Arbetarklassen var först med att flytta ut från städerna. För människor med låga inkomster medförde de nya bostäderna större bostadsutrymme och ökad hygienisk standard.
Villaområden för arbetare lades intill redan existerande kommunikationer och ofta, om möjligt, med hänsyn till arbetstillfällen. Sundbyberg, som är Sveriges första förort med villabebyggelse, anlades för arbetare år 1878.
Egnahemsrörelsen
Bostadsförhållandena kring sekelskiftet 1900 var mycket bristfälliga i Stockholm och på många andra platser i Sverige. I samband med utflyttningen från Stockholm startade den så kallade egnahemsrörelsen. Ägandet av ett eget hem förenade flera ideal, som sparsamhet, nykterhet och en möjlighet till god uppfostran av barnen. Egnahemsrörelsen erbjöd också ett alternativ till den pågående emigrationen till USA.
Från omkring år 1905 kunde arbetare få egnahemslån beviljade av riksdagen och egnahemssamhällen växte fram. Vem som helst, tjänsteman som arbetare, skulle ha möjlighet att skaffa sig ett hem på fri och egen grund och till ett överkomligt pris. Egnahemsbyggen krävde dock ofta hög kontantinsats. 1927 startade Stockholms stad en Småstugebyrå. De som tidigare inte haft råd skulle nu kunna bygga sitt eget hem, genom eget arbete.
Egnahemmet utgjordes av en mindre friliggande bostadslägenhet, med eller utan jord, som fick bebos endast av ägaren och dennes familj. Vanligen innehöll en bostad två eller tre rum och kök. Ekonomiska företag ägde marken. De utförde tomtstyckning, vägdragning och rörläggning av vatten och avlopp. Antingen uppförde företagen villor på spekulation, eller så tilläts tomtköparen själv uppföra sin villa efter egna intentioner.
Det var vanligt att husbyggaren använde typhusritningar som gavs ut av byggföretag, främst under 1930-talet. Byggnadsordningar låg till grund för ett områdes planerande, och krav fanns på att en byggnadsnämnd skulle inrättas. Syftet var att skydda villastadens karaktär vad gällde sådant som sundhet – endast en familj i varje hus och ett hus per tomt. Hushöjden fastställdes, liksom hur långt från tomtgränsen det var tillåtet att bygga.
Duvbo i täten
I trångboddhetens Stockholm bildade 1889 några arbetare föreningen Egna Hem. Med hjälp av en kyrkligt och socialt intresserad man ur borgarklassen, Carl Alm och Sundbybergs grundare, AP Löfström, kunde de tillsammans med ekonomiskt bidrag från industriföretag ombilda föreningen till ett aktiebolag, AB Hem på landet, 1899. Efterfrågan var stor och 1923 var Duvbo färdigbyggt. Ambitionen att uppföra en originell villa var lika stor i Duvbo som i Djursholm och Saltsjöbaden. Villorna i Duvbo är därför i stor omfattning individuellt utformade och kan vara svåra att sortera in i något fack, men där finns i stort sett alla hustyper representerade. Andra exempel från Stockholms län är Solhem, grundat 1905, nära industriområden i Sundbyberg och Solna. Hagalund växte upp längs Uppsalabanan.
Kungsholmens villastad byggdes vid Ulvsunda industriområde. Enskede villastad planerades samtidigt med Stockholms stora slakthus. Kring Stockholm växte allt fler egnahemsområden fram. Ett annat exempel är Norrviken i Sollentuna kommun. Aktiebolaget Norrvikens villastad konstituerades 1906. Kista och Viby egendomar köptes och styckades till villatomter och mindre gårdar. Smågårdarna ansågs vara lämpliga för ”trädgårdsmästare, pensionärer och andra, som vilja lefva i landtlig ro,…”. I övrigt byggdes främst medelstora egnahemsvillor med fem till sex rum och kök. Allt nödvändigt byggnadsmaterial tillhandahölls på platsen för en billig penning. Nästan varje villa ”förfogar öfver den vidsträcktaste vy öfver ett idylliskt landskap med skog och äng, höjder och vatten i rik växling”, sägs det i Stockholms Förstäder och Villasamhällen, utgiven 1911.
Villor för välbärgade
De markägare som planerade och exploaterade en ny villastad anlade också privata järnvägsbanor, en förutsättning för dessa samhällens tillväxt. Villasamhällen för den välbärgade befolkningen placerades ofta i natursköna områden och tomterna gjordes stora. Borgarklassens utflyttning började senare än arbetarnas och berodde inte så mycket på den rådande bostadsbristen, utan mer på ett ökat intresse för naturen, frisk luft och god hygien.
