Byggnadsguide - Byar, herrgårdar och samhällen

Kyrkor och kyrkbyar

De tidigaste kyrkorna byggdes i trä, men började redan under tidig medeltid ersättas av stenkyrkor, oftast uppförda av gråsten, vilka fortfarande står kvar och används. Gråsten var det material som gratis fanns att tillgå i bygden och blev därför det byggnadsmaterial som oftast användes i mälarlandskapens sockenkyrkor. De äldsta stenkyrkorna hade i allmänhet en enkel plan bestående av långhus och smalare, rektangulärt, kor ibland avslutat med absid. Västtorn kunde förekomma.

Först omkring 1240 kom tegeltekniken att användas i Mälardalen. Dominikanermunkarnas kyrka i Sigtuna, Mariakyrkan, som började byggas vid den tiden, är det äldsta bevarade exemplet på en kyrkobyggnad helt i tegel i denna del av landet.

Kring kyrkan växte det ofta upp ett sockencentrum, en kyrkby, som kunde bestå av prästgård, fattigstuga, sockenstuga, klockarbostad och från andra hälften av 1800-talet även en skola och kanske en handelsbod.

Byar

Sverige hör till de sent urbaniserade länderna i Europa. Ännu vid 1900-talets början livnärde sig huvuddelen av befolkningen som jordbrukare, fiskare och hantverkare. Byarna i Mellansverige och stockholmstrakten var i allmänhet tämligen små och två till tre gårdar var det vanliga.

Bebyggelsen har i regel placerats på högt belägna platser i terrängen. Detta för att få bättre och torrare grund och för att göra mindre intrång i odlingsmarken. Många gånger har byarna samma läge idag som de hade under yngre järnåldern. Ortnamnen är inte sällan av förhistoriskt ursprung.

Under 1800-talets andra hälft genomfördes laga skifte i ett stort antal byar i länet för att åstadkomma samlade jordbruksenheter. Följden av detta blev ofta att en eller flera gårdar fick flytta ut från den gamla bytomten. De så kallat utskiftade gårdarna uppfördes som ensamgårdar. Reformen innebar ibland radikala bebyggelseförändringar och ingrepp i jordbrukslandskapet.

Herrgårdar

Det är bland annat i Mälardalen vi finner de större godsen. De största och äldsta herrgårdsanläggningarna vi har bevarade i länet härstammar från 1600-talet. De fick ofta sina arealer genom sammanslagning av hemman från flera byar som härigenom helt utplånades.

I stor omkrets kring Stockholm kom huvuddelen av marken att övergå i adelns ägo. För att dessa ägor skulle vara befriade från skatt krävdes att de var ståndsmässigt bebyggda. Under denna period fick ombyggnader och nyanläggningar av herrgårdar en sådan omfattning att praktiskt taget alla äldre gårdar kring Stockholm byggdes om eller försvann.

Torpen

Samtidigt ökade torpen i antal, och nyodlingar i form av torpställen var vanligt i stockholmstrakten från mitten av 1700-talet. Under 1800-talet blev statarsystemet vanligt och statarnas ofta undermåliga bostäder byggdes i närheten av herrgårdarna.

Skärgårdsbyar

Byarnas läge i Skärgården och bebyggelsens utformning har i hög grad bestämts efter näringsgeografiska förutsättningar. Ett näringsliv med fiske, jakt, jordbruk och boskapsskötsel i olika kombinationer var förr nödvändigt för överlevnad. Tillgång till odlingsbar mark samt bränsle och byggnadsmaterial från skogen var därtill viktiga förutsättningar vid sidan av havets resurser.

Det är stor skillnad mellan innerskärgårdens jordbruksanknutna byar och ytterskärgårdens bebyggelse i direkt anslutning till naturhamnar. De knappa förhållandena har präglat bebyggelsens utformning och bidragit till lokala byggnadstraditioner.

Från 1800-talets senare del tillkom nya försörjningsmöjligheter. Sommargästerna innebar sysselsättning för den bofasta befolkningen. Samtidigt blev det allt svårare att försörja sig på de gamla näringarna. Den bofasta befolkningen minskade successivt i antal och husen började istället nyttjas av sommargäster. Den delvis ändrade användningen av skärgården innebar på sikt också en friare lokalisering av bebyggelsen.

