Publicerad: 17 april 2026

Ett tåg med ånglok kommer in till Bro-Station år 1910. Huset i bakgrunden ser ensamt ut. Orten bestod länge bara av ett fåtal hus.

Stationerna i Upplands-Bro

Kyrkan var centrum i Bro innan järnvägen invigdes år 1876. Men järnvägsstationen hamnade varken där eller vid Bro gård. Istället bestämde man att stationen skulle ligga i byn Härnevi. Den andra stationen, Kungsängen byggdes i ett helt tomt område. Det naturliga hade varit att ha stationen vid det lilla centrum som växt upp vid gården Tibble längs landsvägen mellan Enköping och Stockholm. Att det inte blev så berodde på marken. Det behövdes stabil mark för att bygga en station med dubbla spår, så att två tåg kunde mötas.

Orterna växte långsamt

Stationen i Kungsängen lockade snart till sig några verksamheter till landsbygden. År 1903 startade Ryds Gjuteri sin verksamhet vid stranden strax öster om stationen. På 1910-talet lät prästen bygga några villor som han hyrde ut. Marken tillhörde nämligen prästgården och krångliga regler gjorde det svårt att dela upp den för att sälja som villatomter. Norr om stationen, där Kungsängens torg ligger idag, byggdes de första husen på 1920-talet. År 1952 bodde det ändå bara 270 personer i Kungsängen.

Bro flyttade

Bro station i byn Härnevi växte också långsamt. Långt in på 1900-talet var orten liten. På 1920-talet byggdes några villor. Lokalt blev det ändå så att stationssamhället tog över kyrkans roll som centrum för bygden. Det dröjde till 1950-talet innan stationssamhället Bro började förändras till en tätort.

Kommunen växte

Under 1970-talet växte befolkningen i kommunen Upplands-Bro med omkring 50% och var sedan ganska stabil runt 20 000 personer fram till år 2000. Sedan dess har befolkningen växt med 50% igen och kommunen har under perioder varit en av Sveriges snabbast växande. Allra flest (ca 22 000) bor i de två stationssamhällena Kungsängen och Bro.

Stinsen i Bro gav tecken åt lokförarna och skötte spårväxlarna.

Vykort som visar Kungsängens station år 1915. Stationshuset byggdes efter samma ritningar som i Bro.

Bilder från Upplands-Bro

Upplands-Bro 1930

Upplands-Bro 1909

Upplands-Bro 1920

Upplands-Bro 1910 – 1919

Upplands-Bro 1930 – 1940

Upplands-Bro

Upplands-Bro 1930

Visa alla bidrag

Publicerad: 11 september 2025

På ett vykort från år 1905 ser vi det nybyggda stationshuset mitt i ingenstans.

Kyrkan var samhällets centrum

På 1800-talet fanns inga städer på Södertörn. Kyrkorna och de stora adelsgodsen med sina herrgårdar var viktiga platser. Det område som idag är Nynäshamns kommun hade tre kyrkor – Ösmo, Sorunda och Torö.

Kyrkorna styrde mycket av livet och var centrum för ett område som kallades socken. Nära kyrkorna låg skola och fattigstuga, som var ett sorts ålderdomshem. Det var nämligen kyrkan som hade ansvar för att lära barn läsa och ta hand om dem som inte kunde försörja sig. Prästen var ordförande i ett kyrkoråd eller skolråd där flera personer från socknen bestämde hur skola och omsorg skulle ordnas.

Ösmo kyrkskola år 1883.

Ösmo sockencentrum

Nära Ösmo kyrka fanns, förutom skola och fattigstuga också en handelsbod och en krog där man kunde köpa mat och övernatta. Valla krog, som den hette, var också ett skjutsställe där personer på resa (mest adelsmän) kunde lämna sina trötta hästar och låna nya för att resa vidare. Runt kyrkan fanns också en skola, ålderdomshem, affär, barnmorskebostad, klockarbostad och en fattigstuga.

En barnmorskebostad var en bostad som kyrkan bekostade genom att ge lön och bostad till barnmorskan för att hjälpa kvinnorna i socknen när de skulle föda barn. I klockarbostaden bodde mannen som var anställd av kyrkan och skötte kyrkklockorna men han hade också många andra uppgifter till exempel att undervisa i skolan. I fattigstugan bodde de fattiga, den fungerade också som sockenstuga – en möteslokal för dem som bestämde i socknen.

