1930-talets lamellhusplan
Parallellt ställda huslängor förekommer redan under 1920-talet och får spridning allteftersom funktionalismen etableras. I tävlingar, utredningar och utställningar, inte minst i Stockholmsutställningen 1930, prövas alternativ till den kringbyggda gården. Samtidigt utformar Socialdemokraterna en ny bostadspolitik. Solinfall och väderstreck blir vägledande för husens placering och planering och snart är kvartersstadens principer ersatta med vad de funktionalistiska arkitekterna och planerarna uppfattade som rationella principer, hämtade från framför allt Tyskland.
Staden skulle befrias, inte bara från smuts och sjukdomar, utan också från fattigdom och misär och sociala stigman. Istället skulle en ny stad och nya bostäder växa fram utanför stadsgränsen, medan den äldre staden sanerades. Den allmänna bostadsräkningen 1933 visar att så många lägenheter som 86% saknade dusch och bad. Den nya staden var vacker, den var hygienisk och praktiskt, menade man. Den funktionalistiska rörelsen hade utopiska visioner om framtidens samhälle i vilket det nya planmönstret i form av de parallellt ställda lamellhusen också förknippades med social rättvisa. Till skillnad från de äldre slutna kvarteren, fick alla boende lika mycket sol, något som också kunde beläggas med matematiskt uträknade soldiagram. Husens höjd bestäms av avståndet mellan husen husen, inget hus får skugga ett annat. De friliggande husen orienteras också efter väderstreck så att alla bostäder skulle få så goda dagsljusförhållanden som möjligt.
Ljus, luft och grönska blev ledorden. Dagsljusbelysta lägenheter och balkonger med rik tillgång på grönska värderades högt. Än så länge byggs husen hantverksmässigt vilket gör det möjligt att anpassa husen till topografin och spara träd alldeles inpå husknuten.
Funktionalismens fasader
I lika hög utsträckning som de kringbyggda kvarteren diskuterades och kritiserades, debatterades också frågor om husen skulle vara höga eller låga, och om de skulle vara tjocka eller smala. De olika hustyperna, smalhus respektive tjockhus hade olika fördelar, liksom de lägre respektive de riktigt höga. Gemensamt för funktionalismens olika bostadshus är att de har en enkel och rak grundform med släta fasader i ljus puts eller tegel. Stora glasytor, ibland i form av så kallade fönsterband eller fönster i husens hörn, samt balkonger med släta fronter präglar arkitekturen. Fönstren är regelbundet placerade och ofta nära liv med fasaden. Trapphusens fönster är förskjutna i höjdled ovanför entréerna vilket gör trapploppets placering i fasaden mot entrésidan och gatan avläsbar. Alla fasader gavs lika vikt och husen fick varken egentlig framsida eller baksida.
Nu har tidigare decenniers intresse för ornamentik koncentrerad till huvudfasaden mot gatan ersatts med en enkelhetens estetik utan vad man tyckte var påklistrade dekorationer. Istället fick placeringen av portar, fönster och balkonger bilda mönster och den tomma ytan sågs som vacker. Entréerna är glasade, i rostfritt stål eller ek. Taken är flacka sadeltak klädda med tegel, plåt eller skiffer. Ibland förekommer även flacka pulpettak.
Lägenheternas planlösning och utrustning
Både planlösningar, kökens mått och utrustning studerades liksom bostadsvanorna hos olika familjer. Målsättningen var att ta fram minimikrav och standarder för lägenheterna. Flera skrifter ges ut med början redan under 1920-talet i Praktiska och hygieniska bostäder från 1921. 1934 ger Kommittén för standardisering av byggnadsmaterial ut skriften Köket och ekonomiavdelningen i mindre bostadslägenheter med förslag på förbättringar av köksinredningarna i lägenhetshusen: standardisering och fabrikstillverkning.
Lägenheterna skulle vara yteffektiva och lättmöblerade och bostaden delades in i olika funktioner: vila, samvaro och köksarbete. Var sak på sin plats i både stort och smått. Husmoderns arbete i hemmet stod i centrum för utredningarna. Hennes arbete skulle underlättas och bli effektivt. Lättstädade släta skåpsluckor, rostfria diskbänkar och inte minst kylskåp förbättrade renhållning och hygien. Genomblickar tvärs genom huset, liksom fönster över hörn och fönster utan spröjs, är kvaliteter som eftersträvas för att skapa rymd och luftighet. Balkonger hör till många lägenheter som ett led i att skapa sundare bostäder.
