Byggnadsguide - 1920–1950-tal

Tjugotalsklassicism

Under 1920-talet vändes blickarna åter mot de klassiska idealen, framför allt det tidiga 1800-talets empirstil. En återgång till hus med klassiska former och strama symmetriska fasader skedde. Det kan ses som en reaktion mot nationalromantikens olika blandstilar. Den nya klassicistiska stilen på 1920-talet i Sverige hade en speciell karaktär och blev utomlands kallad ”Swedish Grace”. Enklare former eftersträvades, liksom enhetlighet, symmetri och lugn. Det blev vanligare med arkitektritade villor. Arkitekterna visade en förkärlek till kolonner, pelare samt fasaddekor i form av girlanger och rosetter, ofta med herrgården som förebild. Den enklare 1920-talsvillan karaktäriseras av en rektangulär planform, locklistpanel och de för tiden typiska fönstren i två bågar med sex rutor. Taket är brutet eller ett vanligt sadeltak.

1920-talets egnahem

En vanligt förekommande villatyp på 1920-talet var den med rektangulär planform och inredd vindsvåning. Fönstren hade två bågar med tre rutor i vardera bågen. De flesta 1920-talshusen hade locklistpanel, brutet tak eller sadeltak klätt med tegel. 

Framstående arkitekter

Gunnar Asplund tillhörde de tongivande arkitekterna på 1920-talet. Med Villa Snellman i Danderyd, som Asplund ritade för bankdirektör Snellman 1918, bekräftades att en ny arkitekturströmning hade avlöst nationalromantiken. Villan är uppförd i stram klassicistisk stil. Sven Markelius fick sitt genombrott med ett förslag till stadsplan och bebyggelse för Bygge- och Bo-utställningen på Lidingö 1925. Utställningen, som blev en stor framgång, hade friliggande villor längs två gator. Statens byggnadsbyrå under ledning av Sigurd Westholm (stadsarkitekt  1916–1940) var också av stor betydelse, då de typritningar som publicerades 1922 och 1923 fick stor spridning i landet. 

Funktionalism

Med Stockholmsutställningen 1930 slog funktionalismen igenom som stil. Den moderna tidsåldern skulle få en lika rationell arkitektur. Den tidiga funktionalismen karaktäriserades av att husen komponerades som geometriska ytor och volymer, med kuben eller cylindern som grundform. En strävan efter att åstadkomma former som uttryckte funktionen och konstruktionen fanns. Fasaderna var släta, enkla och odekorerade. Taken skulle vara plana och utan taksprång och fönstren dimensionerades fritt, ibland som fönsterband eller över hörn. Stora altaner och balkonger blev vanliga. Funktionalismen hade också en social ambition, att kunna skapa moderna välutrustade bostäder åt alla. Husens planlösningar blev i samband med funktionalismen öppnare, speciellt i de större villorna. Planförändringar för att bättre kunna utnyttja bostaden, var något som arkitekterna bakom Stockholmsutställningen lade stor vikt vid. Vardagsrummet skulle användas som samlingsrum för hela familjen, medan köken förminskades till ett minimum. Syftet var att förändra människors syn på bostaden. På 1930-talet påverkades husens utformning också av bilismen. Allt fler hus ritades under senare delen av 1930-talet med garage. 

Exempel från Stockholms län är Tulemarken i Sundbyberg, Södra Ängby i Bromma och Edsvikens villastad i Sollentuna.

Framstående arkitekter

På kontinenten hade den modernistiska arkitekturen växt fram redan på 1920-talet. En av de ledande arkitekterna var schweizisk franske Le Corbusier. Av betydelse var också Bauhaus-skolan. De nya idealen presenterades i skrifter och på stora idéutställningar. Bostadsutställningen i Stuttgart 1927, där det funktionalistiska bostadsbyggandet lanserades, inspirerade de svenska arkitekterna. I spetsen för den funktionalistiska rörelsen i Sverige gick Gunnar Asplund, Sven Markelius, Eskil Sundahl, samt Gunnar Sundbärg, Uno Åhrén och Wolter Gahn. De nämnda arkitekterna deltog på Stockholmsutställningen 1930 och tillsammans med Gregor Paulsson gav de också ut propagandaskriften Acceptera. Det var den nya tiden, den demokratiska utvecklingen och den moderna tekniken som skulle accepteras.  