Sockencentrumet runt Ösmo kyrka. Krogen längst fram till höger.

Godsägarna hade stor makt

Andra viktiga platser var de stora gårdarna, godsen. Godsägarna var ofta adelsfamiljer som hade många anställda vid sina jordbruk. Det var bland annat trädgårdsmästare, fiskare och jägare, kuskar, folk som tog hand om djuren, matlagningen och det stora bostadshuset. Till godset hörde ofta andra gårdar och torp. Allt styrdes av godsägaren som fungerade lite som en kung över ett litet kungarike. Godsägarna hade också stort inflytande i socknen. Tillsammans med prästen satt de med i sockenstämman som bestämde över mycket i det lokala samhället.

Järnvägen gjorde att centrum flyttade

När järnvägen byggdes så lade man spåren där det var enklast och billigast att bygga. På så sätt hamnade stationen en kilometer från centrum (Ösmo kyrka). På bilden från början av 1900-talet syns det nya stationshuset bredvid tågspåret. Ett nytt centrum hade etablerats. Här fanns goda förutsättningar för en liten stad att växa fram. Men det fanns ett stort hinder. De som ägde marken ville inte ha någon stad. Kyrkan ägde marken och ville inte sälja den. Ösmo kommun försökte köpa marken för bygga hus på den.

På västra sidan av järnvägen gick det bättre. Ägarna till Vansta gård kunde tänka sig att sälja lite jordbruksmark. Så samhället växte bara på ena sidan av järnvägen. På 1950-talet hade kommunen byggt vatten och avloppssystem, ett kommunhus med brandstation, post och arrest. På 1950-talet beslöt riksdagen att flytta försvarets örloggsbas från Stockholm till Muskö. Militärerna behövde någonstans att bo. Vid samma tid sålde Björn Barkman på Vansta ett stort markområde till kommunen. Nu kunde Ösmo växa och invånarna blev dubbelt så många. Mellan 1966 och 1972 fick Ösmo 900 nya lägenheter.

Jämför Ösmo nu och då

Utforska hur Ösmo har förändrats på 120 år genom att jämför de två kartorna och flygfotografierna – dra i reglagen i bilden. Den äldsta flygbilden är tagen omkring 1960, alltså mitt emellan de två kartbilderna.

Tågstationer från hela länet

Nacka 1967

Upplands-Bro 1955

Täby 1900

Nacka

Norrtälje 1900

Nynäshamn 1910

Huddinge 1923

Nacka 1903

Visa alla bidrag

Publicerad: 11 september 2025

Professor Hjalmar Sjögren och några herrar sitter i öppen vagn dragen av två hästar. En kusk sitter på kuskbocken. Hjalmar Sjögren var den som drev igenom att järnvägen till Nynäshamn byggdes.

Med tåg över Södertörn

År 1856 gav löjtnant Herman Sandeberg ut en skrift. Nedan ser du en kopia av första sidan: ”Project till jernväg mellan Stockholm och Nynäs hamn”. Där hade han ritat in sitt förslag på en ny järnväg. Det var ett av flera förslag som diskuterades för att ge Stockholm en ny hamn. Han ritade också in järnvägen mellan Stockholm och Södertälje. Den var inte färdig men var på väg att byggas och skulle binda ihop Stockholm med järnväg hela vägen till Göteborg.

Boken "Project till jernväg mellan Stockholm och Nynäs hamn", utgiven 1856.

I mitten av 1800-talet började många järnvägar byggas i Sverige. De hade redan blivit vanliga, först i Storbritannien, sedan i Belgien, Holland, Frankrike och andra västeuropeiska länder. Det var många som ville bygga järnvägar även i Sverige, för att utveckla landet genom handel med andra länder. Sandeberg var ingenjör och expert på att planera vägbyggen.  Han hade räknat ut att hamnen vid Nynäs skulle kunna ta emot stora båtar. De behövde då inte åka den krångliga vägen genom skärgården till Värtahamnen i Stockholm.