Djupare hus kan ha kök med en sekundärbelyst del för matlagning, skild med en glasvägg från ett matrum med fönster. Ett syfte var att förhindra att köket används som sovplats av hygieniska skäl – istället kunde matrummet nattetid användas som sovrum. På motsvarande sätt har smalhusen beredningskök med intilliggande avskilda matplatser. I smalhusen placeras kök i nordligt väderstreck och vardagsrum med balkong åt söder. Lägenheterna har huvudsakligen kompletta badrum. Det byggs även flerbostadshus med toalett i lägenheten och gemensamma badrum i källaren.
Smalhus med genomgående lägenheter
Ett typiskt smalhus från 1930-talet i tre våningar med två genomgående lägenheter per trapplan. I de låga lamellhusen med max tre våningar behövde man inte bygga hiss. Trapphuset är dagsljusbelyst. Köken vetter mot norr och vardagsrummen mot söder. Gavellägenheterna har balkonger och ljus från tre håll. Intill köken finns ett matrum, som nås från både kök och vardagsrum. Alla lägenheter har dagsljusbelysta små badrum. Kök och badrum ligger i anslutning till varandra för att kunna dela rördragingar.
1940-talets grannskapskvarter
Under 1940-talet ersätts 1930-talets lamellplan med kringbyggda gårdar, ofta med naturmark som berghällar och tallar kvar. De parallellt ställda huskropparna upplevs bland annat ge miljöer med svag rumslighet. Framför allt tillskrivs planeringen nya funktioner och både bostadsgårdar och de förorter som byggs efter 1945, förväntas bidra till gemenskap. Den gruppgemenskap som skulle uppstå på bostadsgårdarna, i grannskapskvarteren och förorterna menade sociologer, samhällsvetare, politiker och planerare, skulle bidra till ett nytt demokratiskt samhälle. De stadsdelar och förorter som byggs efter andra världskriget följer noga utarbetade principer som utgick från att dessa skulle vara självständiga enheter, dock med nära förbindelser till närmaste centralort.
Förutom bostäder skulle här finnas vad som kallades för kollektiva bostadskomplement eller gemensamhetslokaler. Dessa var av kommersiellt slag i form av butiker för de dagliga behoven men i stadsdelarna skulle också finnas tvättstugor, föreningslokaler, bibliotek, post, vårdcentral, barnomsorg och kyrka. Service för hela livet skulle finnas inom promenadavstånd för att lätta på arbetsbördan hemma, ge barnen positiva sammanhang som utvecklade dem som människor och ge övriga boende möjlighet till fritidssysselsättning och social samvaro. Det var i första hand kärnfamiljens behov som stod i centrum men även grupper som ensamstående förvärvsarbetande män respektive kvinnor samt äldre var kategorier som planerades för.
Stadsdelen organiserades efter en gradvis övergång från den privata bostaden och närhetslekplatsen på gården för de mindre barnen, till mer offentliga sammanhang som den gemensamma parken med plaskdammar och lekytor för de större barnen och så småningom de gemensamma kollektiva anläggningarna som tvättstugor, kvartersbutiker, föreningslokaler samt de i stadsdelarna centralt belägna torgen.
Bostadshusen vände sina entréer mot gården med lekplatser, piskplatser, anlagda gångvägar i den i övrigt sparade naturmarken med stora träd, buskage och berg i dagen. Närmast husen hittas ofta häckar som mjukar upp övergången mellan mark och hus. Här finns också högre identitetsbildande buskar.
Folkhemmets fasader
Bostadshusen kring gårdarna uppförs i tre våningar och har sadeltak i tegel. Trots att kvarteren uppvisar en övergripande enhetlighet finns stora variationer. Både 1940- och 1950-talets fasader är ofta spritputsade. Färgsättningen är ofta mättad med kraftfulla mättade kulörer som går i grönt, rött, brunt och gult. Slätputsade fasader förekommer, liksom tegelfasader, och inte sällan hittas slätputsade fönster- och portomfattningar samt hörnmarkeringar.
Fönsterbanden försvinner och ibland får fönstren lekfulla former, runda eller med sex- eller åtta kanter. Oftast består de av två lufter med vitmålade bågar och fönsterkarmar. Balkongerna har fint sinuskorrigerade plåtfronter och fina smidesräcken, ibland har fronterna också dekorativa inslag av smide. Portarna har omfattningar i sten eller tegel och dörrarna är ofta i ek. Dörrbladen har stora glasade partier i mångsidiga former. Ibland hittas detaljer på husen som har tydlig traditionell prägel som friser under takfoten.
Lägenheternas planlösning och utrustning
Generellt har 1940- och 1950-talets bostäder god standard. Både lägenheternas storlek ökar sett till antalet kvadratmeter och antalet rum. Bland andra HSB bidrog till att utveckla praktiska lösningar och köksinredningar redan på 1920-talet. Under 1930-talet ökade intensiteten i funktionsstudier och flera organisationer, bland andra Svenska slöjdföreningen och Svenska Arkitekters Riksförbund genomförde möbleringsstudier, bostadsvaneundersökningar och mått- och materialanalyser. 1954 ges den första normsamlingen ut – God Bostad som skulle komma att revideras och ges ut vid flera tillfällen under 1950- till 1970-talen.