Ett annat skäl var de nya boendeidealen. Ekonomiska skäl som lägre kommunalskatt, och sociala skäl, som att avskärma sig från de som hade det sämre ställt, kan också ha haft betydelse. Villasamhällen med individualistiskt utformade villor för förmögna växte upp intill de flesta växande städerna i Sverige under 1900-talets två första årtionden. De byggnadsbestämmelser som gällde kunde inte styra villornas utformning i någon större utsträckning.
Djursholm, borgerlig villastad
Djursholm anlades omkring 1889-90 som den första borgerliga villastaden utanför Stockholm. Förebilderna för villorna i Djursholm, och senare även i Stocksund, hämtades från många av sommarvillorna i Stockholms omgivningar. Karakteristiskt för de första villorna var den amerikanska panelarkitektur, ”stick style” som introducerades i Djursholm av arkitekten Ernst Lundroth. Utformningen av dessa villor styrdes bland annat av kravet på representation och en strävan efter ett individuellt utformat boende.
I Djursholm uppvisar villorna en arkitekturhistorisk provkarta från omkring 1890 och fram till idag. Här finns i stort sett alla arkitekturstilar representerade, från snickarglädje till modern arkitektur.
Andra exempel från länet är Saltsjöbaden etablerat 1891, Stocksund 1904, Storängen och Lidingö villastad 1906.
Den arkitektritade villan
Den enskilda, arkitektritade villan genomgick en viktig utvecklingsfas mellan 1890 och 1905. Villan prövades då som bostad för åretruntboende. Perioden kännetecknades av en rad olika stil- och planmässiga förändringar, från komplexa till enklare former. Villan ansågs vid denna tidsperiod vara en viktig arkitekturuppgift. En del arkitekter ritade villor till sig själva och sina vänner. Uppgiften var många gånger kombinerad med att rita fast inredning och möbler till huset. Dessa individuellt utformade villor blev i viss mån mönsterbildande, särskilt de villor som publicerades i en tidskrift, vilket ofta förekom.
Den oregelbundna villan
Villor av engelsk-amerikansk typ, med oregelbunden planlösning och klädda med träpanel, började byggas omkring 1850. På 1890-talet var den oregelbundna villan mycket vanlig. Den fanns i form av enkla hus och som avancerade, arkitektritade, villor. Villornas fasader hade omväxlande stående och liggande panel. Ibland användes fjällpanel i byggnadens övre parti. Utformningen styrdes av beställarens krav på representation och individualistiskt uttryck. Invändigt tillämpades den engelska fria planen med hallen i centrum. Sällskapsrummen placerades kring hallen, som ibland gick genom två våningar. Villorna pryddes med snickerifabriksgjorda detaljer av trä, snickarglädje, som tillsammans med utkragningar, prång och vinklar bildade spel mellan ljus och skugga. Meningen var att huskroppen inte skulle ha någon baksida. I Djursholm och Saltsjöbaden finns ett flertal villor av denna typ bevarade. Till stilen hörde också en veranda och ofta ett torn.
Den regelbundna villan
Under tidsperioden 1900-1925 övergick villans fria planform, upplösta volym och brutna taksiluett till en mer fast sluten plan, mer regelbundna fasader och hela takfall. Villan förändrades, från att ha varit individuellt utformad för sin byggherre, till att mer och mer vara en typ, som lätt kunde varieras och upprepas. Villa Tamm från 1903 i Saltsjöbaden var den första i en serie villor med regelbunden plan och fasad, ritad av Carl Westman. Ett annat exempel är Ebbagården i Sollentuna, ritad av Ragnar Östberg 1903.
Jugend och nationalromantik 1900-1920
Vid sekelskiftet 1900 slog en ny stil igenom i Europa. I tyskspråkiga länder kom stilen att kallas Jugend, som betyder ungdom. I Sverige användes samma beteckning. Önskan var att skapa en helt ny stil som bröt med tidigare, historiserande byggnadsideal. Inspirationen hämtades bland annat från naturens böljande former.
Mest utmärkande i villa-arkitekturen är de stora takfallen och de svängda linjerna som visar sig i gavlar och i fönster- och dörromfattningar. Fönstren är höga och den övre delen av rutan småspröjsad. Inte så många renodlade jugendvillor byggdes i Sverige, men de enskilda stildragen användes flitigt i början av seklet. Influenserna kom i huvudsak från Tyskland, bland annat den variant som kallas för jugendbarock. Villorna hade ofta brutet tak och putsade fasader, som målades i varma nyanser. Slät- och spritputs förekom ibland i kombination. Träfasader kunde bestå av stående eller liggande spontad panel som målades i ljusa linoljefärger. Taken täcktes med rött tegel eller falsad plåt. Det var främst i villornas inredning som jugend fullt ut slog igenom.
