Från 1950-talet ökar skalan på både bostadshuset och bostadsområdet. Bostadsbristen ska byggas bort med metoder hämtade från bilindustrins löpande band-princip.
Bostadsbyggandet intensifieras ytterligare i den högkonjunktur som råder vid 1950-talets slut och 1960-talets början. De hantverksmässiga metoderna som hittills har präglat bostadsbyggandet överges till förmån för industrialiserade metoder.
1955 till 1975 – bostadsbristen ska bort
Även stadsplanerna påverkas av rationaliseringen. Stadsplanerna blir större och omfattar fler bostäder. Planmönstret blir stramare, hustyperna färre och större. Grannskapsplaneringens idé om varierad stadsbild och decentralisering av butiker och service ersätts av en strävan efter större bebyggelseenheter, högre täthet och koncentration.
I Näsbydal, Grindtorp och Kallhäll, Jungfrudansen, Skärholmen, Rinkeby och Hagalund blir bostadshusen monumentala geometriska skulpturer som ska ses i snabb hastighet från motorvägen eller luften. Tidigare oexploaterad mark tas i anspråk för de nya städer och förorter som i snabb hastighet växer fram. Den produktionsanpassade projekteringen introduceras med industrialiseringen av bostadsproduktionen. Tunga byggnadselement kräver spårbundna kranar, stora upplagsplatser och platt mark. Stadsplanerna med sina långa och raka gator bär spår av spårkranarnas begränsade rörlighet, standardiserade byggelement och mängden bostäder som ska produceras.
Fler bilar på vägar och i bostadsområden betyder större fokus på framkomlighet och trafiksäkerhet. Genom strikt separering av gående, cyklister och bilister samt differentiering av hastigheten kan antalet olyckor minska utan att bilarnas fart behöver sänkas. Staden ses som en trafikmaskin och bilen körs ända fram till villans ytterdörr. Barnen skulle inte korsa någon bilväg på väg till skolan. Tunnlar och broar ersätter övergångsställen så att varje trafikslag flyter fram i var sitt eget system. Trafiksepareringen får genomsyra all planering, från planeringen av gator, tomt och hus till generalplan. Publikationen “SCAFT 1968. Riktlinjer för stadsplanering med hänsyn till trafiksäkerhet” är planerarnas bibel och får stort genomslag.