vardagsrum mitt för varandra med skjutdörr emellan. Den lilla bostaden har vardagsrum och balkong i fonden, samt sovrum och kök på ömse sidor. Badrummen finns i husets mitt. Från de mindre sovrummen nås en extra toalett utan att behöva passera vardagsrummet.
Balkonger placeras huvudsakligen mot gårdssidan. Nära samband eller öppningar mellan kök och vardagsrum är vanligt. Badrummen placeras mestadels i husets kärna.
Lägenheternas planlösning och utrustning
God Bostad ges ut i ny utgåva 1960 och 1964 och lånevillkoren är desamma som under 1950-talet. Placeringen av stammarna i husen gör att lägenheternas kök och bad ligger spegelvända mot varandra. Alla rum nås från hallen. Tre rum och kök blir den vanligaste lägenhetsstorleken. Konserver och djupfryst förändrar köksinredningen såtillvida att frysskåp och frysboxar blir vanliga medan kallskafferriet ersätts med ett torrskafferi. Utformningen av köken påminner starkt om 1950-talet men med något ändrad färgsskala och 1960 lanseras perstorpsplattan med mönstret Virrvarr.
Bostadsräkningen 1965 visar att en tredjedel av Sveriges bostäder trots moderniseringar och nybyggnation fortfarande saknar badrum. God Bostad 1964 anger att bostäder större än 3 rok ska ha ett badrum på minst tre kvadratmeter samt ett separat WC, någon av dem skulle dessutom vara tillgängliga från hallen. Det ges också utrymme för tvättmaskin och bidén ingår i standardutrustningen.