Nationalromantik, 1910-tal
Kring sekelskiftet 1900 utvecklades ett intresse för allmogearkitektur. Den så kallade nationalromantiken blev under 1910-talet en av de ledande villastilarna. Det berodde delvis på en längtan till naturen som hörde samman med utflyttningen från storstaden, men det var också ett resultat av en medveten strävan att frångå de tidigare så populära Schweizer– och snickarglädjevillorna, se även under rubriken Sommarvillor och fritidshus.
Det lyckades inte helt att frigöra sig från tidigare formspråk. Många villor från denna tid visar en blandning av olika stilar. Till det mest karaktäristiska för dessa villor hör dock falu rödfärg tillsammans med vita knutar. Det nationalromantiska inflytandet visade sig också i användningen av timmer och träpanel. Träfasaderna kunde också vara tjärstrukna med tätspröjsade fönster och utkragande övervåningar.
Framstående arkitekter 1900-1920
Carl Westman blev en av de mest anlitade arkitekterna vid sekelskiftets början. I Pressens villa, ritad och uppförd i Saltsjöbaden 1901, förverkligade han sina ideal: en rödmålad villa med vita knutar. Huset är nu rivet. Efter en studieresa i England hade Westman inspirerats av engelsmännens traditionalism, där äldre byggnadstradition var en inspirationskälla för nyskapande. Westman använde de engelska förebilderna och anpassade dem till en svensk lösning. Arkitekten ritade en rad villor under perioden 1900-1909. Dessa villor blev mönsterbildande även för enklare bebyggelse. Med Villa Tamm i Saltsjöbaden från 1903 inledde Westman en serie villor med regelbundna plan- och fasadlösningar.
Andra välanlitade arkitekter var Ragnar Östberg och Lars Israel Wahlman. Genom egnahemsrörelsen kunde deras ideal förverkligas även av de som hade begränsade ekonomiska resurser. Det gavs ut en rad mönsterböcker under 1900-talets första decennium. En populär propagandaskrift som trycktes i flera upplagor var Ragnar Östbergs Ett hem, som utkom 1905. Tillsammans med ritningar på enklare hus och möbler framhöll arkitekten hur viktigt det var att skaffa sig ett eget hem i form av ett eget hus. Publikationen vände sig till mindre bemedlade och var början till kampen mot ”finrummet”. Huvudsaken var att varje familj byggde för sina egna behov och inte för sina gästers. Rummens läge i bostaden skulle rätta sig efter solen med sovrum i öster, vardagsrum i söder och väster, samt kök och tambur i norr.
Sökandet efter en specifik svensk form kunde ta sig många olika uttryck. Arkitekten Jacob J:son Gates starka intresse för timmerbyggnadskonst resulterade i en timmerstuga med utkragad övervåning. Hustypen fick lång livslängd och byggdes i flera varianter, bland annat på Lidingö.
Konstruktion och material under 1890–1910-tal
Grund
I början av 1900-talet anlades många villor i starkt kuperad terräng. Till dessa villor hör en hög grund av natursten. Vid sekelskiftet 1900 blev det också vanligare att husets matkällare placerades under huset. I Sverige introducerades den höga naturstensgrunden av Carl Westman i Pressens villa och Villa Thulin i Saltsjöbaden. Murad stengrund innebar att grundmuren uppbyggdes av större och mindre huggna stenblock. Grunden var likadant uppbyggd i hela sin sträckning och fogarna var gjorda med kalkbruk. Murad stengrund var vanligast förekommande på större trähus. Den murade grunden kunde vara putsad med bruk, vanligen kalkbruk. Från och med sekelskiftet 1900 introducerades också betongen som material i grunder.
Stomme
De äldre panelklädda trähusen hade normalt haft en stomme av timmer, men eftersom timmer var dyrt började konstruktion av stående plank utnyttjas. Utvecklingen var en följd av sågverksindustrins framväxt under det sena 1800-talet. Vanligast i början av 1900-talet var plankväggar utan isolering, speciellt i villor. Tegel användes i mer exklusiva villor.
Material och färg utvändigt
Trä var det billigaste och också det vanligaste materialet för hus i Sverige i början av 1900-talet. Träpanel förespråkades i mönsterböckerna. De flesta påkostade villorna var klädda med panel och var till en början tjärstrukna. Från 1900-talets första decennium var rödfärgen dock den vanligaste färgen på trävillor överlag. Gul linoljefärg på ytterväggarna betraktades som herrskapsbetonad och var framför allt vanlig på trävillor i så kallad herrgårdsstil. Ljusa pastellfärger användes allmänt i slutet av 1910-talet och de var vanliga under hela 1920-talet.
Ragnar Östberg framhöll färgens betydelse och skrev:
”Vi har inga visare rådgivare att följa i denna ömtåliga fråga än våra gamla träbyggnader och timmerhus. Färgen som rekommenderas är således grånad av ålder eller målad i falurödfärg.”