En järnväg på Södertörn skulle gå genom jordbruksbygden och kunna användas för att sälja mat och ved över Östersjön till Ryssland. Samtidigt skulle ryska varor billigare kunna importeras till Stockholm. Skulle tåget dras av hästar eller ett lokomotiv? Sandeberg kom fram till att ett lokomotiv var lämpligast. Detta skrev han ner i en ny skrift: ”Om Nynäsbanan” som gavs ut 1861. Två år senare föreslog han i Sveriges riksdag att pengar skulle avsättas till fler undersökningar. Riksdagen röstade nej, så Sandeberg samlade själv in pengarna.

Kartan visar ett första förslag på var järnvägen skulle gå.

Motståndet

En annan inflytelserik man var friherre och baronen Carl Gustaf Adlercreutz som ägde Nynäs gård. Han var skeptisk mot en järnväg som skulle störa friden på hans gods. Men Adlercreutz ändrade sig. Han insåg att han skulle kunna tjäna pengar på hamnen, så han erbjöd mark gratis till Stockholms stad om de byggde järnvägen. Det fanns också motstånd från Stockholm där ville man inte släppa ifrån sig hamnverksamheten.

Vem skulle betala järnvägen?

Herman Sandeberg lyckades år 1871 få rättigheten att bygga järnväg från Nynäs till Tullinge. Men han lyckades inte få med sig något tågbolag på planerna. När han vände sig till tyska banker för att låna pengar till bygget fick han nej. Han sålde då rättigheterna till järnvägsbygget till två ryssar. Lukaschevitsch och Pohitonov började bygget år 1872. Men det blev ingen järnväg. Istället försökte ryssarna sälja rättigheterna till ett engelskt företag. När detta misslyckades så kunde ryssarna inte betala Sandeberg. Sandeberg stämde då dem båda och fick tillbaka sina pengar och hamnområdet.

Grattis på födelsedagen! Herman Sandebergs porträtt ur en tidning som uppmärksammade framstående personers födelsedagar. Från år 1911.

Fransk koloni

År 1879 blev även fransmän inblandade. Hamnen övertogs då av dr A Ljunggren som fick kontakt med personer inom den franska adeln. Ljunggren ville bilda en koloni i Nynäs för fransmän som var missnöjda med politiken i Frankrike, där nya revolutioner hotade adelns privilegier.

Professor Sjögren tog över Nynäs

Intresset bland politiska flyktingar inom den franska adeln var inte tillräckligt stort. Det var först när Nynäs fick en ny ägare år 1892 som det började hända saker. Geologiprofessor Hjalmar Sjögren ville inte bara bygga järnväg och hamn utan också en villastad och badort. Att binda ihop Södertörn med den stora ryska marknaden via staden S:t Petersburg var ett viktigt mål.

Anna och Hjalmar Sjögren.

Äntligen: Nynäsexpressen

År 1898 bildade Sjögren ”Stockholm-Nynäs järnvägsaktiebolag” (SNJ) och fick året efter rättigheter till att bygga järnvägen. Nynäsbanan invigdes år 1901.

I början var ekonomi inte så bra för SNJ. Men den förbättrades när ångbåtstrafiken till Gotland kom igång. År 1909 fick järnvägsbolaget lov att köra i rekordhastigheten 90 km/h. Den snabba resan till Nynäshamn med ”Nynäsexpressen” blev känd för många under olympiaden 1912 och till slut började den gamla idén löna sig för dem som investerat pengar i projektet.

Fler statliga projekt och färre privata

Privata aktörer satsade pengar och tid för att bygga samhället. Många av dem hade tjänat pengar på ndustrialiseringen. Under 1800-talet hade varor börjat säljas och fraktas mellan olika länder. De som tjänade en förmögenhet på handeln ville gärna investera i nya fabriker eller företag. Men de investerade också i järnvägar, hamnar och annat.

Under 1900-talet förändrades detta. Då blev det i stället staten som tog initiativet till många stora projekt med nya vägar, hamnar och annan infrastruktur. En idé var att hela folket skulle gynnas av nya byggen, inte ett fåtal kapitalister som ville investera pengarna för att få egen vinst.

