På de mindre gårdarna fanns endast enstaka grisar, då dessa skulle födas med avfall från hushållet. Svinen fick därför oftast ett bås som inreddes i en befintlig byggnad, t ex i ladugården. Ibland kunde svinhuset, hönshuset, avträdet och bodar förenas under samma tak.
Det är endast vid de större gårdarna som antalet grisar krävt särskilda byggnader. Större svinhus är därför vanligen moderna företeelser som hör samman med den storskaliga köttproduktionen.
När särskilda svinhus förekom uppfördes de nästan alltid, p g a av den påträngande lukten, på lämpligt avstånd från bostadshuset och placerades även med hänsyn till den dominerande vindriktningen. Inte så sällan stod svinhuset bakom ladugården.
Svinen är känsligare för kyla än kor och hästar. För att hålla värmen i svinstian skapades små utrymmen med en så liten volym som möjligt.
Svinhuset var vanligen uppfört som en låg, rektangulär byggnad med boxar uppställda längst en mittgång. Den lägsta byggnaden på gården var i regel svinhuset. I motsats till ladugårdar och stallar, vars storlek och höjd ständig ökade mellan 1750 och 1950, ändrades inte svinhusets proportioner.
Fram till 1900-talet fanns det i svinhusen ibland en eldstad för beredning av födan. Eldstaden var ibland den enda ventilationen, och den varma fuktiga miljön bidrog till den snabba nedbrytningen av träbyggnaderna. Det är därför inte ovanligt med svinhus uppförda som murade konstruktioner, även i områden där träbebyggelse dominerar. Äldre bevarade svinhus av trä är ovanliga.
De stora anläggningarna utvecklades under 1960-talet. Breda låga byggnader med ventilationsskorstenar, inredda för lösdrift eller med boxindelning. Vanligen uppfördes de med bärande murade väggar, kompletterade med stolpkonstruktion invändigt.