Normsamlingen God Bostad från 1954 visar med måttstudier hur kök och rum bör inredas och möbleras. Här fanns minimimått för varje rum och för diskbänkens och arbetsytans längd i köket. En familjebostad ansågs omfatta tre rum och kök och skulle exempelvis innehålla minst sex garderobskåp varav ett skulle finnas i hallen. God Bostad gavs ut av Bostadsstyrelsen och gjordes i flera upplagor fram till slutet av 70-talet. Normsamlingen var resultatet av flera års utredningar och funktionsstudier för att utveckla en lättmöblerad, praktiskt, hygienisk och vacker bostad.
De låga lamellhusen i tre till fyra våningar utan hiss är något djupare än tidigare och ofta placerade kring gemensamma öppna gårdar. Trapphuset har dagsljus och på varje plan finns två genomgående lägenheter, eventuellt även en liten enkelsidig bostad. Köken vetter mot norr och har plats för matbord. Lägenheterna är välplanerade.
Tillsammans med Svensk slöjdförening och Svenska Arkitekternas Riksförbund (SAR) bidrog Hemmens forskningsinstitut (HFI) till att höja standarden i bostäderna. HFI var en statligt finansierad verksamhet men bildades på initiativ av husmodersföreningarna och Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Syftet var att hushållsarbetet som oftast utfördes av kvinnorna skulle rationaliseras och göras enklare och effektivare. Hemarbetet som var oavlönat, skulle genom att undersökas och därmed synliggöras, ges högre status och erkännas som ett arbete likt det som utfördes i fabrik eller kontor.
Här testades hushållsapparater, arbetsredskap, material som och olika arbetsmoment i framför allt köket med vetenskapliga systematiska metoder. Rörelsemönster, tidsåtgång, frekvens och fysisk ansträngning analyserades för att köksinredning och köksutrustningen skulle utvecklas till det bättre. Ordningen på och i skåp och lådor samt placeringen av spis, diskbänk och kylskåp skulle vara organiserad så att arbetet med disk och matlagning underlättades. Undersökningarna av arbetsmomenten, förflyttningarna och höjden på bänkskivorna dokumenterades noggrant och resulterade i diagram och statistik över de olika arbetsmomenten. Minimimått på kök, köksinredning, diskbänk och arbetsbänk togs fram liksom utrymmet för bord och stolar. Viktigast i köket var diskbänkens placering och mått. HFI:s arbete kom att ligga till grund för de standarder och normer som användes vid produktionen av de kök som kom att byggas.
Resultaten publicerades i skrifter som Undersökningar av småredskap: stekspadar, potatisskalare, konservöppnare (1947), Mor och barn från morgon till kväll: en studie av 80 barns miljö (1949), Kök, planering och inredning (1952) och Familj och bostad: en redovisning av fem fältstudier i moderna svenska familjebostäder 1951-1954 (1955). Titlarna visar att studierna också inkluderade bostadsvanor och bostadsvillkor för inte minst barnfamiljerna. Ingen fråga var för lite eller stor att undersökas
1957 ombildades HFI och blev Statens institut för konsumentfrågor, det vill säga dagens Konsumentverket.
Lågt lamellhus med genomgående lägenheter
Ett lamellhus i tre våningar med lägenheter på 3 rum och kök vid dagsljusbelysta trapphus. Några trerumslägenheter har uthyrningsrum med egen entré. I gavellägena är lägenheterna på 4 rum och kök. Vardagsrummen har utgång till balkong mot söder. Badrummen har fönster. Lägenheterna på 4 rum och kök och de med uthyrningsrum har utöver badrum en extra toalett. Sopnedkastet nås från vilplanet. Burspråk livar upp både vardagsrum och gavelfasad.
Lågt punkthus med lägenheter över hörn
Lägre punkthus i fem våningar förekommer ofta i 1940-talets stadsdelar. De placerades ofta i grupp eller längs en gata. Ett punkthus med trapphus och hiss mitt i huset. På varje våning finns fem lägenheter, från enkelrum till 3 rok. Samtliga lägenheter har balkong. Intill köken finns matplats eller matrum, som nås från kök och vardagsrum. balkongerna utgör en förlängning av vinkelställda burspråk som ger god ljusföring i lägenheten. Enkelrummet har en dagsljusbelyst kokvrå vid balkongen. Alla lägenheter har yteffektiva badrum.
