Samtidigt som andra världskriget pågår en intensiv planering av det samhälle som ska byggas upp när freden kommer. Även svenska politiker, arkitekter och planerare deltar i förberedelserna. Vilket samhälle bidrar till social gemenskap och trivsel? Hur planerar man för kostnadseffektiva bostäder, bostadsområden och städer utan att göra avkall på standard och kvaliteter som sol, luft och grönska?
Efterkrigstidens förortsmiljöer
Lösningen kom dels från London i form av grannskapsprincipen , dels flera politiska reformer som kommunalt bostadsförsörjningsansvar och planmonopol, särskilda statliga lån till allmännyttiga bostadsföretag samt en minimistandard för hur husen och lägenheterna skulle utformas.
Istället för att isolera bostäder, arbetsplatser och centrum från varandra integreras dessa bildar enligt grannskapsprincipen överblickbara områden med bostäder och service för cirka 10 000 invånare – grannskapsområden. Mängden invånare bidrar menar man både till social gemenskap utan att skapa isolation och till ett kundunderlag till grannskapsenheternas kommunala och kommersiella service. Grannskapen ska innehålla olika stora lägenheter för olika stora familjer, butiker, post, apotek, bibliotek och skolor för barn i olika åldrar. Bostäderna ska förläggas i mindre grupper med friytor emellan där barn kan leka. Istället för de parallella byggnadskropparna byggs lamellhusen ihop och bildar intima gårdar på insidan medan trafiken leds runt på utsidan. Årsta i Stockholm är bland de första områdena som planeras efter grannskapsidén och står som modell för den kommande förortsplaneringen i Stockholm med flera kommuner.
Runt om i Stockholms län kompletteras äldre stationssamhällen med för tiden moderna centrumanläggningar och bostadshus. Butiker, post, apotek, bibliotek och samlingslokaler samlas i lamellhus kring torg med fontäner och bänkar för ökad trivsel. Äldre småhus och villor kompletteras med låga lamellhus och högra punkthus för en varierad stadsbild och för att bättra på det kommunala bostadsbeståndet efter att kommunerna får planmonopol och bostadsförsörjningsansvar 1947. Roslags Näsby, Häggvik, Handen, Huddinge centrum med flera områden byggs ut, alla med tågförbindelse till Stockholms centrum. Här ska alla kunna leva utan beroende av storstaden likt sekelskiftets trädgårdsstad.