Om runor och runstenar

Futharken – runornas alfabet

Den äldsta futharken, dvs. raden av runor, innehöll 24 tecken, och liksom alfabetet har namn efter de två första grekiska bokstäverna alfa och beta har runraden fått namn efter de första runorna i raden: f, u, th, a, r och k. Nordborna hade förmodligen ingen skolundervisning av det slag som romare och vi i sena tider har, och för att göra inlärningen lättare försågs runorna med egna namn, som inleddes med runans ljud: exempelvis hette u uroxe, r ritt, h hagel, n nöd och i is. Runorna och deras namn hade också magisk innebörd. De kunde användas för att orsaka eller avvärja skada och lidande eller skapa rikedom. Genom att upprepa exempelvis t-runan, som hade samma namn som guden Tyr, fick runan extra kraft. Med runors hjälp skyddades gravar, blev spjut träffsäkrare och kärleksförsöken framgångsrikare.

Den yngre futharken

Den äldre futharken, dvs. den som infördes under äldre järnåldern innehåller 24 tecken, men omkring vikingatidens början kom den att ersättas av den yngre futharken som omfattar 16 tecken. Detta kan betecknas som något av en skrivreform, som liksom den första runraden medvetet skapades av en enda person. Den 16-typiga runraden spreds snabbt i Norden, förmodligen först i stormannakretsar.

Orsaken till att antalet tecken minskades med en tredjedel var att futharken måste moderniseras. Det hade gått mer än ett halvt årtusende sedan den skapades, och många språkljud hade förändrats och kommit till. I stället för att hitta på ytterligare tecken som skulle vara svåra att hålla reda på valde man i stället att förenkla futharken. Enskilda runor kom att stå för flera ljud, vilket gjorde det enklare att skriva, men svårare att läsa. Av sammanhanget var det ändå möjligt att avgöra vilka ljud som avsågs.

De äldsta runinskrifterna

De flesta av den äldre järnålderns runinskrifter är korta och ganska kryptiska, antagligen just för att de ofta har magisk innebörd. Forskarna är oense om i vilken omfattning runorna användes i mer vardagliga sammanhang också, men det är fullt möjligt att många sådana meddelanden har funnits men försvunnit därför att de var inristade i förgängligt trä. Också från vikingatiden saknas vardagliga inskrifter, men däremot blir runstenarna mycket vanliga, särskilt under 1000-talet i Mälardalen.

Mälardalens runstenar

De är så vanliga att de flesta förknippar runorna i första hand eller enbart med dessa stenar. Det finns flera varianter av den 16-typiga runraden, bl. a. de stenografiliknande stavlösa runorna, som gick snabbt att skriva med. På Mälardalens runstenar valde man i stället de prydliga normalrunorna. Att de kallas normalrunor är lite missvisande, eftersom de andra 16-typiga runradsvarianterna förmodligen har varit lika vanliga och normala. Eftersom runstenarna har bevarats i så stort antal till vår tid är det varianten som förekommer på dem som har kommit att betraktas som normal. Som skiljetecken mellan ord användes bl. a. kryss, punkter, kolon eller ingenting.

Budskapet hos vikingatidens runstenar i Mälardalen var inte ett utan flera. Runstenen var ett minnesmonument över den döde, som uttryckte både sorg och stolthet, men det var också ett statusföremål. Bjärt målad stod stenen vid gården eller vid vad, broar och vägar på gårdens utmark och signalerade att här bodde folk om kunde kosta på sig en runsten.

Vi som är uppfostrade med moderna etikettsregler noterar att resarna gärna nämnde sig själva före den döde. Runstenen kunde också understryka ägoförhållanden, genom att underförstått den dödes arvingar till gården framhölls. Slutligen och kanske främst var runstenen ett kristet monument. Genom texten eller ett kors framhölls att gårdens invånare var kristna.