Byggmästare Olle Engkvist ritade ett stort antal villor i Stockholms trädgårdsstäder, många av dessa i funktionalistisk stil.

Folkhemmets arkitektur

Vid slutet av 1930-talet började det funktionalistiska formspråket påverka småhusens utformning. De kvardröjande nationalromantiska dragen avlöstes av en mer återhållsam, enklare och mer saklig arkitektur – delvis på grund av rådande kristid. Mest betydande var dock den praktiska och ändamålsenliga inställning till bostadens utformning, som utgjorde den egentliga kärnan i funktionalismen. Leif Jonsson har i sin avhandling Från egnahem till villa – Enfamiljshuset i Sverige 1950–1980, pekat ut de vanligast förekommande hustyperna från denna tid.

Övergångsformer vid 1950-talets slut

Under senare delen av 1950-talet började det traditionella egnahemmet ersättas av en ny typ av enfamiljshus, anpassade till nya tekniska lösningar och en mer rationell produktion. Enfamiljshuset blev en möjlig bostadsform för nya samhällsgrupper. Detta återspeglas också i husens utförande. 1950-talet innebar ett brytningsskede i det svenska småhusbyggandet. Det traditionella egnahemmet i trä och i 1,5-våningsplan, ersattes allt oftare av en enplansvilla i tegel eller med putsad lättbetongsfasad. Samtidigt förändrades också bostädernas planlösningar. Folkvillan är ett begrepp som myntades vid 1960-talets mitt och avser den typ av villa som vanligt folk hade råd med. Tjänstemannavillan var ett annat begrepp som avsåg en lite mer påkostad villa och karaktäriserades av att i sin utformning betona det representativa.

Framstående arkitekter

Många av de ledande arkitekterna arbetade till en början vid KF:s arkitektkontor, som fram till 1950-talet var ett av de dominerande. Vid sidan av arbetet på kontoret bedrev många av arkitekterna egna praktiker och ritade bland annat villor. En av dessa arkitekter var Olof Thunström, Thun-Olle, som bland annat ritat villor i Gustavsberg. En stor del av arkitekten Jöran Curmans arbete utgjordes av småhus och arkitekten Sven Markelius utvecklade ett ”systemhus”. Sigurd Westholm (stadsarkitekt i Stockholm 1916–1940) var efter sin pensionering engagerad vid Statens byggnadsbyrå, där han fortsatte arbetet med typritningar för småhus. Bra småhus utvecklades också av bland annat AB Boro-hus och Myresjöhus. I huskatalogerna kan modet följas inom småhusindustrin.

Många av Sveriges kända arkitekter ritade villor åt sig själva eller på beställning.  Peter Celsing, Ralph Erskine, Bengt Lindroos, Hans Borgström och bröderna Erik och Tore Ahlsén samt Nils Tesch tillhörde landets främsta arkitekter under perioden. Vid denna tid ritades och uppfördes ett antal privatvillor på Drottningholmsmalmen, av några av de ovan nämnda arkitekterna.

Konstruktion och material under 1920-1950-tal

Grund

Från sekelskiftet 1900 har betong använts i grunder, den blandades till en början för hand men 1932 anlades den första betongfabriken i Sverige, AB Betongindustri, som levererade färdigblandad flytande betong. På 1930-talet göts grundsulan vanligen i betong och grunderna murades upp i betonghålsten. Utsidan av muren slammades med murbruk och ströks med asfalt som skydd mot fukt från marken. Många hus byggdes med källare. Det eftersträvades att grundlägga på frostfritt djup.  

Nästan alla hus hade källare under 1940- och 50-talen. Grunden murades vanligen i betonghålsten eller göts i betong och den var placerad på en sula av betong på frostfritt djup. Ett utmärkande drag var den höga framträdande källarsockeln. Intresset för att bygga källarlösa hus ökade i slutet av 1950-talet. Hus utan källare uppfördes med torpargrund/kryprumsgrund. En nyhet var att grunden till enplanshus började tillverkas som en betongplatta direkt på marken. Det var en förenklad och billig grundkonstruktion som i stort sett var färdigutvecklad vid denna tid.

