Om boplatser

Människans hem och hus

Eget bo är bäst, fast det blott är en hydda,

herre är envar i sitt hem;

fast man två getter äger och har tågflätat tak,

är man dock ej tvungen att tigga.

Havamål

Genom att följa människans historia under 9 000 år och se hur hon har utnyttjat landskapet är det möjligt att gissa sig till var hon har bosatt sig och vilka områden hon har utnyttjat under olika tider i våra trakter. Ofta finns det tydliga spår efter henne, som kan vara tusentals år gamla.

Äldre stenåldern

Mälardalen var en jättelik bukt, där vattnet snabbt sjönk undan till en början. Först upp genom ytan i Stockholms län var en höjd som i dag är 111 m hög i Hanveden söder om Stockholm. På 7000 -talet f. Kr. hade vattnet sjunkit undan till 80 m över nuvarande nivå. Då fanns i trakten av Hanveden en svärm av kobbar och småöar, likt en utkastad näve grus. Här och där hela vägen in till fastlandet tretton mil västerut fanns liknande ögrupper.

Hittade kvartsbitar

Tills för bara några år sedan var mycket litet känt om hur människorna utnyttjade dessa yttersta öar, men så promenerade Lillan Ödklint med sitt barnbarn i Hanveden en halvklar höstdag 1992. På väg mot torpet Paradiset gjorde de en oväntad upptäckt. I stigens nedtrampade mylla glittrade tiotals kritvita kvartsbitar. Kvartsen är Mellansveriges svar på Sydsveriges flinta. Den är inte lika elegant men lika användbar för vassa småverktyg. Lillan plockade med sig några och visade dem för en väninna i hembygdsföreningen, som glatt konstaterade att de var bearbetade av människohand. Nu har entusiastiska arkeologer och amatörer letat igenom varenda rotvälta och stig i skogarna. Resultatet är ett stort antal nyfunna boplatser med kvartsbitar och rester efter annat stenarbete. Arkeologerna kan utifrån fynden ana sig till hur öarna har utnyttjats.

Säljakt och fiske

De första besöken på öarna var bara tillfälliga. Man valde att bosätta sig på platser nära sälens och fiskens tillhåll, och struntade i mer långsiktig bekvämlighet. Trots att den största ön var bortåt tre km stor nöjde man ändå att hålla till på öar som bara var några hundra meter stora, ofta på små inklämda platser, ibland med bara några meters utsträckning. Marken kunde bestå av ett tunt lager stenig morän.

När vattenytan hade gått från 80 till 70 m över nuvarande nivå fanns flera större öar, och boplatserna låg nu oftare i moiga och sandiga gipar vid stränderna till de större öarna. Kanske har man börjat bo längre tid på öarna, möjligen hela året runt. Därför valde man bättre platser, med bekvämare underlag och med skyddande höjder i ryggen. Genom att öarna blev allt större blev det gott om vilt och växtlighet på uppe på land. Människorna började därför allt mer utnyttja skogen och inte bara havet, vilket gjorde det lättare att vistas på ögrupperna året runt.

Äldsta bostaden var ett tält

En av Mälardalens äldsta hyddlämningar har hittats vid Jordbromalm i Haninge söder om Stockholm och är 7 000 år gammal, dvs. från slutet av den äldre stenåldern. En hästskoformad ring av kantiga och skörbrända stenar var allt som fanns kvar. Förmodligen är det sten från en härd som har slängts undan mot hyddans väggar. Arkeologerna har gissat att hyddan har påmint om prärieindianernas tält, och att det var en vinterbostad vid havet. Här har man ägnat sig åt säljakt och fiske men också åt jakt på landdjur som vildsvin.

Yngre stenåldern

Boplatsernas placering

Med den fortsatta landhöjningen kom Mälardalens skärgård allt mer att förtätas. Under den yngre stenåldern sjönk strandnivån från 35—40 m till 25 m över den nuvarande. De boplatser man har hittat ligger oftast vid stränderna. Svaga sydsluttningar tog till vara solvärmen bäst, och bestod de av sand blev det inte lerigt och blött när det regnade. En bergknalle eller annan höjd i norr skyddade mot den kalla nordanvinden, och några småöar eller uddar framför boplatsen mot havets stormar. En bäck i närheten gav färskvatten. Ön skulle gärna vara så stor att det fanns skogar, sjöar och någon å. På det sättet behövde man inte bara lita till havet utan kunde också jaga och samla i skogen och fiska i sjön och ån.