Tydlig textgenre på stenarna

Runstenarnas texter är mestadels schablonartade, vanligen enligt formeln X och Y reste denna sten efter Z, sin fader/broder [etc. , ofta med tillägg av en önskan om att “Gud hjälpe hans själ” eller liknande. En sten på Ekerö i Mälaren berättar att “Trotte och Ase reser stenen efter Ödger sin broder Gud hjälpe hans ande” och på en sten i Botkyrka söder om Stockholm sägs att “Sibbe och Jorun och Torgunn och Ingegärd, de syskonen lät resa denna sten efter Tjarve, sin fader, och Gudmod efter sin make. Gud hjälpe hans själ.”

Stenarna berättar om personer

I andra fall finns ett mer personligt budskap. På en sten i Helgesta i Södermanland berättas att “Kylving och Holmger lät resa stenen efter Vred, sin fader, och efter Viborg sin syster. Han drunknade i Båven, en mycket sorglig död. Gud och Guds moder hjälpe deras själ.« På en sten i Turinge väster om Södertälje sägs att och Björn de reste denna sten efter Torsten, sin fader, Anund efter sin broder och huskarlarna efter den rättvise, Kättilö efter sin make. Bröderna voro bland de bästa män, i landet och ute i ledung. De höll sina huskarlar väl. Han föll i strid österut.<< I Västmanland vid Hassmyra i berättas på en sten att »Gode bonden Holmgöt lät resa stenen efter Odendisa, sin hustru. Det kommer till Hassmyra ej en bättre husfru, som råder för gården. Rödballe ristade dessa runor. Till Sigmund var Odendis en god syster. « Med god vilja kan runstenarnas innehåll liknas vid korta biografier, som ibland berör.

Vem ristade runorna?

Runristaren var mestadels professionell, reste runt och högg runstenar åt bönder och stormän. Ibland signerade de stenen, som Rödballe ovan. Namnet bar han antagligen därför att han var rödhårig. Andra ristare kunde också bära märkliga namn. Fot var ett namn som förmodligen syftade på att den som bar det hade en märkligt formad fot, och den välkände Öpirs smek- eller öknamn betyder skrikhals.

Noggranna studier av huggningspår och stilar talar för att runstenstillverkarna arbetade som i senare tiders konstverkstäder, med en mästare och en eller flera medhjälpare. I samråd med beställaren utformades stenen, som höggs och målades i granna färger. Färgerna var tilldragande i sig, men gjorde också inskriften tydlig. BI. a. har rött, svart, vitt och brunt använts. Ofta har runorna varit röda. Ibland har man växlat färg så att vartannat ord var rött, vartannat svart. Med färg var det också möjligt att rätta till felhuggningar.

Vers på vikingars vis

Det finns en likhet mellan den vikingatida djurornamentiken och tidens verskonst. I båda fallen har utövarna varit mycket skickliga rent tekniskt, men samtidigt har reglerna och finurligheterna varit så många att resultatet blivit knappt njutbart för nutidens betraktare. De forntida verserna var avsedda för recitation, och skalden var mån om att imponera på den hövding eller kung han förhärligade i versen. Därför lade han kraft på att följa en mängd olika versregler. Det är näst intill omöjligt att lära sig alla dessa regler och att sedan praktisera dem. Några av dem kan det dock vara roligt att pröva på.

Slutrim är sällsynta, men förekommer tidigare i Norden än i sydligare länder. På en runsten i Vallentuna finns de välkända raderna: Han drunknadepå Holms hav. Hans knørr (dvs. skepp) gick i kvav, endast tre kommo av. Det vanliga i tidens poesi var i stället att låta rimmen komma i början av orden, s.k. allitteration, eller uddrim. Ett vackert exempel finns på en runsten i Overselö socken, Södermanland : Här skall stånda stenarna dessa, runor röda, reste dem Gudlög… Några specialregler är att alla vokaler och j allittererar med varandra, och att s som följs av en konsonant endast allittererar med s som följs av samma konsonant. I exemplet ovan allittererar alltså inte skall med stånda eller stenarna, men stånda allittererar med stenarna. Allitterationen finns också i nutida ordspråk som Borta bra men hemma bäst och lätt och lagom.

