Får är tåliga varför fårhuset ofta var en enkel oisolerad byggnad som bara gav skydd mot väder och vind. Fåren kunde också hänvisas till ett utrymme i ladugården eller dela fähus med grisarna. Ännu på 1800-talets gårdar återfanns fåren vanligen i ladugården.
När separata fårhus byggdes på gärden utformades de till mindre, enkla ladugårdar. På 1900-talet infördes fårhus i form av enkla, öppna oisolerade lador, vanligen täckta med pulpettak.
Får och getter hörde till skogs- och mellanbygderna samt skärgården och de vallades på utmarks- och skogsbete. I skärgården var det vanligt att djuren släpptes på sommarbete på öarna och här och där förekom enkla små fårhus som skydd.
Fårhusen ute i markerna hade beroende på lokaliseringen olika lokala benämningar som till exempel ”hytta”, “söhus” eller “smalhus” Från 1700- och 1800-talen omtalades mobila fårkojor eller kvior som flyttades runt när fåren betade på trädesåkrarna.