Kvarteret i rutnätsstaden 1870-1900
1800-talets andra hälft var en expansiv tid och Sveriges och städernas styrande såg behovet av en reglering av byggandet. 1874 utfärdades Sveriges första rikstäckande byggnadsförordning. En av de viktigaste kraven i den nya byggnadsstadgan var att alla städer och tätorter skulle ha en stadsplan, vilken skulle ligga till grund för stadens utbyggnad. Varje stad hade också sedan länge lokala byggnadsordningar vilka gällde även fortsättningsvis. Byggnadsstadgan innehöll också regler om att varje stad skulle ha en byggnadsnämnd samt regler som bestämde hur kvarteren och husen skulle utformas.
Stockholms och i viss utsträckning även Sundbybergs och Södertäljes centrala delar från perioden 1870- till 1920-tal karakteriseras av de rektangulära kvarter som byggs ut efter byggnadsstadgans och de lokala byggnadsordningarnas regler. Husen uppförs i tomtgräns mot gatan och byggnadshöjden är något högre än gatubredden som vanligtvis är 18 meter. Husdjupet var ofta 15 meter. Vid bredare gator tilläts högre hus och längs de riktigt breda alléerna och boulevarderna planterades träd. Gatufasaderna och entréerna var byggnadernas viktiga delar och bildade ett representativt ansikte mot staden.
Det sena 1800-talets fasadarkitektur
På fasaderna som vetter mot gatan är de olika decenniernas fasadarkitektur tydliga. Gårdarna däremot var ofta mer anonyma och helt utan utsmyckningar. Ett kvarter kunde vara utbyggt under en kort period och spegla de små variationerna inom sin tids arkitekturuttryck. Det kunde också ta längre tid innan kvarteret var fullt utbyggt. Då samsas arkitekturstilar från 1880-talet och 1890-talet med stilarna från sekelskiftet, 1910- och 1920-talen. Genom att byggnadsstadgan reglerade gatubredder och hushöjder finns det ändå en balans mellan enhetlighet och variation.
1870-talet utgör en brytningstid, inte bara för att en byggnadsstadga införs i hela landet utan också för att det är nu stadsexpansionen verkligen tar fart och skalan i byggandet ökar, både sett till mängden byggnader som uppförs och sett till byggnadernas storlek och höjd. 1870-talets fasader innebär slutfasen av en arkitekturutveckling som tagit sin början med empiren vid 1800-talets början. Husen utmärks av sina tre våningar, den släta och ljusa putsfasaden med måttlig dekor.
1880-talet
1880-talets kvartersbebyggelse följer riktlinjerna i byggnadsstadgan. Stadens ansikte skulle präglas av ordning och prydlighet. Kvarteren är indelade i flera fastigheter vilka ibland får egna fasaduttryck, ibland samkomponeras och bildar en uniform helt´het. Kvarterens hörn skulle också enligt byggnadsstadgan fasas, skäras av i 45 grader, för att förbättra sikten och framkomligheten.
Nyrenässansens formmönster utmärker fasaderna. De är symmetriskt uppbyggda med jämna avstånd mellan fönstren och har en obruten takfot. Fasaderna kan vara rikt utsmyckade med putsade profilerade lister och pilastrar. Över fönstren hittar vi ibland triangel- eller segmentformade överstycken. Bottenvåningarna har ofta en kraftfullare så kallad kvaderindelning i puts som var tänkt att efterlikna huggna stenblock. Väggfälten är i puts eller i tegel. Fasaderna är ljust färgade i gråa eller gula toner.
1890-tal
Under 1890-talet förändras hyreshusens fasadkaraktär och nya stiluttryck gör sig gällande. Inspirations hämtas bland historiska stilar som arkitekterna utforskar under sin utbildning vid den relativt nystartade arkitekturskolan eller under sina studieresor till kontinenten. Stildrag hämtas från medeltiden och särskilt gotiken, renässansen och barocken. Ibland hämtas inspiration till och med från Mellanöstern. Ett intresse för byggnadsmaterialens färg och formegenskaper kommer till uttryck i nakna tegelfasader och detaljer och socklar i natursten, gärna i kombination. Putsade förekommer även fortsättningsvis. Den tekniska utvecklingen bidrar också med så kallat förbländertegel som var ett hårdbränt fasadtegel som användes med mycket tunna fogar och därmed ge upphov till en mycket slät, nästan blank yta. Förbländerteglet pressades till olika former användes också till utsmyckningar.