Under den yngre stenåldern introducerades också jordbruket, både med spannmålsodling och boskapsskötsel, men den praktiska betydelsen av det ska inte överdrivas. Sandig, lätthackad mark på åsar och i sluttningar svedjades och besåddes. Undanröjd vegetation kunde användas för att hägna in den svedjade marken. När odlingen givit någon skörd kunde den utnyttjas som bete för får och kor. Boplatserna omgavs på det sättet av små gläntor, inte av det öppna jordbrukslandskap som vi är vana vid.

Boplatserna i skyddade lägen vid stränderna tycks ha varit de vanliga, men det fanns också mindre boplatser några km inåt land, ofta i närheten av sjöar. Längre ut i skärgården fanns också oskyddade små fångststationer, som var mer tillfälligt besökta, ungefär som de första boplatserna i länet.

Spår av stenåldersboplatser

Genom att studera en kartas höjdkurvor, och därmed få en uppfattning om hur strandlinjen såg ut under olika delar av stenåldern, kan man peka ut lämpliga ställen för stenåldersboplatser. Nästa steg blir att ta reda på om det finns några arkeologiska spår på platserna, som bevisar att människor en gång varit där. Nästan aldrig har stenålderns Mälardalsbor lämnat efter sig tydliga lämningar ovan mark, som stenkonstruktioner. Enda undantaget är hällkistorna från stenålderns slut, men de är sällsynta och svåra att hitta. I stället får man hoppas på att marken är skadad, så att de småföremål som människorna har lämnat efter sig blir synliga.

Stenflisor, keramik och yxor

Redan under den äldre stenåldern lämnade man efter sig slagna, vita kvartsbitar och andra stenbitar som är svårare att känna igen. Flintbitar är lätta att känna igen, men de är sällsynta. Samma material hittar man på den yngre stenålderns boplatser, men dessutom krukskärvor, som ibland kan finnas i tusental spridda under gräset på boplatsytan. Antalet krukskärvor behöver inte innebära att man ägnade sig åt vilt festande och krukkrossande. Eftersom man ibland utnyttjade boplatserna under flera hundra år räckte det med att några enstaka krukor gick sönder per år fatt det skulle bli stora mängder skärvor.

Utan tillstånd är det förbjudet att gräva på boplatser, t. o. m. när man inte vet om att där finns en boplats, men i rotvältor, diken och vägskärningar kan man ibland hitta kvartsbitar, krukskärvor och andra föremål. Det lönar sig ofta att leta. Sällsynta fynd, som ändå är vanliga på museer, hembygdsgårdar och på bönders spishyllor, är stenyxor, eftersom de är lätta att uppmärksamma när man väl har fått syn på dem. Ofta har de hittats av bondfolk som har plöjt, rensat potatisland eller grävt diken. Förr trodde bönderna att yxorna var torsviggar eller åskviggar, som hamnat i jorden där blixten slagit ner. Skrockfulla bönder murade in yxorna i spisstocken, eftersom de också trodde att blixten aldrig slog ner på samma ställe två gånger.

Genom att fråga bönder om var de har gjort sina yxfynd kan man alltså få tips om var stenåldersmänniskor har vistats. Stenyxorna kan också många gånger dateras utifrån sitt utseende. Många stenyxor ligger på de platser där man har bott, antingen för att de har gått sönder och slängts eller för att de har offrats, exempelvis i en grop i marken. Yxor kunde också läggas i gravar som ibland låg en bit bort från boplatsen. Vissa yxor offrades långt från boplatsen i en sjö eller i en mosse.

Olika typer av yxor

Två huvudtyper av yxor är lätta att urskilja, de med och de utan skafthål. De skafthålsförsedda yxornas ålder brukar vara enkel att avgöra, eftersom de har förhållandevis många detaljer man kan ta fasta på. De har förmodligen fungerat som vapen, i första hand symboliskt, eftersom de inte var så praktiska att slåss med om det verkligen gällde. Fåfänga är ingen nyhet. En del av de enkla skafthålsyxorna från stenålderns slut kan också ha varit arbetsredskap.