Stomme

Trä var det vanligaste materialet i stommen. I början av perioden ofta konstruerad som plankvägg, under 1950-talets senare del som regelvägg. Den traditionella plankväggen byggdes i allt tunnare plank och kombinerades med ett skikt av brädor som i bland sattes på läkt. Resultatet blev hålrum i väggen som fylldes med isoleringsmaterial, vanligen kutterspån eller torvull. I början av 1950-talet introducerades lättbetong i allt högre grad som byggnadsmaterial för småhus.

Inom träindustrin började förtillverkades i större utsträckning husens ytterväggar som större sektioner (element), med dörrar och fönster monterade i fabrik.

Material och färg utvändigt

Fasaderna var under 1930-talet släta, enkla och odekorerade, ofta utförda i kalkputs i ljusa färger. Trähusen hade smala locklistpaneler. Taken skulle vara plana eller mycket flacka och utan taksprång, täckta av plåt som målades i svart eller grönt. Fönstren, oftast tvåluftsfönster, dimensionerades fritt, ibland som fönsterband eller över hörn. Dessa var målade i samma ljusa kulörer. Maskindraget glas var en nyhet på marknaden. Entrédörren var vanligen fernissad. Även självbyggeriet av småstugor fick under denna period ett enklare formspråk.

Altan och balkongräcken gjordes ofta av järnrör som målades i samma färg som fasaden eller svarta. Balkongfronter av sinuskorrugerad plåt var vanliga.

På 1940- och i början av 1950-talet var fasaderna oftast utförda i trä eller puts. Under 1950-talets senare del blev fasadtegel allt vanligare. Tidens egnahem var relativt likartat utformade, byggda efter en typhusritning eller av prefabricerade element från någon trähusfabrik. Eternitplattor som fasadmaterial blev vanligt på enklare hustyper. Varje hus var individuellt färgsatt, vanligt var varma kulörer som brunt, rödbrunt, gulbrunt och grågrönt. Färgerna förekom på både puts och träpanel. Träpanelen målades med oljefärg. Fönstren placerades något indragna i fasaden. De var ofta symmetriskt placerade med två eller tre fönsterlufter. Sadeltaket var vanligast. Under 1950-talets mitt hade de flesta enfamiljshusen traditionellt taktegel, men andelen småhus som täcktes av takpapp ökade under slutet av 1950-talet.

Material och färg invändigt

Funktionalisternas arbetsmetoder innebar en analys av byggnadens funktioner och en rationell uppdelning – om möjligt ren separering – av dessa funktioner. Köken gjordes små med släta köksluckor och vardagsrummet lanserades som samlingsrum för hela familjen. Stockholmsutställningen 1930 innebar också genombrottet för en mängd nya material. I stället för den traditionella pärlsponten lanserades hårda träfiberskivor som masonit och plywood. Masoniten användes till skåp, väggar och tak, framför allt i köken. Materialet målades med blank linoljefärg eller oljelack, i vitt, ljusgult eller ljusgrått enligt tidens smak. Plywooden användes lämpligen som dörrspeglar, då släta dörrar var högsta mode. För golven förespråkades korkmattan eller linoleummattan. Stavparkett av ek lämpade sig för vardagsrummet. Den funktionalistiska stilen kom snart att introduceras av kataloghusfabrikanterna. De nya materialen passade utmärkt till förtillverkande av småhusen.

Under 1940- och 50-talen ägde flera förändringar rum i husens inre utformning. Spegeldörrarna som funnits kvar till viss del, försvann nu och alla dörrar skulle vara släta, gärna med teakfanér. Den lilla profileringen på lister och foder försvann helt. Listerna skulle nu vara smala, släta och med rundad kant. Nya färger introducerades, bland annat alkydfärg. Linoleummattan var fortfarande populär men vanligt blev också vinylplattor som lades i schackmönster. I vardagsrummet lades stavparkett av ek eller bok.

