Till innehållet

Miljö och tomt

Sportstugetomterna var oftast små eftersom en av grundtankarna var att det inte skulle kosta för mycket att förvärva en sportstuga. Vanliga tomtstorlekar låg mellan 500 och 800 m2. 

På 1930- och 1940-talet var utsikten den viktigaste faktorn vid placeringen av stugan. Många sportstugor och sportstugeområden förlades till kuperade tomter på höjder. En av sportstugerörelsens idéer var att byggnaden skulle smälta in i naturen och underordna sig den. Av nedanstående citat framgår att sportstugeägarna själva inte alltid underordnade sig naturen.

Uthus på Tranholmen i Värtan   Foto: Mattias Ek

”I allmänhet söker sportstugebyggaren förvärva sin tomt i en vacker skogsbacke, där han full av iver fortast möjligt griper sig an med att ordna allt till det bästa för sig. Den eftertänksamme betraktaren finner emellertid alltför ofta, att härvid göras många misstag och att resultatet mer sällan motsvarar förväntningarna. Oftast beror detta på att stugan inte lägges på den lämpligaste platsen på tomten, att befintliga träd borthugges i onödig utsträckning, mossiga stenar undanrullas eller bortsprängas och att runt stugan anordnas sandplaner och bygges cementterrasser. Resultatet skulle säkerligen bliva helt annorlunda, om stugbyggaren i första hand gjorde sig väl förtrogen med sin tomt och lärde sig förstå vad naturen här danat. Sannolikt skulle han i så fall icke lättvindigt sparka bort mossa och lav från berghällen, utan i stället betänka att det tar årtionden, innan berghällen hinner få en vacker beklädnad igen.

Orsaken till att stadsbon köper en sportstugetomt torde väl vara en önskan att få leva ett stärkande primitivt liv ute i orörd natur. Det är därför beklämmande att se, huru litet naturen många gånger aktas, under det att stugan exponeras i påträngande form och färger och alla mänskliga arbeten i övrigt avteckna sig såsom nästan oläkliga sår. För varje stugbyggare borde det i stället vara en bjudande plikt att förlägga och ordna stugan med blygsam undergivenhet och respekt för naturvärdena och att icke anlägga störande vägar eller andra sådana anordningar i onödan. Sannolikt behövs inga egentliga vägar på tomten utan endast stigar, och blåbärsriset eller lingonriset är en utmärkt markbeklädnad, som gärna kan få gå fram till stugans sockel.” 

Ur: Samuel Fränne,  Sportstugeboken, 1934, Stockholm. 

Ett litet bevarat dass i Trolldalen på Lidingö  Foto: Mattias Ek

close-icon