1. Mångkantig stridsyxa, 3700 fKr.
2. Dubbeleggad stridsyxa 3000 fKr.
3. Äldre båtyxa 2600 fKr.
4. Yngre båtyxa 2400 fKr.
5. Enkla skafthålsyxor 2000 fKr.
6. Stridsyxa i sten från bronsåldern.

Årtalen är mycket ungefärliga.

Yxorna utan skafthål är svårare att skilja åt inbördes och inte lika lätta att avgöra åldern på. De användes för allehanda arbeten i trä och kanske andra material. De tillverkades i finkorniga bergarter av den typ som syns som mörka band i berget, men som var lättare åtkomlig i form av lösa stenar. Vanlig granit var för grovkornig. Flintyxorna hämtades från Skåne och Danmark ibland via mellanhänder, ibland kanske direkt. De kunde både huggas om och slipas i Mälardalen. Yxorna användes inte bara i vardagsarbetet utan kunde också offras till högre makter.

Bostäder från yngre stenåldern

Skeletten från den yngre delen av stenåldern (4000—1800 f. Kr.) har ofta tillplattade benändar kring knäna, vilket visar att människorna ofta satt på huk. Det har förlett tidigare forskare att tro att de levde ett så rörligt liv att de inte hade bruk av fasta möbler och därmed hus, utan fortfarande levde i hyddor. Det stämmer att Norrlands fångstfolk och många människor i södra Sverige fortsatte bygga hyddor. Men nu spreds också jordbruket i södra Sverige, och med det en ny tradition i byggnadsskicket.

Den yngre stenålderns hus var omkring 6 m breda och 10 till 15 m långa. Det krävde alltså en plan yta som var minst något tiotal meter stor att bygga på. En rad av kraftiga stolpar längs husets mitt bar upp taket, medan klenare stolpar bar upp väggarna, som bestod av risflätning nersmetad och tätad med lera, s.k. lerklining. I de fall lerklinade hus brunnit kan bitar av lera ha bevarats med tydliga avtryck av kvistar och grenar.

Raden av mittstolpar kom att dela huset i två delar. Hustypen kallas därför tvåskeppig, men om det fanns innerväggar delade de av huset på tvären, inte i längdriktningen. I huset fanns ofta en eldstad, och ibland är det möjligt att huset har haft ett par avdelningar, kanske en bostadsdel i ena änden och en köksdel i den andra. Dessa hus skiljer sig i princip inte mycket från senare tiders bondstugor. Deras färger gick i beige, gult, brunt och grått, som bröt vackert mot ekskogarnas grönska. Den klassiska svenska rödfärgen är ett sent påfund, men det är inte alls omöjligt att husväggarna dekorerades på något sätt. Många stenåldershus nere på kontinenten hade väggar utstyrda på ett sätt som påminner om de mönster som finns på tidens krukor.

Trots att de forntida husen var bastanta konstruktioner var de inte långlivade. Ofta dröjde det bara en eller ett par generationer innan man övergav det gamla och byggde nytt. En orsak kan ha varit att svedjebruket ledde till en viss rörlighet som gjorde det bekvämt att flytta. Hyddor fortsatte man att bygga, bl. a. på fiske- och samlingsboplatser som besöktes säsongsvis.

Bronsåldern

Skräphögar berättar om boplatsen

Med bronsåldern är det genast lättare att hitta spår efter människor, utan att gräva. Strandnivån sjönk nu från 25 till IS m över nuvarande nivå. Nu dominerades landskapet av långsträckta fjärdar och vikar, intill vilka boplatserna låg. Boplatserna känns igen på skärvstenshögar, som ibland kan vara svåra att skilja från gravhögar. Vid matlagning och för att hålla varmt inomhus och förmodligen av många andra skäl hettade man upp stenar, ungefär som vi hettar upp bastustenar. Stenarna höll värmen efter en brasa som snabbt brunnit ner och strålade ut värmen långsamt i ett rum som skulle värmas. De heta stenarna kunde också läggas i en kokgrop med mat eller i en säck eller kruka med vatten som skulle koka. En sten som upphettats flera gånger blev dålig på att hålla värme och dessutom skörbränd, så att den gick i bitar och kunde smulas sönder. Denna skärviga sten kastades på skräphögen tillsammans med andra sopor som matavfall, slaktavfall, trasiga krukor, sot och kol.