1890-talets kvarter har ofta hörnhus med torn och spetsiga smidesdetaljer. Fasaderna har en friare gestaltning som bryter mot de tidigare så symmetriska och regelbundna fasaderna från 1870- och 1880-talen. Fönstersättningen är varierad, fönstren grupperas och anpassas mer till husets planlösning. Vägglivet bryts av med balkonger och burspråk och portar förskjuts åt ena sidan vilket ger byggnaden ett mer livfullt utseende. Ovanför takfoten sticker så kallade frontespiser upp, det vill säga gavelpartier som utgör en fortsättning på vägglivet. Tak av falsad svart plåt eller skiffer.
Sekelskiftet 1900
Sekelskiftets fasader bryter likt 1890-talets mot klassicismens principer om regelbundenhet och ett nytt formspråk utvecklas. Stilen som i Sverige kallas Jugend-stilen och på kontinenten Art Nouveau, är ett medvetet försök att hitta en arkitektonisk form som passade den moderna tid som man uppfattade att man levde i. Stilen tar sig flera uttryck och karaktäriseras ofta av antingen slingrande växtformer eller geometriska mönster. Ornamenten som tidigare hämtats från klassicismens formförråd ersätts med växt- och djurmotiv eller strama kvadrater eller andra raka former. Klassicismens runda bågar ersätts med mer konstruktivt motiverade tryckta bågar och parabelbågar vilka tar formen av en uppochnedvänd fritt hängande kedja.
Fasaderna är ofta slätputsade i ljusa färger, ibland förekommer spritputsade partier som kontrast till slätputsen. De ofta småspröjsade fönstren grupperas efter planlösningen och rundade burspråk och hörntorn mjukar upp fasadlivet. Sockeln och ibland även dekorationer är utförda i natursten. De balkonger som förekommer är utförda i smidesjärn i slingrande former. taken har ofta röd-, svart- eller grönmålad falsad plåt.
Många bostäder har kakelugnar som värmekälla. Planlösningarna liknar tidigare epokers med större lägenheter som har representativa rum i fil mot gatan. En nymodighet mot slutet av decenniet är vattenklosetten som likt torrklosetterna placeras nära entrén. Det är dock fortfarande vanligt med torrklosett.
Gårdsbebyggelsen
Bebyggelsen på gårdarna är ofta en våning lägre och innehåller smålägenheter. Dessa är ofta enkelsidiga med 1 rum och kök med fönster. Gårdsbebyggelsen regleras dock i yta, höjd och avstånd till gathuset men det finns ingen reglerad samordning mellan gårdsbebyggelsen inom kvarteret. och gårdsytan kunde bli mycket liten.
På gårdarna rymdes en en blandning av byggnader, som bostadshus, verkstäder, stallar, vedförråd och dasslängor med ett dass per lägenhet.
Lägenheternas planlösningar och utrustning
Det är stora skillnader mellan lägenheternas storlek och standard i gathusen och gårdshusen. I gathusen hittar vi de större och finare lägenheterna. Traditionellt finns den mest påkostade våningen – piano nobile – två trappor upp med rikliga inredningsdetaljer och ibland även högre rumshöjd. Den översta våningen kan ha lägre rumshöjd än de övriga. När hissen sakta introduceras på 1890-talet, främst i påkostade gathus på fashionabla adresser, blir istället det översta våningsplanet. Gårdsflyglar och kökstrappor har inte hiss.
De dagsljusbelysta trapphusen som vetter mot gården var utgångspunkten för bostädernas disposition. Köken ligger i anslutning till trapphusen och har fönster mot gården. Sällskapsrummen ligger i fil mot gatan medan sovrummen också de, ligger mot gården. Utsmyckningarna följer rummens användning och status och i riktigt stora lägenheter hittar man flera rum med specifika funktioner: hall, kök med serveringsgång, herrum, salong, matsal, sängkammare, barnkammare och jungfrukammare. Bostäderna har också två entréer, en större för familjen och besökare och en enklare till köket för bud och tjänstefolk.
Under 1890-talet förses gathusen med flygelbyggnader mot gårdarna. För att få dagsljus till trapphus och bostadsrum är fasaden mot gården ofta oregelbunden med flera vinklar och inskärningar. Glasade lägenhetsdörrar släpper in lite dagsljus från trapphuset till hallen.
Den fasta inredningen i köken är begränsad och består av en bänk med utslagsvask, underskåp och öppna hyllor samt möjligen kallskafferi med friskluftsventil mot gården och serveringsskåp. Köken utrustades också med en gjutjärnsspis. Större lägenheter försågs med serveringsgång med förvaringsskåp. I mer bemedlade familjer anställdes tjänstefolk som kokerska, hushållerska, jungfru och piga vilka tog hand om matlagning, städning och barnpassning.