Ragnar Östberg
Plankstommar kunde även putsas, reveteras. De behövde då utrustas med ett skikt av spräckpanel, diagonalribbor, vassmatta eller reveteringstegel för att putsen skulle få fäste. En blandning av olika material förekom också, som reveterad bottenvåning i kombination med övervåning av timmer eller plank. Revetering var ovanligt på den enklare småhusbebyggelsen i Mellansverige.
Vid sidan av långa fönsterband förekom tvåluftsfönster med tämligen tät spröjs. I början av 1900-talet hade de flesta villor ett eller flera burspråk. Detta gällde såväl arkitektritade villor som de allra enklaste och minsta byggmästarbyggda villorna. Taket täcktes i allmänhet av plåt, eller i mer påkostade villor av skiffer. Tegelpannor lämpade sig bäst på hus med enkla takformer utan komplicerade takfall och vinklar.
Material och färg invändigt
Vid sekelskiftet 1900 och fram till omkring 1920-talet blev linoljemålad pärlspontpanel populär. Panelen användes såväl på snickerier som på tak och väggar.
Taken var pappspända eller vävspända. Det senare alternativet ansågs vara tåligare. Höga bröstpaneler blev också brukligt runt sekelskiftet. Färgtyperna som användes för invändigt byggnadsmåleri var i huvudsak limfärg, kalkfärg och linoljefärg. Snickerier inomhus målades i början av 1900-talet i ljusa, gärna beigetonade, kulörer men inte i rent vitt. Pärlspontpanelen kunde också målas i ljust grönt eller gult. Pigmenten som användes var jordpigment som ockror och umbror. Ekimiterande målning var vanligt från sent 1800-tal till runt 1900, då modet avlöstes av björkådringsmålning. Brädgolv – eller i de finare rummen mönsterlagt massivt parkettgolv – var vanligt. En nymodighet var linoleummattan som kom på 1880-talet och snart blev populär i köken. Till en början lades den ofta löst vid arbetsbänkarna eller under bordet.
Villans kök och bad 1890–1910
Köket
Med industrialismen introducerades också nya hushållsredskap. Människor i allmänhet började få mer pengar att röra sig med och hade möjlighet att köpa nya köksredskap. Detta ledde till ett ökat behov av förvaringsutrymmen. Till den fasta köksinredningen i början på 1900-talet hörde vedlår, golvskåp samt skänk eller skänkskåp. Kökssnickerierna var hantverksmässigt utförda, byggda på platsen och således också anpassade efter kökets form. Skåpen hade dörrar med spegelfyllningar och vanligen träknoppar eller porslinsknoppar som handtag. Väggarna hade öppna hyllor, prydda med band, antingen virkade eller i papp.
Arbetsbänken var låg och klädd med zinkplåt. I mer påkostade hem fanns istället en marmorskiva. Bänken var försedd med en diskho i zinkplåt eller av porslin. En kran fanns för kallt vatten. Pärlspåntpanelen användes flitigt till väggar, tak och inbyggda skåp. Karaktäristiskt för tiden var rumshöga platsbyggda skänkskåp, öppna hyllor och en serveringsgång. Brädgolven var vanligen täckta med en mönstrad linoleummatta.
Köket placerades ofta i husets norra del med ett skafferi i ett hörn i ytterväggen. På så sätt togs kylan tillvara. Serveringsrum var en självklarhet i lite större villor. Serveringsrummet var ungefär hälften så stort som köket och fungerade som en sluss för slammer och matos. Järnspisarna var vanligtvis kaklade runt om med stora, släta, plattor. Vedspisen fick så småningom konkurrens av gasugn och gasspis. Övergången från järnspis till gas- och därefter elspisar började omkring 1920-talet. I Djursholm, som hade eget elverk, påbörjades försök med elspisar redan vid mitten av 1910-talet.
Badrummet
Villastäderna i Stockholms län var tidiga med att installera badrum. Redan på 1890-talet var det självklart med badrum i Djursholm och Saltsjöbaden. I villastäder för arbetare var badrum däremot ovanliga. I typritningar för egnahemsbyggnader, utgivna av Statens Byggnadsbyrå 1922 och 1923, kan standardhöjningen ses. I den första serien fanns klosettrum. I 1923 års typritningar var detta rum benämnt som WC. Dessutom hade de större hustyperna utrustats med badrum. Badkar från början av 1900-talet stod på fötter formade som lejontassar eller fågelklor. Från 1910- och 1920-talen blev utsmyckningen enklare. Tvättställen var i regel djupa med uppdragen bakkant och hade vanligen separata varm- och kallvattenkranar. Kranar från den här tiden var enkelt konstruerade och utförda av gedigna material. Kommoder och andra typer av tvättmöbler hade vid sekelskiftet ofta skivor av marmor.