Jordbruket avgjorde gårdens placering

I boplatsens närhet fanns åkrar, både svedjeåkrar och mer permanenta åkrar som var inhägnade med trästängsel, som skydd mot den friströvande boskapen. Ännu höll man sig till lättbrukad sandig jord, som kunde brukas med hacka eller årder med träbill. De frodiga lerfyllda dalgångarna som hunnit stiga ur havet utnyttjades för bete och i viss mån som äng. Gården kunde flytta runt inom ett större område. Det kan finnas grupper av skärvstenshögar som ligger en bit ifrån varandra, antingen efter en enda runtflyttande gård eller efter flera närbelägna gårdar. Inte långt från boplatsen kan också finnas en häll eller sten med skålgropar. Skålgroparna knackade bronsålderns människor antagligen in för att få hälsa och välgång för gårdens invånare.

Rösegravar

Eftersom bronsålderns människor lade sina tidstypiska rösegravar på eller intill krön hamnade de många gånger en bra bit från boplatsen, som låg nere på slätare mark. Det hände t. o. m. att man lade rösegravarna ute på holmar och skär, där förbiseglande grannar och andra lätt kunde få syn på dem. Rösegravarna är de vanligaste och tydligaste fornlämningarna från bronsåldern. Hittar man en rösegrav går det inte säkert att säga att människor har bott i omedelbar närhet, men att de har bott i trakten är helt säkert. I sluttningarna nedanför kröngravarna gömmer sig ibland bronsåldersgravfält med små röseliknande stensättningar som är överväxta och svåra att hitta. Ett gott exempel på det är Skärgårdsstad i Österåkers kommun nordväst om Stockholm. Här skulle bostäder byggas, men först fick arkeologerna tillfälle att undersöka fornlämningarna på platsen. Innan de började gräva kunde de se några enstaka gravar, men när de var färdiga hade de hittat hundratals.

Ny hustyp spreds snabbt

I närheten av skärvstenshögarna på bronsålderns boplatser kan finnas plana ytor med plats för bronsålderns långhus. De byggdes i trä och lera, vilket gör att de inte har lämnat några synliga spår ovan mark i dag, men under grästorven kan dölja sig gropar efter stolparna som bar upp husets väggar och tak. Ett stycke in i bronsåldern, omkring år 1300 f. Kr. ersattes det tvåskeppiga huset av det treskeppiga. Två rader av längsgående stolpar inne i huset bar nu upp taket.

På Åbrunnaboplatsen i Haninge utanför Stockholm har arkeologerna grävt fram ett minst 20 m långt hus, som var 6,5 m brett och 3 m mellan stolparna. I den del som uppfattades som bostadsdelen hittades härdar och krukskärvor. Den praktiska orsaken till övergången till treskeppiga hus kan diskuteras, men det märkliga är att förändringen skedde ungefär samtidigt över stora delar av Skandinavien, oavsett de lokala behoven. Snarare än en praktisk förändring är det därför frågan om ett nytt byggnadsskick som blir på modet och sveper fram över Norden. På det sättet skiljer sig inte arkitekturen från andra slags lämningar. Ungefär samtidigt blev exempelvis flintdolken urmodig och seden att bränna de döda fashionabel, utan att vi kan peka på några praktiska orsaker.

Bronsåldersmänniskornas sociala och tankemässiga liv

Arkeologerna har blivit allt mer medvetna om att andliga, sociala behov som att inte vara sämre än grannen — har haft stor betydelse för arkitekturen vid sidan av materiella behov och förutsättningar. T. o. m. religiösa föreställningar har inverkat. Redskap lades avsiktligt ner i stolphålen redan under stenåldern, troligen av magiska skäl, och orienteringen av husens längdaxel efter väderstrecken — ofta ungefärligen i östväst — var ibland så noggrann att man anar strikta rituella regler bakom den.