Nynäshamnsbilder

Nynäshamn 1889 – -1

Nynäshamn

Nynäshamn

Nynäshamn

Nynäshamn 1900

Nynäshamn 1901

Nynäshamn 1910

Nynäshamn 1890

Visa alla bidrag

Publicerad: 11 september 2025

Holmers mekaniska var inte riktigt färdigbyggt på bilden från invigningen år 1904.

Kraftstationen

Huset på bilden nedan hade en viktig funktion när det byggdes år 1907. Där inne fanns nämligen en dieselmotor på 90 hästkrafter och en generator som producerade elström. Det var alltså med hjälp av dieselolja som villaägarna i den nyetablerade staden kunde ha lampor tända på kvällarna. Två år senare fick Nynäshamn gatubelysning. Strömmen kom från en lika stor motor till, som också fick plats i huset.

Kraftstationen år 1964. Då var elproduktionen nedlagd sedan länge.

Kyrka eller elskåp? Kraftstationen 2025. Foto: Emma Palmér.

Idag tar vi för givet att det ska finns ström i alla hus. Det finns anställda i kommunen som planerar för elledningar och försörjning med ström i god tid innan byggarna reser husen i ett nytt bostadsområde. Men i Nynäshamn 1907 var det i stället ett privat företag, villabolaget som byggde ut elnätet. Även järnvägen mellan Nynäshamn och Stockholm var privat, precis som hela idén om att bygga Nynäshamn.

Det här förändrades under 1900-talet. Det blev vanligare att staten och kommunerna bestämde om nya vägar, järnvägar och städer. År 1963 köpte Nynäshamns kommun hela villabolaget. Då användes inte kraftstationen längre, den var viktigast fram till 1918. 1963 drog det statliga bolaget Vattenfall en elledning från Södertälje till Nynäshamn. Kraftstationen användes som reservkraft fram till slutet av 1950-talet. Idag är det en restaurang i huset.

Holmers mekaniska

Den här pampiga industribyggnaden (se första fotografiet i artikeln) är från år 1904 och är en av Nynäshamns första industrier. Företaget som byggde huset hette I O Holmers mekaniska verkstäder. De tillverkade maskiner som bearbetade trävaror på olika sätt, till exempel sågverksmaskiner. De exporterade maskinerna till Ryssland, Finland och Norge. Senare tog företaget Stathmos över huset. De tillverkade bland annat vågar.

Alfred Nobel

Alfred Nobel – han med sitt världsberömda pris, har också varit i Nynäshamn. År 1918 tog hans företag Nobel Diesel över. Nobel jobbade i Ryssland med att bygga en enorm dieselmotor, men när revolutionen där bröt ut fick han fly. Tyvärr fick han inte med sig ritningarna på utan tvingades börja om. En enda motor på 1 600 hästkrafter tillverkade Nobel. Prislappen var en miljon kronor.

Idag är Stathmos-fabriken en del av Nynäs raffinaderi. Raffinaderiet tog över 1940 och ända sedan dess har de varit Nynäshamns största industri.

Nobels stora dieselmotor år 1922.

Dieselmotorn fanns kvar i kraftstationen år 1960 då fotografiet är taget.

Televerkstad i ny stil

Både kraftstationen och Stathmoshuset är exempel på äldre fabriksbyggnader som har många vackra detaljer. Husen har flera utsmyckningar som bara finns för att vara vackra. När en ny fabrik skulle byggas i Nynäshamn år 1911 ritades den efter nya idéer. Arkitekten som ritade Telegrafverkets verkstad brydde sig inte så mycket om att byggnaden skulle vara ståtlig. Istället var det funktionen som var viktigast. Fabrikens var i ett plan med ett tak såg ut som tänderna på en såg. På så sätt var det lättare att få in luft och ljus i lokalerna och att transportera varor.

Exteriör av Telegrafverkets verkstad, Industrivägen, kvarteret Telegrafen.

Senare, på 1930-talet blev sådana idéer ännu mer populära. Funktionalism eller funkis, blev en egen stil. Funktionalisterna ville ta bort alla onödiga detaljer på husen. De tyckte att ett praktiskt hus fick sin skönhet av det var ändamålsenligt.

Telegrafverkets verkstad från luften.