Rummen värmdes upp med kakelugnar av olika modell. kakelugnarnas utformning varierar och följer ofta rummens funktion och lägenheternas storlek, släta kakelugnar i enkla rum och mindre lägenheter och mer påkostade i de finare salarna och de större lägenheterna. Läs mer i avsnittet om uppvärmning och kakelugnar, det hittar du här.
Gathus med friliggande gårdshus från 1880-talet
En fastighet bebyggd med ett genomgående gathus i fem våningar och ett enkelsidigt gårdshus. Trapphusen vetter mot gården och köken finns i anslutning till trapphuset. Gathuset har två lika stora lägenheter på 3 rok på varje våningsplan. Bostäderna har två entréer. Gårdshuset är en våning lägre och innehåller enkelsidiga lägenheter på 1 rok.
Gathus från 1890-talet med stora lägenheter och små i gårdsflygel
Ett hus i fem våningar mitt i kvarteret med en enkelsidig gårdsflygel i fyra våningar. Gathusets båda lägenheter på 4 respektive 2 rum och kök är genomgående. Flygelbyggnaden nås över gården och har eget trapphus. Här finns två små lägenheter per trapplan. Alla kök vetter mot gården och är enkelt utrustade med vedspis och en utslagsvask i bänken under fönstret. I större lägenheter intas måltiderna i salen. I passagen mellan kök och sal finns serveringsskåp. Alla lägenheter har torrklosett i bostaden.
Kringbyggd gård från sekelskiftet
I det sex våningar högt gathuset mot en bred gata finns två genomgående lägenheter på 3 rum och kök med såväl entré för de boende som separat köksentré. Gårdsflygeln rymmer två mindre enkelsidiga lägenheter på 1 rum och kök respektive 2 rum och kök. Alla kök vetter mot gården. De större lägenheterna har matsal med serveringsrum mot kök. Torrklosetter finns inne i lägenheterna, intill trapphusen.
Det tidiga 1900-talets friare kvartersformer
Rutnätsstaden fortsätter att bebyggas fastighet för fastighet, kvarter för kvarter. Decennierna kring sekelskiftet 1900 innebär dock en nyorientering inte enbart i fasadarkitekturen, utan också i hur kvarteren skulle organiseras. De rätvinkliga rutnätskvarteren med sina trånga gårdar med avträden och sopkärl kritiseras och överges så småningom till förmån för mer varierade gatunät med kvartersformer anpassade till topografin.
Staden börjar uppfattas som helhet som skulle gestaltas utifrån konstnärligt perspektiv. Den österrikiske arkitekten Camillo Sittes bok Stadsbyggnad och dess konstnärliga grundsatser som publicerades i Wien 1889 och introducerades i Sverige av arkitekten Per Hallman under 1890-talet kom att få genomslag på kvarterens utformning.
Stadsplanelagen från 1907 ger möjligheter att reglera bebyggelsen på gårdarna. Stadsplanerna blir rättsligt bindande vilket ger staden möjligheter att markera gårdsmark som inte får bebyggas. Eventuell bostadsbebyggelse i kvarterens inre utformas allt oftare som skänklar eller utbyggnader av gathuset och de friliggande gårdshusen försvinner. Gårdsrummen blir luftigare. Teknikens utveckling med wc och senare sopnedkast frigör gårdarna från dasslängor och soptunnor. Istället kan gårdarna planteras och användas för rekreation. Utvecklingen fortsätter mot storgårdskvarteret, där en byggherre uppför ett helt kvarter kring en gemensam planerad gård, och husens entréer nås från gården.
Det tidiga 1900-talets fasadarkitektur
Sekelskiftet och 1900-talets första decennier utmärks av flera stilar som hittas sida vid sida. Det är en stilexperimentens tid. Antalet högskoleutbildade arkitekter är få men aktiva i sökandet efter en professionell identitet och stiluttryck som passar samtiden vilken upplevs som modern och i dynamisk förändring. Antalet byggmästare är desto fler och bygger vidare på den traditionella murverkskonstruktionen med bärande ytterväggar och hjärtmur medan fasaderna får nya moderna former.
Under 1920-talet blir huskropparna djupare för att göra byggandet billigare och minska bostadsbristen. Nu ökar också intresset för ett mer rationellt bostadsbyggande.