Poetiska gåtor: kenningar

Riktigt krångligt men ibland vackert blev det med kenningar (uttalas med hårt k). Skalderna hittade på finurliga omskrivningar för ord, på ett sätt som vi ibland gör omedvetet än i dag. Gråsparvarna kallas exempelvis för luftens råttor, Stockholm för Nordens Venedig, ubåten för havets varg och kamelen för öknens skepp. För den här typen av tvåledade kenningar gäller att andra leden (råtta, Venedig, varg, skepp) inte ensamt ska gå att knyta till det som avses, utan första leden (luftens, Nordens, havets och öknens) måste tillkomma för att man ska kunna tolka innebörden rätt.

Kenningarna är alltså ett slags poetiska gåtor, men eftersom olika tiders människor har olika förkunskaper och associerar på olika sätt är det inte alltid lätt att förstå sig på andra tiders kenningar. På en koppardosa från Sigtuna har ristats i runor bl. a. likets gök vilket syftar på korpen eller örnen som tänktes äta på de fallna. Ett annat exempel är jättinnans häst som syftar på vargen men kräver kunskap om nordisk mytologi för att förstå. Andra är lätta att begripa: havets häst är skeppet, vågens väg är havet och svärdets bord är skölden. Kenningen vågens väg har fördelen att den allittererar. Vill man göra det riktigt krångligt — vilket de forntida skalderna gärna ville — kan man kombinera kenningarna. Vågens vägs häst är skeppet och vågens vägs jättinnas häst är ubåten.

Personnamn och ortnamn

Personnamnen på runstenarna skiljer sig mycket från senare tiders namn. Enstaka av dem är tydligt kristna, som Johan på en runsten i Vallentuna, men de allra flesta är gamla nordiska namn. Det finns korta namn som Ulf och Björn, men vanligare är längre, tvådelade namn som Torgunn och Holmger. Föräldrar upprepade gärna ett Ied i sitt eget namn hos barnen. Toras söner fick heta Tore och Torsten, Holmfasts son Ingefast. Långa namn kunde leda till att kortare smeknamn användes i stället. Tobbe förekommer på runstenarna i stället för Torbjörn, och Sibbe i stället för Sigbjörn. Tora kan vara en förkortning av Torgunn eller ett annat kvinnonamn med förleden Tor-. Gudanamn kunde ingå som en led i namnen, men man gav aldrig barn gudanamnet ensamt, av respekt för gudanamnets helgd. Innebörden i namnen hade ofta krigisk anknytning. Gunnar är sammansatt av ord för strid och krigare, Sigrid av ord för seger och skön.

Många gånger kunde binamn som beskrev en detalj i utseendet eller sättet bli tilltalsnamn, vilket framgick ovan av runristarnamnen. Andra exempel är Fetläpp på en runsten i Södermanland, Dragmål (den som talar släpigt) i Uppland, Skamhals (korthals) i Södermanland, Vithövde i Uppland, Blåkåre (den svartlockige) i Spånga utanför Stockholm, Skalle (antingen stort huvud eller flintskallig) finns på flera håll, liksom Luden och Svarthövde (Svarthuvud). Somliga namn som då var gångbara skulle förmodligen väcka uppseende om de brukades i dag. På en sten i Vallentuna norr om Stockholm har Kvickbjörn fått en sten rest efter sig av bl.a. Bärsa (björnhona) och Kåte (den glade).

Ortnamnsarkeologi

Ortnamn nämns ibland på runstenar, (se avsnittet Världen och färden nedan) men oftast har de fästs på papper senare. De utgör våra äldsta bevarade språkexempel. I generation efter generation, kanske i årtusenden, har ortnamnen traderats muntligen och de senaste seklerna också skriftligen. Med tiden har de förändrats eller blivit så ålderdomliga att de inte omedelbart är begripliga i många fall. Enkla att tolka är Norrby eller Sörby, men vad betyder Täby som ligger norr om Stockholm? Efterleden –by är inte svår att förstå, men att tä betyder inhägnad fägata är det inte många som känner till. Att utforska ett ortnamn är ett stycke språklig arkeologi. Till att börja med gäller det att hitta så många och gamla skriftliga namnbelägg som möjligt, så att man ökar möjligheten att ringa in ursprungsformen. Med lite tur finns ortnamnet med redan på en runsten, som Täby. Sedan gäller det att ha goda kunskaper i namnskick och terrängnamn, i ålderdomligt språk och dialekter. Platsen för ortnamnet studeras på karta och vid besök, så att terrängformationer som sjöar, åar och bergklackar noteras. De kan ju ofta vara inspirationen till namnen.

