Publicerad: 7 december 2022

Livsfarlig gas dödade ohyran

Under 1920- och 1930-talet blev många bostäder på Ekerö sanerade. Om det fanns kackerlackor eller vägglöss i huset kunde de utrotas med gas. Flera av företagen som gasade ohyra på Ekerö använde cyanväte. Gasen är dödlig för människor också, så det var väldigt viktigt att bostaden blev ordentligt vädrad innan någon flyttade in där igen.

Rapport om utrotning av skadedjur, 15 juni 1928.

I rapporten står det att en byggnad med fem rum blev behandlad med gas mot ohyra mellan den 30 maj och 1 juni. Huset vädrades sedan i tre dagar och i rapporten står det:

Förbrukad mängd cyanpreparat: 3,2 kg Zyklon B. =Cyan CN.

Behandlingens resultat: Fritt från levande ohyra.

Ur rapport till hälsovårdsnämnden ”över verkställd gasbehandling med cyanväte”

Kommunerna ansvarar för bostädernas kvalitet

I slutet av 1800-talet fick kommunen ansvar för att inspektera bostäder så att de inte var farliga eller dåliga för hälsan för dem som bor där. Så är det fortfarande. Inspektörer kan göra kontroller för att se till så att byggnaden är i tillräckligt gott skick för att bo i. De här reglerna blev strängare under industrialiseringen. Kommunens inspektörer kunde anmäla bostadsägare och dela ut en sorts böter om de inte gjorde någonting åt ohyran.

Tidigare var det upp till fastighetsägaren att ta hand om huset. En hyresgäst kunde klaga om det var något fel på bostaden, men om det var bostadsbrist och lätt att få nya hyresgäster var det ofta billigare att låta en annan person flytta in istället för att kosta på renovering. 

Under 1950- och 1960-talen genomförde många kommuner “bostadssaneringar” där många gamla hus med dålig standard revs. En del renoverades istället. De skärpta reglerna och kommunernas arbete gjorde det till slut mycket ovanligt med ohyra i bostäder i Sverige.

Arkivmaterial om hälsan i Ekerö kommun

Ekerö 1925

Ekerö 1943

Ekerö 1943

Ekerö 1947

Ekerö 1947

Ekerö 1947

Visa alla bidrag

Publicerad: 7 december 2022

Lastbil med mjölktunnor vid Mjölkcentralen på Torsgatan i Stockholm 1935.

En lastbil full med mjölk

Titta närmare på det här fotot från 1935, för här ser du ett väldigt modernt sätt att transportera färsk komjölk! Lastbilen är tillverkad samma år som bilden togs, och flaket är fullt av stora dunkar som står staplade på varandra och sitter fast med remmar. Kanske är bilden tagen på en av de första turerna när lastbilen var helt ny. Chauffören som lutar sig mot lastbilen heter John Rask.

Större mejerier och särskilda butiker för mjölk

Mjölken på flaket kommer från olika bondgårdar på Mälaröarna. John Rask har först kört runt mellan gårdarna och hämtat den, sedan har han kört in till Stockholm och parkerat lastbilen utanför Mjölkcentralen på Torsgatan. Mjölkcentralen var ett stort mejeri som tog emot mjölk från stora delar av Stockholms län. Mejeriet tillverkade både smör och glass, men mycket av mjölken såldes till butiker också.

Hälsovårdsordningen innehöll regler för säkra och rena mjölkbutiker

1935 fick mjölk fick bara säljas i särskilda mjölkbutiker, och inte ihop med andra matvaror. Enligt kommunens häslovårdsordning på Ekerö skulle mjölkbutiken ligga minst 15 meter från ett dass, och djur var helt förbjudna i butiken: “lägenhet […] där mjölk, mejeriprodukter […] försäljas, eller för dylik försäljning förvaras, må […] icke läggas på mindre avstånd än 15 meter från avträde, urinkur [med mera.”]

I mjölkbutiken fick kunderna köpa mjölk i lösvikt. Man tog med sin egen flaska, och så hällde expediten i mjölken med en skopa. Mjölkbutikerna startade också av hygieniska skäl. Om mjölken inte kom i närheten av andra livsmedel kunde inte bakterier från till exempel kött sprida sig till mjölken.

Hälsovårdsordning för Ekerö kommun.

Veterinären kontrollerade renlighet och hygien

Men hygieniska transporter var inte allt. Emil Dunge skrev också i sin rapport att kommunen måste kontrollera hygienen på gårdarna också. Mjölken skulle hållas kyld innan lastbilen kom och körde den till mejeriet:

”I stället borde emellertid övervakas att vid gårdarna finnas enl.[igt] hälsovårdsstadgan godkända mjölkrum för mjölkens kylning och förvaring.”

Länsveterinären Emil Dunge till länsstyrelsen i Stockholms län, 30 november 1936

Jakten på ohygienska miljöer fortsatte alltså!

1936 inspekterade länsveterinären Emil Dunge hur ren och hygienisk hanteringen av mjölk var i Stockholms län. ”De gamla, besvärliga och mången gång ohygieniska så kallade mjölkuppsamlingsmejerierna försvinna”, skrev han i sin rapport till länsstyrelsen i Stockholms län. Tidigare hade mjölken från bondgårdarna först samlats upp på mindre mejerier på landsbygden. Av hygieniska skäl tyckte länsveterinären att det var bättre att lägga ner de små mejerierna och istället köra mjölken direkt från bondgårdarna till Mjölkcentralen. Det stora mejeriet inne i Stockholm byggdes ut och blev ännu större för att kunna ta emot mer mjölk också. 

Rapport från länsveterinären till länsstyrelsen i Stockholms län, 30 november 1936.

Relaterat källmaterial

Ekerö 1947

Ekerö 1940 – 1944

Ekerö 1940 – 1944

Ekerö 1951

Visa alla bidrag