Nära kyrkan fanns ofta fattighus och skola. Sådana kyrkbyar, som här i Ösmo var centrum och mötesplatser för många socknar.

Socknar

Ända sedan medeltiden var Sverige indelat i socknar. Ordet socken kommer av ”söka”. En socken var nämligen ett område där alla sökte sig till samma kyrka. Kyrkan och prästerna hade ett stort ansvar för att ta hand om människor. De organiserade hur fattiga, gamla och sjuka skulle tas om hand. Med tiden fick socknarna mer ansvar. De anställde lärare och barnmorskor och byggde skolor.

Sockenstämman

När något viktigt beslut behövde tas så samlade prästen till ett möte. Det kallades sockenstämman. På mötet diskuterades olika problem i socknen. Det kunde vara en väg som behövde lagas, att man behövde en ny lärare till skolan eller att fattighuset behövde ett nytt tak. Då fick alla som betalade skatt eller ägde mark i socknen diskutera hur problemet skulle lösas. Det här var en sorts demokrati. Många fick vara med i diskussionen och försöka komma fram till bra lösningar som alla var överens om. Men kvinnor, tjänstefolk, torpare och personer som inte ägde någon mark hade inte rösträtt.

Godsägare och andra välbärgade personer, tillsammans med prästen var ofta de som hördes mest på sockenstämman. Det var vanligt att de skänkte ett hus eller en tomt när en skola skulle skapas.

Härader

En härad bestod av flera socknar hade en gemensam domstol. Ett län eller landskap bestod av flera olika härader. Indelningen i härader fanns kvar till år 1971.

På bilden kan du se några härader norr om Stockholm. Det finns många kyrkor i varje härad – alltså många socknar.

Kommuner efter 1862

Under 1800-talet blev det fler och fler uppgifter att sköta i samhället. Från år 1862 så delades uppgifterna upp mellan den kyrkliga socknen och den borgliga kommunen. Det fanns tre sorters borgliga kommuner:

1. Städer
2. Köpingar
3. Landskommuner

Städerna var tvungna att följa vissa lagar som handlade om brandkåren, polisen, sjukvård och regler för hur man fick bygga. I en köping gällde alltid brand- och byggnadsstadgan samt stadsplanelagen. De andra var frivilliga. Ansvaret för samhällsfrågorna låg inte längre på de kyrkliga socknarna, som bara hade ansvar för kyrkliga frågor.

Municipalsamhällen

De flesta kommuner hade inga städer eller ens tätorter. De bestod av landsbygd, därför kallades de landskommuner. Många människor flyttade till städer och tätorter under 1900-talet och efter år 1900 kunde sådana nya tätorter bilda ett municipalsamhälle. Invånarna bildade då en kommun i kommunen där lagarna för städer gällde. Ett municipalsamhälle skulle lyda minst en av förordningarna (lagarna i faktarutan här ovan).

Kommunerna slogs ihop 1952

Många kommuner hade bara några hundra invånare. Det var svårt för en liten kommun att ordna grundskola, socialtjänst och allt annat som krävdes. År 1952 bestämde man därför att slå ihop flera kommuner till större kommuner.

File:Stockholm Kommunkarta 1952.png – Wikimedia Commons

Alla kommuner blev lika efter 1971

Efter år 1952 tog Sverige bort de olika lagarna som du ser i faktarutan. I stället kom nya lagar som gällde för alla kommuner. Till slut bestämde staten att det bara skulle finnas en sorts kommuner. Efter 1971 slutade man använda orden stad, köping och municipalsamhälle för att skilja mellan olika kommuner. I vanligt språk kallar vi fortfarande stora tätorter för städer.

Större kommuner sparade pengar

Omkring år 1971 innehöll nästan alla kommuner både landsbygd och en stad eller tätort. Många var fortfarande små. Om de skulle ha råd med politiker, gatukontor, skolor och allt annat så fick invånarna betala höga skatter. Det ledde till att många kommuner gick ihop med en eller flera grann-kommuner.

Stad eller kommun?

En del kommuner väljer idag att kalla sig för ”stad” i sitt namn. Sundbybergs stad, Lidingö stad och Stockholms stad är ändå helt vanliga kommuner.