Villans kök och bad under 1920-1950-tal

Köket

På Stockholmsutställningen 1930 visades en ny typ av kök upp. Funktionalismens kök var ofta små, vanligen långsmala. Forskning kring kökets funktion och utformning tog under 1930-talet fart och de så kallade laboratorieköken utvecklades. Alla nya kök som byggdes utformades för att underlätta arbetet. Arbets- och diskbänken höjdes och spontade brädor på väggarna, (där vägglössen trivdes) plockades bort eller spikades för med slät masonit eller plywood. Skåpen var släta och kläddes med masonit. Det var fortfarande vanligt med öppna hyllor över arbetsbänken, ofta kompletterade med något enstaka skåp. Golven hade marmorerade linoleummattor eller plattor i rutmönster. Väggarna var putsade eller klädda med masonit. Taken var släta och vitmålade.

I början av 1930-talet kom de rostfria diskbänkarna. Ovanför diskbänken kunde väggen skyddas med en bit rostfri plåt, en marmorskiva eller en bit linoleummatta. Den elektriska spisen hade kommit redan på 1920-talet men blev nu mer vanlig. Kylskåpet var en nyhet men det dröjde långt in på 1950-talet innan det blev vanligt. På landsbygden levde fortfarande den äldre typen av kök kvar. Till följd av den sociala utjämningen försvann många av de skillnader som tidigare funnits mellan den borgerliga bostadens kök och arbetarbostadens. Villorna skilde sig fortfarande åt i storlek, men pigkammare och serveringsgång blev allt mer sällsynta.

Arbetsmomenten i ett kök utforskades grundligt inom bostadsforskningen på fyrtiotalet och resultaten omsattes genast i praktiken. Köken från 1940- och 50-talen var därför i allmänhet välplanerade och välutrustade. Bänklängder och betjäningsmått uppfyller vår tids krav! En standard för köksinredningsenheter fastställdes 1950.

Väggskåpen gick upp till tak vilket innebar en stor förvaringsvolym. Många kök hade väggskåp med sned front, där hyllorna blev grundare längre ner. Skjutluckor var vanligt förekommande och över dessa fanns ytterligare en rad av raka väggskåp. Ett specerifack med glaslådor avsedda för kryddor placerades under ett av väggskåpen eller fritt på väggen. Ett friskluftsventilerat skafferi och ett litet kylskåp, samt ett välinrett städskåp hörde också till den allmänna köksinredningen. Utdragbara skärbräden och bakbord är andra bra exempel på praktiska detaljer.

Skåpstommar och lådor gjordes i trä, medan de överfalsade luckorna bestod av slätmålade fasta träfiberskivor på träramar.

Över spis och diskbänk fanns kakelplattor i två rader, medan väggen mellan kaklet och överskåpen målades med blank färg som var lätt att hålla ren. Den rostfria diskbänken från denna tidsperiod är av hög kvalitet.

Från 1950-talet och framåt kunde köket och tvättstugan frigöras från skorstensstockens rökrör, genom övergången från vedeldad spis och tvättgryta till elektrisk spis och elektriskt uppvärmda tvättmaskiner.

Elektricitet började användas i köket, men under senare hälften av 1950-talet blev det allt vanligare att även tvättstugan fick elektrifiering och därmed flyttades från sin plats i källaren till bostadsplanet.

Badrummet

WC och badrum blev under denna period standard även i enklare hem. Merparten av de enfamiljshus som uppfördes utrustades med små badrum i bostadsplanet eller i källaren. I gengäld lades de nästan alltid vid ytterväggen och försågs med fönster. Badkaren var för det mesta inmurade med fronter i kakel. Under senare delen av 1950-talet introducerades nya väggmaterial avsedda för hygienutrymmen, som ersättning för det traditionella kaklet.

I exklusiva hem användes gärna glasmosaik, men vanligare var plastlaminatskivor, som också användes i kök, eller vävburna vattentåliga tapeter. Golvytan utrustades med så kallad membranisolering av 2-3 lager asfaltpapp och därefter flera lager varm asfalt, därpå lades sintrade golvplattor. Plattorna hade formaten 15 x 15 centimeter och fanns i vita, gula, röda, grå och svarta färger.