1960-talets miljonprogram
Efter många decenniers bostadsbrist beslöt riksdagen 1965 att det inom en tioårsperiod skulle uppföras en miljon bostäder i Sverige. Inom ramen för det så kallade miljonprogrammet uppfördes både flerbostadshus och småhus. Under 1960-talet höll sig dock småhusproduktionen i Stockholms förortskommuner kvar på samma nivå som vid slutet av 1950-talet, det vill säga 15 – 25 procent av den totala bostadsproduktionen i ytterområdena. I början av 1970-talet hade kritiken på miljonprogrammets storskaliga hyreshus blivit alltmer högljudd. Efterfrågan på småhus ökade.
1960- och 1970-talens kataloghus
1960-talets senare hälft och 1970-talets första hälft blev en genombrottsperiod för villabyggandet i Sverige. Den tilltagande inflationen gjorde det alltmer ekonomiskt fördelaktigt att investera pengar i ett eget boende. Efterfrågan på småhus steg och samtidigt ökade också andelen småhus som uppfördes utan statligt stöd.
En stor del av de villor som byggdes under 1970-talet, utformades på ett sådant sätt att de främst attraherade en köpstark målgrupp. Villabyggandet började också i allt högre grad präglas av olika modeväxlingar. Många valde sin villa bland den uppsjö av kataloghus som fanns på marknaden. Val av hustyp blev under denna tid i allt högre grad ett uttryck för en viss livsstil och för ägarens drömmar och ideal.
1970-talets grupphusbebyggelse
I förortskommunerna satsade man nu på produktion av småhus som det var stor efterfrågan på. En toppnotering nåddes 1978, då hela 67 procent av alla nybyggda bostäder i Storstockholm utgjordes av småhus. Sammanlagt byggdes under 1970-talet cirka 50 000 nya småhus i regionen. Stora sammanhängande markarealer i förortskommunerna exploaterades för så kallad grupphusbebyggelse, med industriellt tillverkade småhus. Antalet hus i dessa områden kan variera stort – alltifrån ett 50-tal till mer än 1 000 stycken.
Bland de större utbyggnaderna av denna typ i länet kan nämnas Salemstaden i Salems kommun, Krusboda i Tyresö kommun och Viksjö i Järfälla kommun.
Villasamhällen med äldre bebyggelse förtätades. Här byggdes enskilda villor och gruppbyggda rad- och kedjehus, men även flerfamiljshus.
Stilutveckling under 1960-tal
Uppmärksamheten riktades i hög grad mot utlandet och förebilderna hämtades från villabyggandet i USA och Kanada. Enplansvillan i tegel blev oerhört populär. Under perioden byggdes närmare 90 procent av samtliga enfamiljshus i ett plan. Byggnadstakten ökade, tomterna blev mindre och enfamiljshuset anpassades i högre grad än tidigare till högt exploaterade förortsområden. Intresset för gruppbyggda småhus ökade – speciellt i storstadsområden. Villor med en kombination av tegel och träpanel blev stilbildande för hela 1960-talet.
Stålringen, Kallhäll 1960
I början av 1960-talet byggdes ett större villaområde om 140 villor i Kallhäll. Byggfirma var Widmark & Platzer och arkitekt var Lars Henschen. Husen placerades utmed två ringformade gatusystem, Stålringen och Tennringen. Villorna längs Stålringen fick en enkel utformning med spritputsade fasader och branta sadeltak täckta med rött lertegel. Flera villor har med tiden fått ändrat utseende, men den huvudsakliga karaktären finns bevarad.
Ledande arkitekter
Med regeringens satsning på bostäder i flerfamiljshus övergick initiativet vad gäller utvecklingen av småhus under 1960-talet till kataloghusindustrin. Från slutet av perioden producerades villorna mer rationellt än tidigare och nya materialkombinationer prövades.
