I självhushållen på gårdarna och i de små bysammanhangen ingick tillverkning och reparationer av järnredskap, att smida beslag till gårdens byggnader och att smida hästskor.
Innan skiftesreformen på 1800-talet fanns det ofta gemensamma bysmedjor, men med utflyttningen av gårdarna följde tillkomsten av egna gårdssmedjor.
Det centrala i en smedja är härden, det vill säga ässjan, blåsbälgen och städet och de verktyg som används i smidesprocessen.
I Stockholms län uppfördes många av de äldre smedjorna som små timrade byggnader, medan de yngre smedjorna har regelverkskonstruktioner klädda med panel. Byggnaderna hade små fönster då för mycket dagsljus försvårade arbetet med att följa de olika nyanser som framträder i järnet vid härdningen.
Smedjan placerades på behörigt avstånd från övrig bebyggelse på grund av brandrisken. Numera har smedjorna spelat ut sin roll och ersatts av maskinverkstäder i det moderna jordbruket.
Sågar
Länge höggs och sågades timmer till husbyggena med handverktyg. Med hjälp av vattenkraft introducerades så småningom de mekaniska sågarna. Dessa var beroende av anslutningen till en damm eller ett vattenflöde. Inom länet har därför vattendrivna sågar haft en ganska begränsad spridning.
Vid industrialismens intåg vid 1800-talets mitt kom de ångdrivna sågarna som sedan elektrifierades.
De äldre sågarna var så kallade ramsågar med enkelt blad. Därefter följde flerbladiga ramar och så småningom också tunnare och effektivare blad. Cirkelsågen introducerades ganska sent, liksom hyveln, och de drevs ibland med vattenkraft, men vanligen med ångkraft och sedan med el.
Sågarna var installerade i enkla byggnader uppförda i ramverkskonstruktion, ofta öppna på flera sidor. Beroende på terrängen kunde de ibland uppföras i två våningar.