Detaljer från kraftstationen

Fler foton från Nynäshamns industrier

Nynäshamn

Nynäshamn 1923

Nynäshamn 1911

Nynäshamn 1910

Nynäshamn 1930

Nynäshamn 1920

Nynäshamn 1914

Visa alla bidrag

Publicerad: 22 augusti 2025

Stugan är lätt att känna igen på sina färger och syns tydligt från vägen.

Den långa vattenledningen

Stugan var hem för vattenvakten som höll koll på de underjordiska vattenledningarna mellan Norsborg och Stockholm. Mellan 1902 och 1904 byggde Stockholms stad en nära två mil lång ledning för att pumpa upp rent sjövatten från Mälaren till hushåll i stan. Samtidigt byggdes de två arbetarbostäderna för vattenvakter, en i Segeltorp och en i Fittja.

Vattenvakten kontrollerade

Vattenvaktens uppgift var att hålla koll på ledningarna. Han låste då upp de olika kontrollstationerna längs ledningen. Där kunde han släppa ut luft som hade kommit in i ledningarna och se till att vattnet flödade. Några av kontrollstationerna finns kvar. En kan du se mellan filerna på motorvägen E4 vid Kungens Kurva.

Vattenledningen går mellan motorvägens filer. Vattenvakten kunde låsa upp dörren och kontrollera ledningen.

Stan behövde rent vatten

I samband med att Stockholm industrialiserades under 1800-talet så blev antalet stockholmare fler och problemen med smuts och sjukdomar växte. Epidemier av kolera bröt ut nästan varje år. Var tredje spädbarn dog. Stan var full av bajstunnor som stank och spred bakterier. Rent vatten att dricka och tvätta sig minskade smittorna. Det första vattenverket byggdes vid Skanstull (där Eriksdalsbadet ligger idag) år 1861. Från Skanstull drogs vattenledningar så att flera hus kunde få vattenkranar. Folk slapp då bära tunnor med vatten från brunnar som fanns runt om i staden.

De första vattentoaletterna kom till runt sekelskiftet 1900, men det fanns inget avlopp så det som spolades ner hamnade ofta i sjön. Först 1934 invigdes det första reningsverket. Det låg i Bromma.

De breda rören som skulle ta vatten från Norsborg till Stockholm grävdes ner i Segeltorp år 1903.

Segeltorp blev en stadsdel

När vattenvaktarstugan byggdes var Segeltorp landet. I skogskanterna och längs Södertäljevägen hade en del nya hus byggts. När den sista vattenvakten i Segeltorp slutade arbeta år 1950 hade ett helt litet samhälle växt fram i Segeltorp. Jämför kartorna här intill så ser du förändringen.

Vad berättar stugan?

Vattenvaktarstugan är ett exempel på att det var vanligt förr att en bostad ingick i jobbet. Hela vattenvaktens familj bodde i stugan. På samma sätt var det för lärare som ofta bodde i skolhusen, präster, lantarbetare och många andra yrkesgrupper.

Vattenvaktarstugan berättar också om en tid före maskiner, elektronik, datorer och annan teknik. Då behövdes människor som kontrollerade och skötte olika viktiga funktioner i samhället. Längs järnvägen fanns banvaktarstugor. Där bodde arbetare som kontrollerade spåren och vaktade järnvägsövergångar. Inne i Stockholm fanns en hel yrkeskår som bara åkte runt och tömde latrintunnor. Bönder reste mellan gårdarna med häst och vagn för att skjutsa folk, post och varor.

Med hjälp av tekniska system behövs inte lika många personer som utför uppgifter. Det räcker med några få personer för att göra samma jobb som krävde hundratals människor tidigare.

Att kunna vrida på kranen och få rent vatten är en självklarhet idag, men vattnet är lika viktigt då som nu.

Publicerad: 19 juni 2025

De två ugnarna i Stora Vika behövde en värme på 1 450 grader för att bränna cementen.