Man måste också ta hänsyn till att landskapet kan ha förändrats. Åva i Täby var namnet på en gård som nu är försvunnen, men namnet lever vidare bl. a. i namnet på en skola. Namnet har innebörden grund havsvik, bred och rund i sin innersta del och förbunden med havet genom ett smalt sund. Det stämmer illa med Avas omgivningar i historisk tid. Ingenstans finns vatten att se, och närmaste vik ligger mer än två km bort. Längre tillbaka i tiden stod dock vattnet högre, och för bortemot 2 000 år sedan fanns en lämpligt formad vik i Åvagårdens närhet. På samma gång som namnet får sin förklaring kan det också grovt dateras, och något har berättats om platsens historia! Ofta finns det lokala, folkliga traditioner om ortnamn, men de är inte sällan fria fantasier och efterhandskonstruktioner som inte har mycket med ursprunget att göra.

Det är således inte lätt att tolka ortnamn på egen hand, men det finns hjälp att få. En hel del ortnamnslitteratur finns som behandlar särskilda typer av namn eller namnen i vissa områden. En lämplig introduktion är Bengt Pamps Ortnamnen i Sverige, som har kommit ut i flera upplagor, och som bl. a. innehåller litteraturförslag för olika områden. Med fördel kan du också ringa till Ortnamnsarkivet i Uppsala där det under kontorstid alltid finns en forskare tillgänglig att ställa frågor till.

Vanliga ord i ortnamn

Det är omöjligt att här ge en utförlig beskrivning av olika ortnamn, men några ord ska sägas om ofta förekommande efterleder. Vanligen kan ett ortnamn åtminstone delas upp på en förled och en efterled. I exemplet Täby är ti- förleden och -by efterleden. Vanliga efterleder är -inge, -unge, -sta och –by. Efterlederna -inge och -unge syftar på invånarna, dvs. -ingarna och ungarna. -sta betyder ställe eller uppehållsplats. -by är besläktad med bo, och kan beteckna en gård eller en grupp av gårdar. Ortnamnsarkivets personal kan hjälpa dig med både en tolkning och en grov åldersuppskattning av namnet.

Många ortnamn är i dag hotade. Gårdar försvinner eller Posten slopar postadresser. I vissa fall kan enskilda gårdsnamn leva vidare och bli kända trots att gården har försvunnit, exempelvis när en tunnelbanestation uppkallas efter en gård som legat på platsen.

Världen och färden

Runorna berättar om vikingatidens resor

Vikingatidens kosmologi var en på många sätt känslomässig och symbolisk bild av världen, men också upplevd som verklig. Kyrkomannen Adam av Bremen kunde på 1000-talet berätta om norske kung Harald: “När han med sina skepp ville utforska det nordliga havets utsträckning, höljdes inför hans ögon världens yttersta gräns i töcken, och genom att vända om lyckades han med knapp nöd undkomma avgrundens gapande svalg (…) Denna plats kallas på deras språk Ginnungagap”. Ginnungagap är det stora tomma svalg där världen skapades.