Nationalromantiken
1890-talets nyorientering i arkitekturen utmynnar i ett intresse för den svenska arkitekturhistorien – Vasaborgar och 1600-talets barockpalats. Kopplat med ett intresse för de så kallade äkta materialen – natursten, tegel och trä, utvecklas en för tiden ny stil som vi idag kallar nationalromantik. Arkitekterna tog också starka intryck av Arts and Crafts-rörelsen.
Nationalromantikens hus har tunga slutna fasader och höga branta, ofta brutna tak. Vinden kan vara inredd vilket syns på fönstren som är placerade i takfallet. Kantiga burspråk är vanliga, liksom gavelfält ovanför takfoten. Precis som under 1890-talet placeras fönstren gruppvis och asymmetriskt i fasaden med utgångspunkt i planlösning snarare än principer om symmetri och regelbundenhet. Fönstren är småspröjsade och målas ofta i vitt eller brunt. Fasader är av tegel eller tunn puts och sockeln av råhuggen natursten. Vanligt förekommande tegel även i Stockholms län är det så kallade Helsingborgsteglet som producerades vid Helsingborgs ångtegelbruk. Granit och gnejs blir vanligare då ny teknik gör det enklare att hugga och forma dessa hårda bergarter. På taken ligger lertegel.
1920-tals klassicismen
Intresset för den svenska arkitekturhistorien tar sig också i uttryck i 1920-talets återuppväckta klassicism. Slätputsade fasader med sparsam dekor hämtade från klassicismens formförråd i form av lister, pilastrar och medaljonger. Fönstren är placerade med jämna avstånd och ofta sexdelade. Portiker leder till det inre av kvarteren och de stora gemensamma gårdarna.
Lägenheternas planlösningar och utrustning 1900- till 1920-tal
Under 1910- och 1920-talen såg den svenska bostadspolitiken sitt första ljus och insatser görs för att höja bostadsstandarden för en bredare allmänhet. För de mer bemedlade byggs stora exklusiva lägenheter, där en bostad kan ta upp ett helt våningsplan. Välutrustade serveringsrum med höga platsbyggda skåp länkar samman kök och matsal medan de representativa rummen ligger i fil mot gatan. Det är fortfarande standard att köket ligger mot gården.
Kravet på dagsljus i trapphusen lever vidare och liksom tidigare placeras de mot kvarterets inre. Hiss blir allt vanligare i de högre husen. Under 1920-talet anpassas planlösningarna till den klassicistiska fasadarkitekturens jämna avstånd mellan fönsteraxlarna. Varje rum får oftast dagsljus från endast ett fönster, oavsett rummets storlek och funktion. Nu byggs också många enkelrum och dubbletter med en liten kokvrå i husets mitt. I de större lägenheterna rymmer husets mörkare kärna ofta en stor hall, gärna försedd med öppen spis och använd som bibliotek eller matsal.
Centralvärme börjar installeras i nya hus under 1910-talet. Hiss blir allt vanligare i gathusen, medan gårdsflyglarnas trapphus är hisslösa. Wc installeras i både större och enklare bostäder. HSB, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening, som bildas 1923 är drivande i utvecklingen av bra och billiga bostäder åt alla och förser sina lägenheter med varmvatten, gasspis och sopnedkast.
1910-talets gatu- och gårdshus
Ett hus i fem våningar plus inredd vind sträcker sig tvärs genom ett smalt kvarter. Två gathus sammanbinds med en enkelsidig gårdsflygel som nås från innergården. Alla trapphus har fönster och är vända mot gården. Hiss finns i gathusen.
Mot huvudgatan finns två större genomgående lägenheter på 5 rum och kök med jungfrukammare och 3 rum och kök med köksalkov. Mot den smalare gatan finns tre lägenheter på 2 rum och kök. Gårdsflygeln innehåller två enkelsidiga lägenheter på 1 rum och kök. Alla lägenheter med fasad mot gården har också kök mot gården. Här finns wc och centralvärme.
Wc byggs i snart sagt alla bostäder. Toalettrummet kan innehålla både wc och dusch. Det byggs också små kompletta badrum med badkar, handfat och toalettstol.
1920-talets smålägenheter
Ett hus i fem våningar plus en indragen översta våning. Här finns fyra enkelsidiga lägenheter på 1 rum och kök med sovalkov per våningsplan. Dessutom finns ett enkelrum mot gatan. Lägenheterna mot gården har som brukligt köken mot trapphuset, medan de enkelsidiga bostäderna mot gatan också har kök mot gatan. Till enkelrummet hör en kokvrå utan dagsljus. Alla lägenheter, inklusive enkelrummet, har toalett med dusch.