Stilutveckling under 1970-tal
Den arkitektoniska gestaltningen och mångfalden av byggnadsmaterial under 1960- och 1970-talen gav upphov till en formrikedom som saknar motsvarighet i 1940- och 1950-talens småhusbyggande. Under denna tidsperiod är det därför svårt att urskilja en bestämd stil. Under senare delen av 1960-talet, och kanske framför allt på 1970-talet, påverkades arkitekturen starkt av strömningar i varuindustrins produktutformning mer än av någon bestämd arkitektonisk stil. Villorna blev större och mycket av bostadsytan avsattes för umgänge och representation. Precis som på 1960-talet hämtades mycket av inspirationen från USA, och den amerikanska villan i ”ranch house style” blev populär.
Exteriört kunde villan vara klädd med tegel, trä eller en kombination av trä och tegel. Husens storlek varierade, men planlösningarna var ganska likartade. Interiörens och bostadsplanens utformning hängde framför allt samman med om byggnaden var i 1- eller 1,5-plan.
Ledande arkitekter
Den mångfald av stilar och former som kan ses i typhuskatalogerna under 1970-talet skiljer sig från arkitektkårens gängse stilideal. Den blandning av stilelement som efterfrågades av konsumenterna under dessa år var otänkbar för många arkitekter. En berömd arkitekt som indirekt påverkade Sveriges kataloghusindustri är Frank Lloyd Wright och hans berömda ”präriehus” som byggdes i början av 1900-talet. Dansk och spansk arkitektur påverkade också Sverige.
Konstruktion och material under 1960–1970-tal
Moderna trähus byggs vanligtvis på en armerad platta av betong. Grundläggning med platta på mark blev under 1960- och 70-talen den helt dominerande grundläggningsmetoden bland gruppbyggda småhus. Betongplattan göts på ett lager makadam på marken. En förbättrad konstruktion av källarytterväggarna i villor med källare (betonghålstenen ersattes av lecasten), gjorde det möjligt att använda källaren som bostadsrum.
Stomme
Mobila kranar gjorde det möjligt att hantera större byggnadselement. Med det ökande byggandet, ökade också marknaden för förtillverkade element. Flera olika konstruktioner med avancerad förtillverkning prövades. Flera småhustillverkare sålde volymelement av trä och de våningshöga ytterväggselementen var vanligast. En ny typ av isolering introducerades; mineral- eller glasullsisolering. Den spontade panelen ersattes av olika typer av skivmaterial. Byggnadsmaterialet sammanfogades med limning och spikmaskiner. Under slutet av 1970-talet började monteringshusbranchen tillverka allt större byggnadselement.
Material och färg utvändigt
Vid 1960-talets början dominerade rött eller gult tegel som fasadmaterial. Under de följande åren ersattes det av en mängd varianter där tegel och träpanel kombinerades på olika sätt. Ett vanligt återkommande karaktärsdrag är att såväl gavlar som fasader kläddes med tegel, medan gavelspetsen utfördes i träpanel, för att på så sätt markeras som ett lättare element. Under 1960-talet blev den vita kalksandstenen – det så kallade Mexiteglet – också populärt som fasadmaterial. Trenden avtog dock redan under 1970-talet för att i stället ersättas av fasader där tegel och träpanel kombinerades. Därefter tog den traditionella träfasaden åter över i hela landet.
På 1960- och 70-talen ersattes det traditionella takteglet av betongtegelpannor och takpapp. Under 1970-talet fick nästan hälften av alla nya småhus takpappbelagda yttertak. Därefter blev betongpannor, asbestcementskivor och plåttak vanligare. Hälsoriskerna vid tillverkning och bearbetning av asbestcementprodukter ledde till att materialet förbjöds 1978, och försvann från marknaden.