Med tiden ruttnade mat- och slaktavfallet, men skärvstenen ligger kvar i prydliga högar. Vissa skärvstenshögar kan ha haft en särskild funktion, eftersom man har hittat människoben i dem, och ibland kantkedjor, dvs. stenringar, som annars bara hittas i gravar.

Järnåldern

Stora gravfält under äldre järnåldern

Under järnåldern, då strandnivån sjönk från omkring 15 till 5 m över nuvarande nivå, blev det allt vanligare att gårdens döda samlades på ett gravfält i gårdens närhet. Under den äldre järnåldern förekom det dock att flera gårdar samsades om ett stort gravfält, ungefär som kyrkogårdarna fungerar nuförtiden. Det främsta exemplet är Jordbro- och Åbygravfälten i Haninge, som en gång tillsammans bildade ett gravfält med tusentals begravningar, dit folk kom med sina döda långväga ifrån.

Gårdsgravfält under yngre järnålder

Under den yngre järnåldern kom gravfälten tydligare att tillhöra de enskilda gårdarna. Om flera gårdar samsades i en by, kunde de dela på ett gravfält eller också ha varsitt gravfält. Gravarna lades inom synhåll från gårdarna på impediment, dvs. åkerholmar, där marken inte gick att utnyttja för odling. När en åkerholme blev fylld av gravar fick man söka sig till den åkerholme som låg näst bäst till. På det sättet kunde en ensam gård omringas av flera gravfält med tiden. Genom att markera gravfältens lägen på en karta är det ofta möjligt att se att de samlar sig kring gårdarnas nutida plats. Då är det sannolikt att gården har legat på samma plats ända sedan järnåldern i minst 1000 år. Man valde att lägga gården där det var sandigt och torrt, men samtidigt inte lätt att odla.

Inhägnad åkermark

Fortfarande odlade man helst upp lättare jordar, medan den leriga marken med frodigt gräs utnyttjades för bete och som äng. Senast under järnåldern lät man boskapen stå inomhus vintertid och man behövde därför mycket foder. Exakt hur forntidens människor utnyttjade landskapet i sin omgivning är svårt att avgöra, inte minst beroende på att man stängslade in sina brukningsytor med trästängsel, som sedan länge har försvunnit. En period utgör dock ett spännande undantag. Under den äldre järnålderns senare del, ungefär från Kristi födelse till 500 e. Kr., byggdes stensträngar. Stensträngar är låga stenmurar, som numera är sammanrasade. I dag består de ofta av en dubbelrad stora stenar som knappt syns över torven. Ursprungligen var de tillräckligt höga för att hindra kor att ta sig förbi. Likt ormar ringlar de fram i skogsbackar och på åkerholmar. Där dagens åkrar ligger har de rensats bort, men genom att rita ut de rester som finns kvar kan man ibland fylla igen luckorna, och se hur stensträngssystemet har varit utformat.

Djur och åkrar hölls åtskilda

Järnåldersbönderna delade in marken i inägor och utägor. Inägorna bestod av åker på lite högre belägen sandig mark och ängsmark på lerig mark i sluttningarna ner mot sjön eller i dalgångarna. För att inte boskapen skulle trampa in och tugga i sig säden och vinterfodret var man tvungen att inhägna inägorna. På inägorna kan ibland finnas spår av tidens åkrar, små bassängformade, utan diken. Under järnåldern ristades jorden kors och tvärs med ett årder, så att jorden fördes ut mot åkerns sidor. På det sättet fick åkern sin form, som påminde om en grund bassäng. Kännetecknande för det förhistoriska jordbruket är också att diken saknas. Först under medeltiden gjorde den järnskodda spaden det till en rimlig arbetsinsats att gräva längre sträckor diken.

Gården med fähuset låg inklämd mellan inägorna, och från den ledde smala passager, s.k. fägator, ut till utägorna, dvs. betesmarker och skog, där boskapen fick ströva. Inte sällan ligger delar av fägatorna kvar, som två parallella rader av stensträngar med några meters mellanrum. Ett exempel på en ovanligt välbevarad järnåldersmiljö är Täby prästgård ett par mil norr om Stockholm. Här finns gravfält, husgrundsterrasser, en bassängformad åker och stensträngar samlade på en plats. Fägatorna är tydligt urskiljbara. Det är en speciell känsla att vandra samma väg som korna gjorde för 1500 år sedan.