Byggmaterial behövdes

När andra världskriget tog slut spred sig en stark tro på framtiden i hela Sverige. Under krigsåren hade både företag och privatpersoner varit försiktiga med att använda sina pengar. Men när kriget var slut ville många investera, till exempel i nya byggnader. Sveriges industrialisering pågick för fullt och människor flyttade från landet in till städerna. I Stockholm behövdes massor av nya bostäder och cement var ett viktigt byggmaterial. Branschen räknade på att behovet av cement skulle öka med 50 procent under tio år. Det var bakgrunden till att Skånska Cementaktiebolaget bestämde sig för att bygga en ny stor fabrik.

Arbete i en av de två ugnarna där cement brändes vid 1 450 graders värme.

Bra läge på Södertörn

Platsen, Stora Vika på Södertörn valdes dels för att här fanns berg som innehöll ämnet kalk som man gör cement av, dels för att det låg nära den största marknaden för cement: Stockholm. Cementet skeppades med båtar från hamnen i Stora Vika till en depå i Liljeholmen i Stockholm.

En linbana fraktade sten från kalkbrottet till fabriken där det blev till cement.

Fabrik och bostadsområde

För att kunna få arbetskraft till fabriken byggde företaget en egen tätort för de anställda. Som mest arbetade 310 personer på fabriken (år 1956). Många av dem bodde i Marsta, det nya bostadsområdet, en dryg kilometer från fabriken. Husen byggdes av betong – inte av trä som annars var det vanligaste.

Marsta 1954 när samhället var nybyggt.

Storhetstiden blev kort

Stora Vika var igång under den period när Sveriges ekonomi växte mer än den någonsin gjort, mellan åren 1950 och 1970. På 70-talet drabbades ekonomin av flera kriser. Bland annat ökade energipriserna. Kostnaderna för att frakta varor sjönk, samtidigt som lönerna i Sverige steg. Många företag började flytta sin tillverkning till länder där lönerna var låga och det gick att anställa människor billigt.

Cementfabriken i Stora Vika hamnade också i kris. Det största problemet var att metoden som de använde krävde mycket energi. Samtidigt började den stora utbyggnaden av bostadsområden i Stockholm vara klar. Företaget bestämde sig därför för att satsa på en fabrik på Gotland i stället. År 1981 lastades den sista cementen på fartyg i hamnen.

Vad säger platsen om sin tid?

Många städer och tätorter har formats under lång tid men Stora Vika byggdes snabbt. Därför kan vi använda orten som en källa som berättar om en viss tid. Vi kan då se att:

• Det fanns en tanke om uppdelning mellan olika samhällsklasser. De som planerade bostadsområdet delade upp det så att radhus och lägenheter för arbetare låg på ena sidan. För dem som var tjänstemän, alltså inte jobbade med kroppen, hade sina villor på andra sidan av området. Fabrikschefens rymliga villa låg för sig själv närmast vattnet.
• Företaget såg det som sin uppgift att ordna livet för de anställda. De byggde bostäder men planerade också ett centrum med affär, skola, idrottsplats, småbåtshamn och badplats. Många av anläggningarna finns kvar idag men det fanns också planer som inte blev av. Företaget ville bygga lokaler för hantverk, en kyrka och ett medborgarhus med salar för studiecirklar och föreningar. Det ger oss en bild av vad man tyckte att människor behövde på sin bostadsort.
• Det fanns en stark tro på framtiden. Fabriken fanns bara i trettio år men husen byggdes för att stå mycket längre än så. Den goda ekonomin fick företagen att göra stora investeringar för framtiden.
• Området berättar också om en period när ett stort företag kunde styra mycket i samhället, till exempel bygga en helt ny tätort.  

En modern bruksort

En bruksort är ett samhälle som växer fram nära ett enda stort företag där nästan alla i orten jobbar. De första bruksorterna i Sverige fanns vid järnbruk och kom till på 1600-talet. Ett gemensamt drag för bruksorter är att företaget påverkar samhällslivet mycket. Ett annat är att de som bor och arbetar där blir väldigt beroende av sin arbetsgivare. Så var det också i Stora Vika. När företaget lade ner så försvann nästan alla jobb på orten. Ändå har samhället överlevt och inte tömts på människor. Många som bor i Marsta idag pendlar till Nynäshamn eller andra platser för att arbeta.

Midsommarfirande i Marsta 1961. Disponentens fru Gun Lilja leder dansen.

