Förbättrade ekonomiska och sociala villkor ledde till att sommarboendet blev möjligt för en större allmänhet under 1900-talets första decennier. Från 1920-talets slut, men framförallt under 1930-talets senare del, blev sportstugan den vanligaste fritidsbostaden.
En av grundtankarna med sportstugan var att den skulle vara enkel och ganska primitiv. Modernismens ideal stod i motsatsförhållande till det sena 1800-talets pråliga sommarnöjen och man tog avstånd från tidigare generationers sommarliv med groggdrickande och krocketspel. En naturlig och hälsosam livsstil med friluftsliv var de nya idealen.
Sportstugans popularitet berodde till stor del på att den var billig att uppföra i jämförelse med det sena 1800-talets sommarnöjen. Fler grupper än tidigare hade råd att köpa ett eget hus. Sportstugorna utnyttjades av stadsbefolkningen, och skulle fungera som en tillflyktsort året runt. Den största delen av Sveriges befolkning levde fortfarande på landsbygden och hade därför inget behov av en sportstuga. Från början var det främst medelklassen som hade möjlighet att skaffa sportstuga, arbetarklassen var hänvisad till koloniträdgårdarna. Från senare delen av 1930-talet blev det vanligt att även den lägre medelklassen och arbetarklassen förvärvade sportstugor.
En ny ”naturlig och hälsosam” livsstil introducerades i Sverige runt 1890. Friluftsliv och motion blev av medicinskt intresse och kom att påverka livsstilen. Det ökade naturintresset, men också intresset för hembygden, speglas i tillkomsten av en mängd föreningar för naturskydd och hembygdsvård. Svenska Turistföreningens grundades år 1885. Föreningen verkade för en ökad turism, friluftsliv och hembygdskänsla. Friluftslivet utvecklades efter hand och kom mer och mer i ropet under 1920- och 1930-talet.
Förbundet för Fysisk Fostran, grundat 1914, lanserade de första stugorna för enkelt friluftsliv. Stugorna kallades först söndagsstuga, därefter friluftsstuga och från 1920 var sportstuga det etablerade begreppet. Alla tre benämningar avsåg en stuga som skulle kunna nyttjas året runt, och sport- och friluftsliv i skog och på sjö var utgångspunkten. Från början var stugorna inte ämnade för övernattning vilket framgår av benämningen, söndagsstuga. Skillnaden mellan en sommarstuga och en sportstuga skulle vara sportstugans värmeisolering och enklare och mer spartanska inredning. I praktiken var begreppet sportstuga ett modeord som kom att användas för alla stugtyper utan noggrannare urskiljning. Så småningom ersattes benämningen sportstuga av fritidsstuga eller fritidsbostad.
Önskan att ha dubbel bosättning har även ett nära samband med arbetstider och semestrar. Lagstadgad rätt till semester tillkom inte förrän år 1938, varefter fler hade möjlighet att ta sig ut i naturen.
Utformning
Exteriör och stomme
De flesta stugor som uppfördes under pionjäråren på 1910-talet var mycket små. Stugorna var inspirerade av mellansvenska torpstugor eller dalastugor. Från slutet av 1920-talet började de modernt inriktade arkitekterna engagera sig i sportstugornas utformning. Det rådde delade meningar om hur stugorna skulle utformas. Sportstugeägarna själva föredrog allmogestilen medan många arkitekter propagerade för en enklare och mer funktionalistisk stil. Under 1930-talet benämndes allmogestilen av kritikerna för torparromantik.
Vid 1920-talets slut var sportstugorna ofta monteringsfärdiga och fanns att tillgå både i allmogestil och i funktionalistisk stil. Spekulanter kunde studera de olika modellerna på sportstugeutställningar som hölls i de flesta svenska städer på 1930-talet.
Husens stommar var ofta uppförda av plank eller reglar. Fasaderna var klädda med panel på förvandring, stockpanel eller locklistpanel.
En vanlig färgsättning av de torparromantiska sportstugorna var mörkt bruna fasader och gröna snickerier. Faluröda fasader med vita snickerier var också vanligt. Ljusa fasadkulörer förekom ofta på de funktionalistiska stugorna.
Vid sidan av sportstugeområdenas prefabricerade sportstugor var det även vanligt med mycket enkla stugor som uppfördes av fastighetsägaren själv. I många fall användes begagnade billådor som stomme.
På 1960-talet var fritidshusen ofta tillverkade efter ett modulsystem. Färdigisolerade väggelement sattes samman till olika stugtyper. De fritidshus som uppförs idag är oftast avsedda för åretruntbruk.
Interiör
En genomsnittlig stuga var runt 40 kvadratmeter. Det inre bestod vanligen av ett enda stort rum, storstugan, försedd med öppen spis, en sovalkov med våningssäng och ett litet kök. Inredningen i de torparromantiska stugorna var ofta hållen i allmogestil.