Orsaken till att man lade ner arbete på att markera gränser med sten på detta sätt kan ha att göra med att jordbruket blev mer intensivt. Man bröt inte ny mark för åkrarna i samma omfattning som tidigare. Eftersom man hade boskapen inomhus kunde man ta till vara gödslet och sprida det på åkrarna, som därmed kunde utnyttjas under längre tid. Så småningom blev också den äldre järnålderns landskapsindelning föråldrad. Stensträngssystemen övergavs allt mer och gårdarna hamnade under yngre järnålder på de platser de har än i dag. En orsak till att gårdarna flyttade till nya lägen var tvåsädets införande under vikingatiden. Halva åkermarken låg i träda varje år för att återhämta sig, och gården placerades så att den låg emellan de två växelvis utnyttjade åkergärderna.

Fiske med stockbåtar

Under järnåldern betydde framför allt boskapsskötseln mycket för försörjningen, och sädesodlingen blev allt viktigare. Fortfarande ägnade man sig åt jakt i skogen och fiske i sjöar och i havet. Med hjälp av en liten stockbåt kunde man lägga nät. En sådan stockbåt tillverkad av en furustock hittades 1996 i Kvarnsjön i Botkyrka, och daterades till vikingatiden. Den var tre och en halv meter lång med flat botten och rundad akter. Fören var spetsig men hade en knopp på yttersta spetsen kring vilken en tamp kunde fästas när båten skulle förtöjas.

Runstenar

Från vikingatidens sista sekel och medeltidens allra första början finns runstenarna bevarade. De restes av självmedvetet folk, antingen intill gården eller vid gårdsägornas gräns, intill ett vadställe eller en bro, där den sågs av besökare och förbipasserande. Runstenen markerade att gårdens invånare var kristna, men de lämnar också upplysningar om namnen på de som levde och hade levt på gården, och ibland också gårdsnamnet.

Djur inomhus

Senast i början av järnåldern (500 f. kr.—1100 e. IG.) kom ytterligare en del förutom bostadsdel och förråds- eller köksdel att ingå i det treskeppiga huset: fähusdelen. Djur och människor samsades nu under samma tak. Orsakerna till att djuren fick stå inomhus vintertid kan ha varit flera. Klimatet blev vid övergången till järnåldern kyligare. Man kan ha fört djuren under tak vintertid för att kunna skydda och utfodra dem, samtidigt som djuren värmde luften i huset. Men i sådana fall är det märkligt att man började ha boskapen inomhus redan under bronsåldern på sina håll. En annan orsak kan ha varit att man för det allt intensivare jordbrukets skull ville komma åt gödseln lättare. I stället för att vinterns mockor måste plockas i skogen samlades de bekvämt i båsen.

Järnåldersgården

Nu var det klassiska långhuset fullbordat, som tillsammans med ett litet oeldat förrådshus och kanske ytterligare någon liten byggnad var den typiske järnåldersbondens gård. Långhuset låg vid gårdstomten och i vinkel låg förrådshuset. På gårdsplanen fanns flera små eldstäder för utomhusarbete och bortom förrådet kunde en grävd brunn vara belägen. Tyvärr är spåren av järnåldersgårdarna oftast osynliga ovan mark, men med litet tur kan en husgrundsterrass finnas kvar.

Terrassen var en utjämning av marken i jord och sten för att det stora huset skulle kunna stå plant. Terrasskanten kan vara synlig som en rad stenar, och ibland finns en ramp framför fähusdelens dörr, så att djuren kunde ledas bekvämt ut och in i huset. Låg terrassen i en backe kan ett grunt dike ha lett bort regn- och smältvatten från backen. Vackra husfynd och arkeologiska utgrävningar runt om i landet gör ett besök i det typiska långhuset möjligt. Inte minst har fynden i Stockholms län bidragit till vår kännedom om husens konstruktion.