Se filmen Svårtillgängliga platser – Stora Vika

Relaterat källmaterial

Nynäshamn 1954

Ekerö 1933

Upplands-Bro

Ekerö 1960

1912

Ekerö 1930

Visa alla bidrag

Publicerad: 4 april 2025

På fotot från 1929 ser du arbetarna som jobbade i kulfabriken, de har ställt upp sig för fotografering. Kan du gissa deras åldrar? De yngsta är nog knappast myndiga.

Valter Konstantin Hultin

Mellan motorvägen och Viggbyholms gård finns ett stort grönområde som heter Hultinparken.

Hultinparken har fått sitt namn från mannen med mustasch och fluga på fotografiet nedan. Det är Valter Konstantin Hultin. Han köpte Viggbyholms gård år 1915. Jordbruket var han inte intresserad av, så han lät familjen Ek ta hand om det. Familjen Ek arrenderade alltså marken och bodde också i en av flygelbyggnaderna på gården. Hultin bodde kvar i sin villa i Djursholm. Han ville göra Viggbyholm till en villastad i samma stil som Djursholm.

Valter Konstantin (V K) Hultin har signerat sitt porträtt.

En uppfinningsrik grosshandlare

Grosshandlare var den titel som Hultin använde till sig själv. Han föddes i Finland och åkte som ung till USA där han lärde sig göra affärer. När han kom till Sverige använde han sina kunskaper till att importera cigarrer och starta ett bokförlag som sålde böcker av kända författare för 25 och 10 öre. Han uppfann också egna byggmaterial som han sålde i firman Ripolin.

Stora planer för Viggbyholm

Hultin tog fram ett förslag till stadsplan som du kan se här intill. Den som ville köpa en tomt kunde se vad som fanns att välja på. Samtidigt kunde tomtköparna få en bild av samhället i framtiden. På kartan ser man en ny gren av järnvägen som skulle gå från Viggbyholms station ända ner till vattnet. Vägarna på kartan var en av få saker som blev verklighet. Men Hultin kunde nog inte föreställa sig att tusentals bilar i timmen skulle rusa fram på en motorväg rakt igenom hans stadsplan.

Stadsplan för Viggbyholm.

Viggbyholm planerades för att människor som längtade bort från staden skulle kunna bo här men ändå arbeta i Stockholm. Hultin beställde husritningar av tidens mest framstående arkitekter så att tomtköparna skulle kunna bygga riktigt stiliga villor, precis som i Djurholm. Han ville också att Viggbyholm skulle bli en egen kommun eller ett municipalsamhälle, som det hette då. Tyvärr gick försäljningen dåligt, snart kom första världskriget och ekonomisk kris. Tågbolaget ställde in flera avgångar.

Hultin dog år 1925 utan att ha fått se sin vision uppfylld. En del av parken på plankartan har uppkallats efter Hultin så att vi ska komma ihåg en av Viggbyholms grundare.

Ångbåten Viggbyholm körde till Nybroviken på 1920. Båten köptes av tomtbolaget för att få fler att bygga hus i Viggbyholm.

Lorens Dahlberg startade kulfabriken

I närheten finns också Lorensviksparken och Lorensviksvägen. Det är viken av Stora Värtan där båthamnen ligger idag som har fått namn efter Lorens Dahlberg som hade en av de första tomterna som såldes här. Han startade en fabrik som tillverkade trävaror lite norr om viken på 1910-talet.

Fabriken eller verkstaden gjorde bland annat skaft till kvastar och gardinstänger, men också lösplugg till militären. Det var lösa kulor som kunde användas vid övningar. Militärerna kunde då skjuta utan att döda någon av misstag. Snickerifabriken kallades därför för kulfabriken. Lorensvik har fått sitt namn från Lorens Dahlberg.

Kanske köpte Lorens Dahlberg råvarorna från ångsågen som låg längre ut på udden. De färdigsvarvade trävarorna kunde sedan köras till kunderna via järnvägen eller skickas med ångbåten Viggbyholm som körde regelbundna turer till Stockholm.

Historiska kartor

1936 – 1936

1901 – 1906

1844 – 1893

1785

Sigtuna 1981 – 1982

Visa alla bidrag