Fritidshusområden
Sportstugeområden blev vanliga i utkanterna av de svenska städerna på 1920-talet. En styrande faktor vid planeringen var närheten till allmänna kommunikationer. Ett stort antal sportstugeområden i Stockholmstrakten låg i nära anslutning till järnvägslinjer. I marknadsföringen angavs nästan alltid färdsätt till de olika områdena.
Sportstugorna skulle helst anläggas i kolonier efter en enkel plan. De första områdena lanserades av Förbundet för Fysisk Fostran. Förbundet tillhandahöll ritningar och gav råd om tomter som såldes eller utarrenderades. Till förbundet var de två arkitekterna Evert Milles och Gustaf Odel knutna. I Stockholmstrakten bildades flera fastighetsbolag med utgångspunkt från ett markområde som skulle exploateras. Sportstugeområdena placerades ofta med närhet till vatten, även insjöarnas stränder exploaterades. Tidigare oexploaterade områden i ytterskärgården som kunde nås med motorbåt bebyggdes. Det var inte ovanligt att områdena skar av allmänhetens tillgång till stränderna.
De första områdena för friluftsstugor i Stockholm uppfördes på Lidingö mellan 1910 och 1912. Här nedan presenteras tre exempel på sportstugeområden i Stockholmstrakten.
Trolldalen på Lidingö
Trolldalen på Lidingö är ett av landets äldsta sportstugeområden och tillkom år 1912 på mark som tidigare hade tillhört Boo säteri. Området var skogigt och sluttade brant ner mot Askrikefjärden. Initialt kunde man endast ta sig till området med tåg varefter man fick promenera ca en halvtimme. Ganska snart kom en ångbåtsförbindelse igång och en väg drogs fram till området. Trolldalsområdet indelades i kvarter vilka fick namn som Sportmannen, Bergtrollet m.m. Tomterna var ganska små, ungefär 500 kvadratmeter. Ursprungstanken var att området skulle vända sig till mindre bemedlade och endast bebyggas med små stugor. Tre byggnadstyper finns representerade i området. En är inspirerad av mellansvenska torpstugor, en av dalastilen och den tredje är präglad av egnahemsvillor. De flesta av byggnaderna i området ritades av Evert Milles eller Gustaf Odel. Sedan år 2000 finns en detaljplan över området som syftar till att bevara Trolldalens karaktär.
I Trolldalen pågår en omvandling till permanentbebyggelse. Många av stugorna har byggts om- och till på olika sätt och bebos året runt. En del stora villor har också uppförts på de små tomterna.
Årsta havsbad
Vid slutet av 1920-talet började HSB (Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening) med dess dåvarande VD, arkitekten Sven Wallander i spetsen att planera för en blivande sommarkoloni. Sommarkolonin skulle vända sig till den genomsnittliga storstadsbon och ligga inom en 4 mils radie från Stureplan. Valet föll på Årsta Strand, sedermera Årsta Havsbad i Stockholms södra skärgård. Grundläggande för Årsta havsbad var att anläggningen helt byggde på kooperativ basis, det fanns inga vinstmotiv.
Årsta havsbad avsåg att omfatta 600 små stugor, sportplatser med mera. Till en början fanns det 10 olika stugtyper för spekulanterna att välja mellan. Stugorna ritades av HSB:s egen arkitekt Osvald Almqvist.
Årsta havsbad bevarar fortfarande karaktären av fritidshusområde trots ombyggnader och nybyggnader.
Tranholmen i lilla Värtan
År 1928 bildades fastighetsaktiebolaget Tranholmen. Sex år senare började styckningen av Tranholmen till sportstugetomter. Utbyggnadstakten var störst mellan åren 1934–36. Sportstugetomterna på Tranholmen var cirka 1 200 kvadratmeter och till stor del bebyggda med monteringsfärdiga hus i ett plan. För många av fastighetsägarna på Tranholmen utgjordes de första sportstugorna av små enkla bodar vilka senare byggdes till eller kompletterades med större sportstugor. Tranholmen försågs med vägnät, trots att biltrafik var förbjuden på ön. Elnät och vatten fanns att tillgå för fastighetsägarna. Flera allmänningar fanns med i planeringen och anlades, bland annat fanns tennisbana, krocketbana, lek- och idrottsplats samt platser för bad och båtförtöjning för stugägare utan strandtomt. I öster på ön fanns även en kilometerlång strandpromenad.
Tranholmen bebos alltmer året runt trots avsaknaden av bilförbindelse till- och på ön. Än så länge är bebyggelsen på ön relativt småskalig även om en del större villor har uppförts.