Järnålderns långhus

Husets långsida är 20—30 m, taket är ett brant stråtak eller oftare ett torvtak med lägre höjd och svagare lutning. Stråtaket måste vara brant för att vattnet ska rinna av ordentligt, torvtaket får inte vara så brant att grästorvorna glider ner. Väggarnas risflätning täcks i första hand på insidan av påsmetad lera uppblandad med gödsel. På utsidan kan finnas påsydda bitar av näver om ytterväggarna skyddas av jord. I långväggen förskjuten mot husets kortsida finns en plankdörr. Öppnar vi den stiger vi in förrådsdelen. Ett jämnt antal takbärande stolpar sträcker sig likt pelare ur jordgolvet. Här står krukor med matvaror, och antagligen korgar, träkärl och redskap för sysslor ute och inne. Det enda vi arkeologer hittar är krukskärvor och enstaka sädeskorn. Säden som förvarades här var skyddad mot väder och vind, men muslortsfynd i hus från Darsgärde i Skederid socken i Uppland visar att det inte gick att skydda sig mot allt.

Långhusets olika delar

Förmodligen tröskade bonden i förrådsdelen. Förrådet avgränsas mot bostaden av en innervägg med en dörröppning. Kanske finns en stege till ett loft ovanför bostadsdelens innertak, där ytterligare förråd kan stuvas undan. Här kan också barn gömma sig för att skrämma småsyskon som utifrån trädde in i den mörka förrådsdelen. Går vi in i bostadsdelen kanske de lerklinade väggarna lyser vita, om de inte hunnit sotfärgas. Enstaka lerkliningsbitar har nämligen hittats med spår av vit färg. Mitt i bostadsdelens golv hittar vi härden, som gör detta rum till husets centrum. Här kan invånarna laga mat, värma sig och arbeta i skenet från lågorna. Bostadsdelen saknade ytterdörr, men antagligen har det funnits en ljusglugg i söderväggen, som släppte in dagsljus.

Härden var husets trygga centrum

Ofta hittas vävtyngder av lera i härdens närhet. Vävtyngderna har sträckt varpen i en stående vävstol, där ylletyger kunde vävas om vinterkvällarna. Krukskärvor, sädeskorn och djurbensbitar är spår efter matlagningen. Här vistades familjen, men också mindre husdjur. I ett nerbrunnet järnåldershus på Gotland hittades under en bänk bakom några krukor resterna av en liten katt. Antingen hade den legat där och sovit eller också har den utan att kunna hitta ut gömt sig på en trygg plats och där mött döden. Numera har den status som ett av landets äldsta tamkattfynd.

Djurens del av bostaden

Från bostadsdelen leder en dörr in i husets sista tredjedel  fähusdelen. Ibland kan stolphålen antyda en båsindelning och fröer visar att djurfoder har funnits här. Hela huset brukar ha jordgolv, men i fähusdelen kan det vara lite grövre material, för de vassa klövarnas skull. Under vinterhalvåret samlades ett tjockt lager gödsel på golvet, som skottades ut på vårkanten. Vad detta gödsel innebar för boendemiljön antyds av ett kontinentalt fynd, där en vattensjuk miljö har bevarat organiskt material i husgolvet. Gödseln i fähusdelen är pepprad med flugägg. Med den välkomna värme från boskapen som sipprade in från fähusdelen till bostadsdelen surrade flugsvärmar. Kanske motades flugorna något av röken från bostadsdelens härd. Skorsten saknades, och det är ännu en olöst fråga hur röken Ieddes undan utan att värmen försvann eller regnet trängde in. I nutida husrekonstruktioner har man försökt med otaliga varianter av hål i tak och gavlar. Kanske stod man ut med röken, trots irritationen i lungor och ögon.

Variationer av det treskeppiga långhuset

En indelning av huset i tre delar var det vanliga under den äldre järnåldern, men ibland hittar man ytterligare rum för olika hantverk och avskilda bostadsrum som kanske var till för gårdens slavar. Vid sidan om enklare förrådshus började nu också välbeställda bönder och stormän att bygga sig hallar, fristående hus som fungerade som ett slags representationsvåningar där gäster togs emot och festmåltider hölls. De hade stor betydelse som statustecken. I det drygt tusenåriga Beowulfkvädet berättas om danakungen Hrothgar vars uppsåt är: ». . . att han skall låta göra/ en gästabudshall,/ att männen må bygga/ ett mjödhus större/ än minnet mält om/ bland mänskors barn«. Byggnadskonsten fyllde inte bara vardagspraktiska utan också sociala behov.