Eftersom somliga av vikingatidens människor reste mycket långt kom de att besöka avlägsna länder och folk, och gav dem sina egna namn. På runstenarna i Mälardalen omnämns många främmande orter, av vilka somliga har namn som ännu lever. Exempel: Danmark, England, Estland, Finland (nuvarande sydvästra Finland), Grekland (det bysantinska riket), Gårdarike (“landet med de många städerna”, västra Ryssland) , Hedeby (en dansk stad), Holmgård (den ryska staden Novgorod), Jerusalem, Langbardaland (Italien), Norge, Semgallen (i Litauen), Särkland (“saracenernas land”, de arabiskdominerade områdena i Västasien), Saxland (i norra Tyskland) , Tavastland (i Finland) och Virland (i Estland). Mindre glamorösa orter nämns också, exempelvis Gotland, Skåne och Tjust, och vanligt är att hemgårdens namn finns med på runstenarna med ortnamn som Viksjö, Täby och Väsby.

Runstenarna visar att många i Mälardalen reste långväga, och även om stenarna ofta restes över dem som inte lyckades komma hem finns det anledning att tro att många fler gjorde resorna tur och retur och förde med sig spännande föremål och berättelser från främmande länder. Mälardalen var ingen isolerad bygd, trots att resandet var mycket tidskrävande.

Långa och korta resor

Till fots och till häst kunde man färdas året runt, men sjöfärder kunde man bara göra under sommarhalvåret och slädfärder under några korta vintermånader. Vid landresor brukade man hinna fyra—fem mil om dagen, och mycket snabbare gick det inte när man seglade längs kusten. Över havet seglade man däremot mångdubbelt snabbare, men risken var då stor att man blåste ur kurs och hamnade fel. Mestadels höll människorna till i trakten av sin egen gård, och mötesplatserna i bygden var inte mer avlägsna än att man kunde gå fram och tillbaka på en dag.

Hästar och oxar

Gången var naturligtvis den äldsta och vanliga metoden att röra sig i landskapet. När tamhästen kom till användning är svårt att säga exakt. Med större säkerhet vet vi bara att hästen fanns i Sverige från senare delen av bronsåldern, men det är troligt att den var i bruk redan i början av bronsåldern och kanske har enstaka exemplar förts hit redan vid övergången mellan stenåldern och bronsåldern. Tidigt kom hästen att utnyttjas både som vagnsdragare och riddjur.

Oxdragna vagnar var i bruk redan i början av den yngre stenåldern i Sydskandinavien. De användes för kortare, tyngre transporter i boplatsernas närhet. Vagnar kan ha använts också i Mälardalen under stenåldern, men först från bronsåldern finns tecken på detta.

Vikingatidens vägar

På land tog sig människor fram helst på de torra, långsträckta och lättframkomliga åsryggarna. Där mycket människor och djur traskade fram kom marken att slitas. En dikesliknande fördjupning bildades, antingen grund, bred och rundad eller djup och V-formad, som gröptes ur ytterligare av regn- och smältvatten.

Det är särskilt vanligt där marken är känslig för slitage som i sandiga sluttningar. Sådana spår kallas hålvägar och kan ligga i anslutning till gamla gårdsplatser, där gårdens folk och djur ofta gick, eller i anslutning till åsar och vadställen, där mycket folk på långresa passerade.

Från järnåldern finns många exempel på vägbyggen. Intill vadställen och på sumpiga platser pålade man, lade ut risbäddar och sten. På så sätt kunde resenärer passera dalgångar och andra vattensjuka områden på det som då kallades broar, men som vi kanske hellre skulle kalla vägbankar. Under vikingatidens slut var det många, både kvinnor och män, som lät uppföra broar för sin eller nyligen avlidna släktingars själars salighet. För att den goda gärningen inte skulle glömmas alltför snabbt satte de ofta upp en runsten vid brofästet med sitt och den nyligen avlidna släktingens namn.

Jarlabankes bro

Bäst känd är Jarlabankes bro i Täby norr om Stockholm. Den byggdes på 1000-talet över en sumpmark, är 150 m lång och 6,5 m bred. Arkeologer som har undersökt delar av bron, som snarare borde kallas brobank, har konstaterat att man först sänkte stora risknippen. Ovanpå dem lades tunga klumpstenar och därefter ett lager grus. Först 1937 ersattes Jarlabankes bro som allmän väg av en ny väg strax öster om den gamla. Från början stod tolv par resta stenar längs brons sidor och ytterst i båda ändar runstenspar. I dag återstår bara tre resta stenar och två runstenar, på vilka bl. a. berättas att “Jarlabanke (…) gjorde denna bro för sin själ”.