Bruks- och industrisamhällen

Med bruksmiljöer menar vi i allmänhet de traditionellt organiserade samhällen som bildades i samband med järnhanteringen. Under 1600-talet grundades en rad stora järnbruk i östra Mellansverige. Upplandsbruken fick regelbundet anlagda bruksgator för arbetarnas bostäder och även i övrigt planmässigt strikt anlagda byggnader. Bebyggelsen karaktäriserades även av enhetliga material och färger. Mycket av dessa traditioner har förts vidare i senare tiders industrisamhällen som planerats och byggts kring en dominerande storindustri.

I länet finns flera industrisamhällen som varit helt beroende av ett dominerande företag och där brukssamhällets traditioner delvis levt vidare. Bebyggelsen har planerats och uppförts av bruket, som fortfarande till stor del äger husen. Både Hallstavik med pappersbruk och Gustavsberg med porslinsfabrik är intressanta exempel på levande bruksmiljöer.

I Gustavsberg med tegelbruksdrift från 1600-talet och tillstånd att starta porslinsfabrik 1825 finns en kontinuitet i verksamheten. Parallellt med utbyggnaden av industrianläggningen uppförde också bruket bostäder för de anställda vid fabriken.

Hallstaviks pappersbruk började uppföras 1913. Dessförinnan hade det funnits ett mindre sågverk i Hallsta. Hallstaviks samhälle växte så fram parallellt med bruket. De äldsta delarna planerades och bebyggdes på brukets uppdrag, med arbetare- och förmansbostäder, ungkarlsbostäder, tjänstemannabostäder, ingenjörsbostäder, representationsbostad och disponentvilla.

Mindre städer

I länet finns flera städer med äldre sammanhängande trähusbebyggelse bevarad. Sigtuna är en av landets äldsta städer och en av de få välbevarade trästäderna. Från stadens äldsta skede finns den medeltida stadsplanen. Den låga trähusbebyggelsen, tillkommen under 1700- och 1800-talen, består av sammanhängande bostadshus i timmer samt uthus i timmer, korsvirke eller resvirke. Bostadshusen var klädda med panel redan på 1800-talet och hade taktäckning av tegel.

Likaså har Norrtälje – ursprungligen marknadsplats med stadsprivilegier från 1622 – en del trähusbebyggelse kvar. Den härrör främst från 1800-talet då staden var en livligt besökt badort. Här finns dels sammanbyggda gathus i två våningar, dels friliggande fiskarstugor och äldre sommarvillor.

Vaxholms uppkomst som stad hör samman med utbyggnaden av Vaxholms fästning. Samtidigt innebar det omfattande fästningsbygget i sten att det fram till 1912 enbart fick byggas trähus i staden. Vaxholm bevarar delvis karaktären av fiskeläge, med hamn, låga bostadshus och sjöbodar, delvis karaktären av badort med sommarvillor från 1800-talets slut, som numera är permanentbostäder.

Stationssamhällen

Järnvägens introduktion under 1800-talets senare del innebar en revolution inom transport, för både människor och varor. Hållplatserna lokaliserades ofta till obebyggd mark vid sidan av de gamla bygderna. Här uppstod en helt ny typ av samhälle – stationssamhället.

Bebyggelsen var till en början oreglerad. Så småningom bildades så kallade municipalsamhällen med lokal byggnadsordning. Nya hustyper som stationshus, järnvägshotell och godsmagasin uppfördes. Samtidigt växte bostadsområden med egnahemsbebyggelse fram i anslutning till järnvägsstationen.

Hållplatser i länet som etablerades som stationssamhällen är bland annat Rimbo, Norrtälje, som började växa sedan Roslagsbanan invigdes 1885, samt Mölnbo, Södertälje, vid västra stambanan. Dessutom utvecklades många av de tidiga Stockholmsförorterna kring hållplatser utmed järnvägsbanorna.