Långhuset försvann under vikingatiden

Mot järnålderns slut — vikingatiden — blev det treskeppiga huset enskeppigt, dvs. de takbärande stolparna försvann inne i huset och väggarna fick helt bära upp takets tyngd. Det blev nu också allt mer vanligt att timra husen och lägga dem på syllsten, så att vi arkeologer inte längre hittar våra kära stolphål. Samtidigt splittrades det traditionella långhuset upp. Bostadsdelen bröts ut och blev en fristående enrummare. Denna utveckling skedde inte samtidigt överallt, men när förändringen väl skedde blev den nya hustypen standard ett gott stycke in i medeltiden.

Ett exempel från omkring 1100—1200 har grävts fram vid Isättra i Österåker utanför Stockholm. Det var en havsnära trakt där många nya gårdar växte fram i slutet av forntiden och början av medeltiden. I slutet eller strax efter slutet av vikingatiden, byggdes här ett litet långhus. Husets tak bars upp av två rader takstolpar inne i huset och väggarna av lite klenare väggstolpar. Det var alltså ett typiskt treskeppigt hus. På ett par ställen hade man grävt nya stolpgropar intill de gamla, antagligen för att byta ut äldre stolpar. Det var svårt att urskilja någon rumsindelning, men en eller ett par härdar kan ha funnits i huset. Framför husets östra långsida fanns en liten gårdsplan.

Så småningom ersattes det gamla huset med ett nytt litet hus på samma plats. I stället för att bygga med den gamla forntida stolptekniken lade man ut syllstenar och på dem knuttimrades en liten stuga, med en eldstad uppbyggd av flata stenar och lera i ett hörn, över vilken kan ha funnits ett gnistskydd i lera. Också golvet täcktes av sten och lera. Huset hade brunnit och ännu vid utgrävningen fanns det kvar förkolnade träbitar av en timmerknut. Fynden berättar om vardagslivet: krukskärvor, grytgaffel, knivblad och huggmejsel i järn, vävtyngder, eldstål och flinta. Matavfallet bestod av ben efter i första hand nöt och får eller get, och dessutom häst och svin.

Det historiskt kända Isättra tycks ha grundats i slutet av vikingatiden. Att döma av säternamnet skedde det på en gårds utmark eller skogsäng. Isättraborna hann påbörja ett litet gravfält i närheten av boplatsen med i dag sju kända gravar, innan det blev tradition att föra de döda till kyrkogården. Fähusdelen hade också brutits loss från långhuset, så från vikingatiden kom huset att bestå av ett stort antal fristående byggnader, ett boningshus, ett fähus och flera förrådshus och andra småbyggnader.

Grophus vanliga på järnåldern

Under den yngre järnåldern blev grophuset ett vanligt inslag på gården. Det är en hustyp som arkeologer uppskattar att gräva, eftersom det var halvt nedgrävt i marken och mycket material brukar vara bevarat i det. Grophusen var små, sällan mer än 4 x 4 m stora, oftast mindre. De var nedgrävda ungefär en halvmeter i marken, och risflätade eller skiftesverksbyggda väggar uppfördes längs gropens sidor. Taket kom närmast att vila mot marken på gropens sidor. Grophusen kan ha använts till diverse olika hantverk, och det är inte omöjligt att man också har bott i dem ibland, även om gårdens huvudbyggnad brukade vara ett större boningshus. Ofta finns vävtyngder i huset och en liten ugn i ett hörn. Man kan ha lagat mat i grophusen, men ugnen användes också för uppvärmning. Vävning krävde att inte fingrarna blev blåfrusna, och det var svårt att hålla värmen i ett dragigt långhus. Ett halvt nedgrävt grophus med en värmande brasa var då betydligt bättre. Många grophus har alltså varit vävstugor.