1950-talets hus i park
Utbyggnaden av städerna från 1930-talet och framåt skedde ofta på naturmark angränsande till befintlig stadsbebyggelse. Natur- och parkmark kom att bli viktiga inslag i bebyggelsemiljöerna under efterkrigstiden och principen om hus i park utvecklades till en egen skola, karaktäristisk för många förortsmiljöer under 1940- och 1950-talen. Ursprunget står att finna i trädgårdsstadsrörelsens idé om att använda grönstråk för att å ena sidan skilja bebyggelseområden åt, å andra sidan skapa närhet till natur och rekreationsmöjlighet. Grönskan i form av parker och trädgårdar blev också viktiga gestaltningsinslag i planeringen. Sammanhängande grönområden binder ihop stadsdelar och bebyggelseområden genom parkvägar.
Karaktäristiskt för stadsbyggnadsprincipen om hus i park är att tomtgränserna mellan husen är osynlig och att naturmarken bevaras och ibland förädlas med inplanterade lövträd. Träden står ofta direkt intill bostadshusen och utgör visuellt bärande element.
Där terrängen var kuperad var det svårt att foga in lamellhus. Istället byggdes små grupper av punkthus med likartad utformning. Punkthusen lät sig enkelt inpassas genom sin i jämförelse med lamellhusen koncentrerade yta och varje huskropp placerades på var sin lämpliga nivå, ibland som en ring kring toppen på ett höjdparti. Även för punkthusen var väderstrecken vägledande för husens placering, och de vreds så att varje bostad gavs bästa möjliga ljusinfall. Alternativt formades husen som stjärnhus med en lägenhet i varje “arm” vilket medgav utblickar åt tre håll.
Punkthus byggdes ofta högre än tre våningar och försågs därför med hiss. Ibland kunde de vara lägre och knubbigare, ibland högre och slankare. Trapphuset och hissen placerades mitt i huset. På varje våning finns fyra till fem lägenheter, större lägenheter i hörnen med fönster åt två håll, och mindre lägenheter emellan. De större lägenheterna har balkong. Dessa kunde vara delvis indragna eller helt utanpåliggande.
Lägenheternas planlösning och utrustning
1954 publicerar Bostadsstyrelsen normsamlingen God Bostad. Riktlinjerna i publikationen var resultatet av flera decenniers funktionsstudier och bostadsvaneundersökningar och kom att bli starkt styrande för lägenheternas planlösningar och standard. För att få statliga bostadslån som bekostade uppförandet av bostadshusen var det nödvändigt att följa riktlinjerna. God Bostad bestämmer minimimåtten både på rum och fast inredning som köksbänkar och köksskåp, hur rummen ska organiseras och utrustas. 2 rum och kök ansågs vara gott nog för en familj med två barn. 3 rum och kök börjar dock bli en vanlig lägenhetsstorlek. Lägenheterna skulle vara ljusa, lättstädade och enkla att möblera. God bostad kommer ut i flera utgåvor och styr bostadsstandarden ända in på 1990-talet.
Köken byggs efter standardiserade mått och förvaringens omfattning anpassas efter lägenhetens storlek. Uppställningen av de olika köksskåpen är reglerat och målsättningen är att effektivisera köksarbetet genom att bland annat minska antalet steg mellan olika skåp. Arbetsytorna får en ordning som synliggör en vad man uppfattade som en logisk arbetsgång med en arbets- eller beredningsbänk mellan spis och diskbänk. Skåpen går ända upp i tak för att inte samla damm. Skafferiet är placerat vid yttervägg för att ta in uteluft genom en ventil. Bänkar och skåp kunde antingen placeras längs med kökets ena vägg eller i en vinkel. Luckorna kan få ljusa glada färger på ljusa stommar. I köken fanns utrymme för en matplats vid fönstret.
Köksmaskiner blir vanligare i takt med att hembiträdena försvinner till andra jobb och det görs utrymme i köksskåp och städskåp för hushållsassistent och dammsugare. Samtidigt som maskiner gör hushållsarbetet enklare ökar dock förväntningarna på trivsel och hygien i hemmet och hemmafrun är hemmets givna huvudperson. Också badrummen skulle vara praktiska. De följer 1940-talets mönster med kakel upp till 150 cm på väggen, klinker på golven, dagsljusbelysning och obligatoriskt badkar. De större lägenheterna har också en separat toalett.
Punkthus i åtta våningar
Ett punkthus med två lägenheter på 3 rum och kök, två 2 rum och kök och ett enkelrum på varje våningsplan. Alla rum nås från en centralt belägen hall. En öppning mellan kök och vardagsrum ger rundgång i lägenheten. Alla lägenheter har balkong. Badrummen finns i husets kärna och saknar dagsljus. Balkongerna är placerade och vinklade mot gynnsamt väderstreck.