Arkeologer har ställt samman uppgifter om hålvägar, runstensbroar och äldre vägar, och på det sättet har de ibland lyckats rekonstruera vägsträckningar som endast delvis har bevarats till vår tid. Exempelvis ingår Jarlabankes bro i en minst fyra mil lång vägsträckning som sträcker sig från Mälarstranden i Järfälla till Lunda öster om Arlanda flygplats.

Skidor och skridskor

Vattenvägarna

Mälardalen genomkorsas av långsträckta vikar och fjärdar som är utmärkta vattentransportleder. Innan Mälaren blev en sjö kunde man från havet obehindrat segla och ro långt in i landet. En välkänd led var Långhundraleden, som forskare i sen tid har uppmärksammat. Från trakten av Åkersberga nordost om Stockholm kunde man ta sig hela vägen in till Uppsala, en sträcka på sex mil. Längs leden fanns flera viktiga gårdar redan under vikingatiden.

Stockbåtar har varit i bruk sedan den äldre stenåldern. En vanlig uppfattning är att de brukade vara tillverkade i ek, men forntidens stockbåtar är oftast tillverkade i fur, lind, al eller annat träslag, som är mjukare än ek. Övergivna stockbåtar har sjunkit intill strandkanten, men eftersom havsstranden dragit sig undan har de båtar som användes i havet kommit att hamna på torra land och har då förmultnat och försvunnit. Nästan alla stockbåtar som hittas är sådana som användes i ännu existerande insjöar, där de utnyttjades vid fiske. Ett vackert fynd från vikingatiden gjordes i en mosse i Riksten i Botkyrka utanför Stockholm. Båten var tillverkad av en furustock, en halvmeter bred och drygt tre och en halv meter lång. Botten på botten var upp till fem cm tjock, men vid relingarna kunde tjockleken krympa till en cm. Aktern var rundad men fören var spetsig med en knoppliknande nos som var lämplig att fästa en tamp kring. En C14-datering visade att båten var från 900-talet e. Kr.

Stockbåtarna var ranka och inte lämpliga för färder på öppna havet. Man har spekulerat kring detta och gissat att havsgående båtar kan ha varit försedda med utriggare, men ännu saknas fynd som styrker ett sådant antagande.

Begravd i en båt

Främst från Mälardalens yngre järnålder finns de berömda båtgravarna, i vilka man har hittat större eller mindre rester av elegant klinkbyggda båtar, relativt små men av samma slag som de större vikingatida skeppen. Båtbyggartraditionen har levt kvar i Mälardalen med omgivningar in i vårt århundrade. Första gången folket i Mälardalen, svearna, omnämns i skrift får de beröm för sina skepp. Den romerske historikern Tacitus skrev 98 e Kr, dvs. under vår äldre järnålder, att svearna har sin styrka bl. a. i:

flottor. Skeppens form avviker från den vanliga i det hänseendet, att en spetsig stäv åt båda hållen bildar en framstam, som alltid är klar för landning. Segel föra de icke, ej heller anbringa de åror i rad vid sidorna. Årorna äro lösa, såsom brukligt är på vissa floder, och det går att flytta dem från den ena sidan till den andra efter lägets krav.

Vad Tacitus här beskriver är alltså spetsgattade båtar, utan akterspegel, som drevs fram med paddlar. Att segel inte skulle ha varit i bruk är märkligt, och faktum är att inga säkra avbildningar av skepp med segel finns hos oss före den yngre järnåldern. Ett bronsåldersskepp på en hällristning i Linga utanför Södertälje har dock linjer som är misstänkt lika en rigg. Det vore konstigt om man inte kommit underfund med seglets fördelar i Mälardalen, där vattentransporter måste ha varit viktiga. Kanske syftade Tacitus enbart på båtar som användes i strid, där snabb manövrering var viktig och vinden inte att lita på.

Mer från Stockholms läns museum