Fönstren var ofta kvadratiska enluftsfönster. Vanligt var också att placera fönstren som ett horisontellt band. På 1960-talet kom fönster med en smal separat ventilationsbåge. På 1970-talet blev det åter populärt med spröjsverk som indelning av stora glasytor och kravet på energisnålare byggnadssätt bidrog till att fönstren gjordes mindre. Fönstren placerades ofta omedelbart under takfoten – och takfoten var tämligen kraftig. Vid vardagsrummet kunde fönstren vara sammanförda i en grupp med låg fönsterbröstning och terrassdörr. Entrédörren var ofta påkostad och utförd i teak med sidoljus.
Material och färg invändigt
Färgskalan interiört på 1960-talet var ofta blekgrå eller ljust beige. Den bleka färgskalan ersattes under 1970-talet med starka kulörer som orange, brunt och grönt. Vävtapeter liksom plastade tapeter blev högsta mode på 1970-talet. Färgtyperna som användes var latex och alkyd. I taken sattes gärna skivmaterial med fasade kanter. Även innertak av plast förekom, så kallade Barracudatak. Furuvirket blev populärt och användes både till dörrar, väggpaneler och tak. I bebyggelse från 1960-talet och framåt var betongbjälklag vanliga. Direkt ovanpå klistrades linoleummattor eller plastmattor. I vardagsrum och allrum lades parkettgolv som bestod av ett tunt skikt av ädelträ, limmat på spontade lamellträskivor. Heltäckningsmattan lanserades för gillestugor och sovrum.
Fler rum och kök
Antalet rum i de nyproducerade småhusen ökade under denna tidsperiod. Vid 1950-talets början var tre rum och kök vanligast. Vid början av 1960-talet dominerade i stället villor om 4-5 rum och kök, eller större. Under 1960- och 1970-talen fortsatte antalet rum att öka och villor med sex rum och kök blev lika vanliga som fyra eller fem rum och kök.
En nyhet från 1950-talets slut som blev populär under 60-talet var barköket, där matplatsen avskärmades gentemot kökets arbetsdel av en öppen skåpvägg. Källaren började också tas i anspråk som bostadsutrymme på ett helt nytt sätt. Det blev vanligt att inreda en så kallad gillestuga i källaren, som ofta fungerade som TV- och hobbyrum. I mer påkostade villor inreddes källaren också med bastu.
Villans kök och bad under 1960–1970-tal
Köket
Med avseende på teknisk och sanitär standard skiljde sig 1960-talets villa från den föregående periodens egnahem. Köket fick en mer omfattande teknisk utrustning. Under denna period började också den strikta uppdelningen mellan kök och matrum frångås och barköken blev populära. Färgade vitvaror var på modet, likaså färgade plastmattor på golvet och färgat kakel över diskbänken.
Under 1970-talet bröts den funktionalistiska kökstraditionen helt. Köket skulle i stället åter fungera som ett allaktivitetsrum för hela familjen. De släta köksskåpen ersattes av luckor med profilerade lister. Allmogestilen skulle symbolisera en äldre tradition. Väggarna målades eller tapetserades med plastbelagda tapeter som kunde tvättas av. Modernt blev lackad furu som användes till skåpluckor, tak och möbler. Spånskivorna som redan introducerats under 1930-talet blev på 1970-talet det vanligaste materialet i köksinredningar.
Badrummet
Från 1960-talet placerades tvättmaskinen i nära anslutning till köket för att underlätta hemarbetet. De första automatiska villatvättmaskinerna introducerades i Sverige på 1960-talet. I 1960-talets källarlösa enfamiljshus började tvätt- och klädvårdsrummet ofta förläggas i anslutning till en groventré. Badrummet kompletterades vid denna tid med en separat toalett.
Intresset för badrummens utformning ökade ännu mer under 1970-talet. Ett flertal tillverkare arbetade medvetet med att göra utformningen av badrumsutrustningen modeberoende. Hygienutrymmet försågs gärna med färgat badrumsporslin, låga badkar och två handfat, vilket följde med även kommande decennium. Duschdraperiet ersattes av duschkabin med råglasväggar, och väggarna kläddes med mönstrat eller färgat kakel eller klinker.